Vad är gult och självlysande och reser från Grängesberg till Västerås via Malmö dom närmaste två veckorna?
Vad får Janne Schaffer att rulla omkring av skratt på studiogolvet?
Vad får Lasse Åberg att längta efter junkfood och trista hotell?
Electric Banana Band, thats what. Nu lämnar dom djungeln för en Sverigeturné.

En 44-åring i tigerrandig pyjamas som sjunger om bananer — kan det vara något att ta på allvar i en rocktidning?
Ja. Svarar jag förstås, annars hade inte dom här sidorna i Schlager anslagits åt Lasse Åberg och hans Electric Banana Band. Jag säger ”hans”, även om kompositören och gitarristen Janne Schaffer spelar en viktig roll. Det är Åbergs koncept, en utveckling av dom Trasan & Banarne-program Åberg gjorde tillsammans med Klasse Möllberg från 1975 och framåt.
Att Electric Banana Band finns idag är slumpens förtjänst. Ett extra TV program skulle visas och då behövdes en låt, som blev ”Banankontakt av tredje graden” och det ena ledde till det andra.
Nu har bandet kommit med sin andra LP, den första med enbart eget material av Schaffer-Åberg. Dessutom ger dom sig ut på sin första turné.
Jag träffar Lasse Åberg och Janne Schaffer dagen innan Åberg ska till Montreaux för att visa upp ett hopklipp ur ’Zvampen’, det barn/tonårsprogram som gick nyligen och frestade många äldre att se på TV på lördagarna.
Just nu arbetar dessutom Åberg på slutkorrekturet av ”Lasses klockbok”, en tvärvetenskaplig uppslagsbok för ungdom. Plus allt annat.
Träffen skedde på restaurang Timjan i Stockholm och pratade i fyra timmar. Åberg (LÅ) pratade mest och Schaffer (JS) skrattade mest och Peterson (JP) frågade mest. Åberg säger meningar som ”I princip måste vi satsa på att få fram fler terränggående typer som ska bli världskändisar. Det finns en lucka i det kontraktet, världskändis, som säger: Du måste ha kul också.” Efter dåliga vitsar säger han: ”Det blir Tjaddenvarning på den här.” Det var trevliga fyra timmar.
Vi pratade om det bästa och en del av det följer här. Dock: Inte ett ord om Musse Pigg eller bananer!
JP: Jag har fått för mig att ni har en kluven inställning till Electric Banana band. Att det är nåt som inte får växa för mycket?
LÅ: Hela energin till det är ju att det görs med glädje. Det är skitkul. Jag är road av hela apparaten, av merchandising och den svängen, affischer, omslag, kläder.
JP: Görs det för en speciell åldersgrupp, på ett visst sätt?
LÅ: Nej. Jag har alltid jobbat efter en modell. Jag studsar mot mitt eget jag, vad jag tycker är kul. Och det har funkat bra. Jag förutsätter att ungarna hajar det jag hajar.
JP: Det funkar på flera nivåer…
LÅ: Jag förstår att det är en massa gitarr-freaks som gillar Janne och köper skivan och trumfreaks som gillar Per Lindvall och Åke Sundqvist. Och det finns många som köper hela konceptet. Men vi har låg löjlighetskoeffecient, det är inte gjort för barnungar, man tar det lika lätt om man är 20 eller 30 år.
JP: Men du jobbar väl annorlunda med musiken, Janne? Jag tycker du gör mer omedelbara låtar åt Electric Banana Band än på dina egna plattor?
LÅ: Ha… Dr Schaffer och Mr Hit!
JS: Jag har ju varit med rätt mycket i studios och sett hur dom tillverkar hits och det är klart… man har hela tiden idéer. Det här är ett roligt sammanhang att jobba i, med dom här texterna. Det vore inte lika kul om några satte sig ner seriöst: ”Nu ska vi göra en hit”. Just det här är skoj, när man lattjar fram det.
LÅ: Gången är alltså den att jag skriver texter först. Jag säger till mig själv: Vad vill jag göra en betraktelse över? Eller det där tycker jag är kul osv. Sedan försöker jag skriva ihop det, gärna till en liten historia. Texten skickar jag till Janne, nej jag ringer för det mesta urförtjust och stolt: Hör, vad bra och kul och vad duktig jag har varit. Och han skrattar och så. Sen skickar jag över texten. Så kommer musiken tillbaka. Ibland är det enormt överraskande, för jag har tänkt på ett sätt och så kommer det en fantastisk jävla låt. Kan det här verkligen passa? Och det gör det.
— Jag påstår att det finns ett kraftfält mellan den banala texten och den lyriska nivån på musiken. Tänk på den här låten ”Alf Lundin”.
JS: Ja, jag är väldigt nöjd, alltså. Just med den där låten.
LÅ: Och ”Doans klagan”. Jag får fortfarande knotter på armarna när Maria går upp på dom där höga tonerna och sjunger.
JS: Jag måste erkänna att vi har precis lika kul när vi spelar in som folk verkar ha när dom hör det. När vi gjorde ”Banankontakt av tredje graden”… jag låg på golvet och bara vred mig av skratt. Och på den här LPn, Klasses gestaltning av ”Livet i regnskogarna” är underbar. Dom var tvungna att göra om dragspelet för att matcha sången — dragspelet lät för bra.

IDÉ-BOK

JP: Hur bestämmer du vilka uppslag som ska bli låtar och vilka som går till filmer eller böcker?
LÅ: Jag sorterar idéerna i en bok. Skriver upp allting, närminnet börjar svikta. Fördelen med att jag skriver upp det är att jag får ett krav att pricka av allting som jag skrivit upp i boken. Annars är man en slarvare. Det kan vara dom mest löjliga grejer, allting. ”Köpa nya strumpor”. ”Skriva ny text till…” ”Köpa te”. När man sedan kollar tillbaka på dom… det här är den femte boken sen jag började 1975… är det för jävla kul. Fantastiska koderade dagböcker.
— Det löjliga är att vissa av dom här låtarna på skivan redan står i den andra boken. Jag blir förvånad själv, att vissa grejer tar så lång tid att förverkliga.
JP: Spar du det som blir över, som inte används i filmer eller annars?
LÅ: Oja, jag är väldigt idésniken. Får jag för mig något som jag känner har nånting även om det inte passar just då spar jag det för andra sammanhang. Så jävla gott om idéer är det inte.
JP: Gör du någon skillnad för vilka idéer som kan användas för Electric Banana Band eller Zwampen och vilka som passar för filmer, är mer vuxna? Tänker du för en speciell publik?
LÅ: Nej, det gör jag inte. Det är faktiskt sant dessutom. Tycker jag det är kul så förutsätter jag att dom tycker det är kul. Och gör folk inte det så får jag väl sluta.
JS: Det är samma med musiken också. Där måste du verkligen själv känna att det blir bra.

JP: Det verkar som om du har ambitioner att bli ”seriös” konstnär, göra finkultur också?
LÅ: Jag har inte haft tid. Jag har inte fyllt den där tjusighetskoeffeccienten riktigt. Jag skulla gärna… jag är lite oförlöst där. Jag skulle fixa det, men jag skulle vilja pröva. Du har fixat det, eller hur?
JS: Ja, men jag känner nästan tvärtom. Där kommer man och ska göra vidunderliga solon och det sitter femtio man och bara väntar… jag trivs bättre när det bara händer, när jag kommer ur underläge. Jag känner en belastning. Ett tag i mitten av 70-talet var det… man var gitarrhjälte och mycket sånt där. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt, i många sammanhang. Jag fick en fråga av en journalist i USA nu: Varför står du inte längst fram och drar det ena solot häftigare än det andra, det gör du inte på din senaste skiva? Då försökte jag förklara för honom att jag har gjort det, det är en passerad grej för mig. Idag tycker jag musiken som helhet är viktigare, det måste vara lust, det måste vara kul… istället för att nu ska jag göra det ena häftigare än det andra.
— Det är roligare att vara inne i det, men ändå en sideman. Därför funkar det här Banan-bandet så bra.
LÅ: Nyckelordet är kvalité. Bra kul, bra allvarligt, bra skratt.

ÖVERÅRIG CAROLA

JP: Rocken är mytladdad och speciell. Hur är det att ge sig in i den världen?
LÅ: Jag är mycket förtjust. Är man lite handlingsfilosof vill man ju pricka av vissa grejer. Jag har hunnit pricka av en hel del. Men jag har aldrig gjort det där riktiga rockidolstricket. Jag är jätteavundsjuk på alla som håller på i den svängen. Så det är lite pojkarnas julbok.
JP: Inga betänkligheter?
LÅ: Vad skulle det kunna vara?
JP: Med idoleri och sånt kanske.
LÅ: Den fjuppen har jag redan klarat av. Det är en lätt överårig Carola som kommer här. Det är kört. Jag ska verkligen sätta i system njutandet av långa bussresor och junkfood och trista hotell.
JS: Ja, det är nog en av dom turnéer jag ser fram mest emot. Den senaste turnén jag gjorde som ackompanjerande musiker var -72 med Tomas Ledin och Jerry Williams i ett paket. Det var när Tomas Ledin också var inne i rockbranschen.
JP: Har du saknat sådana turnéer?
JS: Ja, när man kan styra premisserna själv, vara med och bestämma — då vill jag gärna vara med.
JP: Är det en gammal dröm det här med rocken?
LÅ: Nej. Livet är så absurt. Det finns ingen struktur. Tänk om någon för tio år sedan hade sagt, ”Hör och häpna, men du ska faktiskt fungera som en betald fotbollsspelare, högerytter” (TV-laget). Vadå? ”Och inte nog med det, sen kommer du att turnera som rocksångare också.” Jaja, fint, jättekul, skojigt, hörrudu.
JP: Vad drömde du för tio år sedan?
LÅ: Att jag skulle bli reklamtecknare. Nej, inte för tio år sedan, men när jag var liten. Och det blev jag ju också. Mitt livs största revolution var när jag började på Konstfack. För det innebar en lång rockad rent intellektuellt. (Om man kan tala om det i dom sammanhangen.) Först var jag då ”geni” hemma, jag fick så mycket feedback för att jag kunde teckna och alla kusiner och mostrar sa det var så fint så det såg tryckt ut. När jag kom till Konstfack blev jag en jävligt normal snubbe bland en massa begåvade människor och helt plötsligt var jag enormt vilsen ett tag. Men anpassningsbar som jag är lärde jag mig dom knepen…
— Det är nog den största revolutionen i mitt liv. Det finns vissa vändpunkter som alla människor går igenom i sitt liv. Där började det nånstans, det som gjorde att jag inte blev det jag skulle bli enligt planen. Det var Konstfack
JP: När var det?
LÅ: 1960 till 64. Det var så självklart. Redan när jag var tio år så sa jag att jag skulle bli tecknare, och säger man det tillräckligt många gånger blir man det. Du skulle bli musiker, eller hur?
JS: Nej. Jag hade inte en tanke på det. Jag skulle bli något annat, vad som helst men inte musiker. Jag skulle bli advokat eller så. Men det började ändå rätt tidigt. Jag rymde från plugget och spelade. Så gick betygen bara åt ett håll: Rätt ner. Jag blev uppkallad till rektor: Nu måste du göra något radikalt åt det här, antingen plugga eller spela. Vad vill du göra? Spela, sa jag naturligtvis. Du får ett halvår på dig, sa rektorn, vill du komma tillbaka sen så får du göra det. Då åkte jag ut och spelade med dansband och märkte att ”det här vill jag inte alls”. Så efter ett halvår gick jag tillbaka till rektorn och sa att jag ville börja igen.
JP: Hur gammal var du då?
JS: Det var -64, hur gammal var jag då…?
LÅ: Det beror lite på när du är född.
JS: 18! 18 var jag då. Jag pluggade ett tag och sen började jag på universitetet, men då tog spelandet all tid. Då bodde man själv och efter ett tag fanns de ingen tid till pluggandet och så…
— Jag hade spelat en del med Björn Skifs och så ringde han en dag och skulle göra en LP. Jag var med i studion där med Sven-Olof Walldoffs orkester och kunde böja lite på tonerna och kunde harmisarna och läsa noter och var långhårig. Alla var imponerade.

STUDIO-RYSARE

LÅ: Jag var med på en inspelning en gång. Jag var mycket partygitarrist på den tiden, satt och körde ”spanska klådan”, snodde gitarrer och försökte bräcka den som ägde gitarren. På en fest var en tjej som höll på med Lia Schubert. En dag ringde det: ”Hej, det är Lia Schubert. Cissi har sagt att du spelar gitarr?” Javisst, sa jag, för jag hade lika lite självkritik då som nu. ”Vi har tagit hit en kille från Belafonte-kören. Kan inte du kompa, han ska sjunga lite folksånger?” Jag kom dit och det funka skitbra, det var enkla sånger. Vi höll på två säsonger på somrarna, först ett år på ABC-teatern på Drottninggatan, jättekul, det var ett uppskattat inslag. Nästa år var vi med igen som en mellangrej kring jazzbaletten. Och då ringde det en dag: ”Hej, det är Anders Burman. Jag var och titta och det var jättetrevligt. Kan du komma till studion, Anna-Lena Löfgren ska göra en bakgrund?”
— Det var i Metronomestudion och jag kom dit med min gitarr, fullkomligt blåögd, hade ingen koll alls på det där. Jag hade aldrig varit inne i en studio. Där satt alla proffsmusiker, en norsk gitarrist, John Kongstad och Rune Gustafsson… och så jag med min… jag rodnar när jag tänker på det. Lång, trött och kortklippt med en Levinare för 350 kronor i handen. Jag hade bara fixat dom där folkvisorna rätt bra, men annars… Vad hemskt. Men dom andra gitarristerna fick mig igenom det här jobbet, så att alla utom dom trodde att jag hade fixat det. Vilket var oerhört generöst. Jag hade fått en fot i arslet direkt om det hade varit en amerikansk inspelningsstudio. Jättesnälla var dom, och jag förstår att dom måste ha snackat skit om mig efteråt. Vad fan var det där för snubbe, dom måste ha hittat honom på gatan? Det var en gripande upplevelse, hur vänliga dom än var. 64 var det, när Anna-Lena Löfgren var som mest populär.
JS: Mitt första TV-program över huvud taget så träffade jag dig, kommer du ihåg det? Jag vet inte om du var programledare eller…
LÅ: ”Gitarren”?
JS: Ja. Jag vickade i ett band vars gitarrist var sjuk, och kom till TV-studion. Programmet bandades, det kommer jag ihåg, men man fick inte ta om det för det gick inte att backa. När vi äntligen kom fram till vårt nummer, jag var sologitarrist, gick kompgitarristens sträng av så jag fick spela både komp och solo utan att kunna låten ordentligt.
LÅ: Skulle vara väldigt kul att se det programmet igen.
JS: Det märks att Lasse hållt på med musik. När han skickar över texterna så känner jag att det finns en rytm i varje vers. Plus att det finns ett innehåll. Jag får genast associationer, det känns på texten att du är musikalisk.
LÅ: Det hoppas jag. För jag räknar som fan för att få in orden. Utesluter en massa jättebra ord och stoppar in ett sämre för att det ska stämma.
JP: Ni sjunger om ”Storebror”. Är det en verklighet i Sverige?
LÅ: Ja, absolut. Det är så överbeskyddat så man blir kvävd.
JP: Ni sjunger om Storebrorssamhället på LPn. Har du ambitioner att påverka? Är det så med det mesta du gör?
LÅ: Ja. Jag orkar inte med ”underhållning”. Jag har kommit upp i en sån ålder att man är mentor, jag känner mig som lite Lärare. Jag har varit med om en massa grejer, jag är 44 år, och då vill man tala om det: Lyssna! Så här är det och så här och det här har jag sett. Jag vet att det finns människor som får aha-upplevelser, att det händer någonting. Därför har jag ett ansvar, även om det låter lite kaxigt.
— Jag får inte bara ramla omkull i en lerpöl och tycka att det är kul, utan jag måste säga samtidigt: ”Den här lerpölen innehåller, förstår ni, krita, jura…”
JS och JP: Ha ha ha
LÅ: Här finns det segment från både det ena och andra. Letar man riktigt noga kan man hitta sten med fossiler här.
JS: Ha ha ha ha ha
JP: Den idén får du skriva upp i boken.
LÅ: Det har jag redan gjort.

INTE BARA LARV

LÅ: Jag vill inte längre larva mig, jag vill ha någonting i botten. Det har varit min strävan dom senaste fem-sex åren, från Trasan. Jag vill gärna delge nånting. Något jag har läst eller sett eller tycker är klokt, till en målgrupp som är perfekt att delge saker till.
— Så kan dom sen — vilket är min förhoppning — bli lite klokare än vad jag var när jag var i deras ålder. Det är alltså slutmålet. Det gör att dom kan starta lite längre upp än vad jag gjorde.
— När jag sitter så här och hackar om mig själv tänker jag på en sak som Oscar Wilde har sagt: Om du vill hålla en människa fängslad låt henne prata om sig själv. Men ändå… ge fan i Jantelagen och hacka på tills plomberna går varma.

UNG ÄR VACKERT!

JP frågar något om filmen om 40-årskrisen och Åberg berättar att den kräver ytterligare något års betänketid. Det är självutlämnande att skildra problemen att bli äldre.
LÅ: I vår generation är det värre än nånsin med tonåringen som vägrar bli vuxen. Vi är unga, därför att vi blev unga på 60-talet. Vi var högst i hierarkin, vi var marknadsledare. Vi är fortfarande unga, i 25 år framåt. Och det kommer inga efter oss, vi sitter som jävla proppar på allting, håller ner och trycker ner. Klär oss ungt, klär oss i tonårskläder. Jag var inne på Gul & Blå idag och handlade lite kläder, dubbelt så gammal som dom flesta som gick där. Om man går tillbaks i tiden, till när unga inte fick vara unga, och gamla framför allt inte fick vara unga. När man gick från kortbrallor till kostym över en natt. Vuxen när man var 17, vilket jag också har gjort. Det fanns ingen ungdomsmusik, ungdomen fanns inte. Det fanns ”schlagers” för dom som tyckte om lätt musik, och sen fanns det seriös musik för dom som tyckte om annat.
— Då skulle ungdomen kopiera vuxna. Nu kopierar dom vuxna dom unga.
— I kraft av att vi har en mentalitet som vägrar att foga sig i att bli äldre och äldre, utan ständigt är jävligt alert och vaken bli duktigare och duktigare — så är det ingen i världen som kan catcha upp. Janne blir bara bättre och bättre på gitarr ju mer han håller på. Det finns ingen som hinner ifatt. Lite överdrivet. Likadant för mig, jag vägrar att bli gammal. Jag kommer att med näbbar och klor hålla min position ända tills jag ramlar omkull och får hjärtslag.
— Därför att jag är i grunden — och det är 60-talets enorma grej — ung. Ungt var bäst. Jag kommer aldrig att gubba till mig. Wind-surfa med korsett.
JP: Kommer det inte en dag när det brakar ihop, när du känner döden hosta över axeln?
LÅ: Det gör den redan, och akta dig. Men det är inte det vi talar om. Det är jagupplevelsen, det är den viktiga grejen. Vad tycker jag att jag är? Vuxen, klok, mogen, stadgad, försörjare… hela det köret. Eller är jag… UNG. Ansvarslös, klackar mycket, gillar att lattja, kröka, gå ut med brudar, ha kul… jag är UNG. Kommer alltid att vara det. Och det är en produkt av det fantastiska decennium när vi blev eliten.
— Vuxen sjönk i hierarkin. Vuxen stod för förstockad, petrifierad, torrboll med pissiga värderingar, fastlåst. Ung stod för frigjord, öppen, kärleksfull, klok, vacker, självklar.
JP: Hur fortsätter man vara ung med barn i den åldern du har? (17-19)
LÅ: Dom betraktar mig som en lillebror. Det är lite kluvet… när jag riktigt borstar upp mig kan jag ha synpunkter, men för det mesta kan jag inte ha det. Jag har en lite tynande självklarhet, men dom har självklarhet för dom är nämligen unga och behöver inte låtsas. Men det är lättare att vara låtsasung, mer problemfritt. Jag längtar definitivt inte tillbaks till min pubertet. Aldrig i livet. Så jävla inlåst som jag var. Det är inte det jag menar med ung. Jag menar mer rockaden socialt. Egenvärdet. Där direktören klär sig i jeans istället för att 14-åringen klär sig i kostym.
— Var var vi? Jo, den där skivan vi har gjort… den är vi väldigt nöjda med.

Per ”Giraffen” Lindvall, Janne ”Zebran” Schaffer, Lasse ”Tigern” Åberg, Tommy ”Geparden” Cassemar, Klasse ”Liarne” Möllberg och Peter ”Pantern” Ljung — Electric Banana Band.