PUBLIKEN JUBLADE ÖVER VARJE TON NÄR BITTER FUNERAL BAND UPPTRÄDDE PÅ JAZZFESTIAL I BOMBAY

Bengt ”Beche” Berger står mitt i Bombay och spottar rött.
Ögonen lyser som ett barns på julafton. Vad kan vara mer indiskt än ett betelblad. Han tuggar på det kryddstarka innehållet. Röd saft sipprar ur mungipan. Han lägger av en stråle mitt på trottoaren.
Det märks att han gjort det förr. För fjorton år sen blev Beche kvar i Indien för att lära sej spela tablas. Nu är han tillbaka med ett eget band för att spela på jazzfestival.
Efter Indien blev det Ghana där han plockade upp afrikansk trummusik. Det ena gav det andra och han skrev en begravningssvit som kom att bli en platta på ECM.
Det var så Bitter Funeral Beer Band bildades och det är med dom han är här.
Det svänger på afrikanska begravningar om man får tro det man hör under ”repet” i Stuttgart Hall nära Bombays centrum. Xylofoner initierar musiken, bas, cello, trummor som dunkar i botten, fiol och blås som fyller i. Anita Livstrand sörjer med rösten så det går kalla kårar längs ryggraden.
— It is a kind of universal musik, förklarar Beche för journalisten på indiska ”The Sunday Observer”, den håller ett ”universal appeal”.
— Det svänger och man skall dansa. Ju roligare man har ju bättre begravning.
Och någon strikt jazz är det ju inte. Men, kan man undra, vad känner indierna till av jazz egentligen.
De enda bandet vet är att man ordnar Jazz-Yatra 1984 i Bombay för fjärde gången, att arrangören Mr Javeri mer liknar en gangster än ett jazz-freak och att grupper från hela världen är inbjudna.
Lite av chock var det att kila in på festivalplatsen, cricketplanen i Braborne stadium. Det är väl sex-sju tusen som kommit för att lyssna första kvällen. Här blandas feta damer i eleganta saris med yngre intellektuella, allt mycket elegant och sofistikerat.
Mera Gartz, trummis, har svårt att vänja sej.
— Det är som ett stort jävla reservat mitt i Bombay. Man kan höra ljudet från människooceanen där ute. Där det riktiga livet finns. Det här blir som en slags oas för en västinspirerad överklass. Dom sitter och guppar med huvudena och klappar efter solona. Precis som en parodi på jazzpubliken i Stockholm. Och dom är klädda som om dom var på väg till pizzerian på Sveavägen. Det är inte lätt att vara ”alternativband” från Stockholm och hamna på Braborne stadium där det kostar en vanlig indisk månadslön att få en fåtölj längst fram.
”Celebrate the spirit of Freedom” står det på färggranna banderoller som tillverkats av cigarettbolaget Charms. Air India och Charms sponsrar festivalen. Det är dyrt att få känna på lite ”freedom”.
Osmakligt skulle man kunna säga, men ändå känns det bra att vara här. Den där kluvna känslan som man får inför det mesta i Indien. Allt är både-och, man både tycker om och vill slippa.
Som att åka taxi i Bombay med nervevade rutor. Vid varje rödljus sträcks en hand in. Rupees, rupees, händer pekar mot munnen. Ett spädbarn hålls fram, ett stympat ben visas upp. Man känner ilningen i kroppen. Det är en lukt, man tvingas komma nära. Känner hur medlidandet glider över i äckel och man stirrar förtvivlat rakt fram. Indien som man dras till för det är så mycket människa, så mycket skönhet, så mycket lukt och känsla, så mentalt. Som det samtidigt är så svårt att klara av.
Då känns det hemtamt på cricketplanen. En kväll då månen står i zenit och publiken jublar åt nattklubbsdrottningen i Don Wilber Bechet Legacy som visar urringningen och sjunger ”I can’t give you anything but love”.
På festivalen spelas allt, från ren swing till jazztappad konstmusik. Och publiken sväljer allt, i sann indisk tradition där allt tillåts existera samtidigt.
Dom tar till sej Bitter Funeral Beer Band på samma sätt som nattragan. Wienna Art Orchestra på samma vis som Woddy Shaw. Mest av allt tar man till sej tjejerna.
Det går ett sus genom publiken då Liselotte Norelius gör sitt trumsolo. Fotograferna stormar mot scenkanten. En ung, punkig tjej på trummor. Liselotte, Liselotte… den manliga delen av publiken går upp i falsett.
Röda läppar för synd, vi vill ha mer.
Liselotte är så utmanande i jämförelse med den indiska kvinnan, som är behagfull och innerlig.
Musiken går på. Publiken rycks med. Afrikanska trummor i den indiska natten. Tommy Adolfsson spräcker loss i sitt livs trumpetsolo. Det är tätt och det är ”roots” som gästtrumpetaren Don Cherry skulle uttrycka det.
Han är här i Bombay tillsammans med bandet. En man som smyger sej fram på scen, som en gazell, och som kan erövra den med ett enda leende. Don Cherry är musik i sitt sätt att röra sej, att prata, att vara, och han och bandet har känt varandra länge. Utbytt musikaliska erfarenheter. Ikväll håller han sej i bakgrunden, står mest och vaggar och känner in.
Efter konserten är Liselotte skakad av all uppmärksamhet.
— Då ljuset tändes fattade man hur många det var som lyssnat. Dom ville ha autografer och några sa att det var det bästa dom hört.
Även om bandet inte var lika nöjda så har de varit med om något som inte går att få på hemmaplan.
Vad är det som får grupper från Australien, USA, Sverige och Sovjet att resa till Indien för kost och logi? Svaret är nog lika månghövdat som dom indiska gudarna men inte är det bara för att spela. Mera då för att känna sej vid liv. För Indien tränger sej på med alla sina mänskliga utdunstningar och sin överlevnadskamp.
Och visst är det skönt att känna att man lever.