Anders Burman, 55 år, var namnet. Modern svensk rock och visans gudfader. Från början jazztrummis, sedan demonproducent. Själv skrattar han bara åt alltihop och säger:
— Det är bara röta.
Håkan Lahger tecknar ett porträtt av Anders Burman och ett stycke svenskt musikliv som sträcker sig över tre decennier.

Anders Burman bor i ett torn högt ovan staden. Utsikten är magnifik och lägenheten är formidabel. Men det är ett torn och i sådana är man isolerad.
En tavla föreställande Cornelis Vreeswijk och ett inramat fotografi av Captain Beefheart på besök hos Burman minner om svunna storhetstider. Inredningen är knappast djärv. Den har stil och klass precis som en grammofonskiva från Burmans förra skivbolag Metronome. Inget som stör och inget som stöter i onödan. Värden och jag vandrar runt i den luftiga och ljusa våningen. Det är tryggt och lugnt in i minsta kvadratcentimeter. En vacker lägenhet, så där lagom lyxig som en Lill Lindfors sång. Med andra ord precis som man förväntar sig att en grammofonbolagsdirektör skall bo.
En direktör som tillika varit producent. Som spelat sig kors och tvärs igenom Sverige och Europa som jazztrummis. Som gav upp sin karriär som musiker för att göra en ännu mera uppmärksammad som skivproducent. För faktum är att Sverige har och har haft mycket få producenter som arbetat efter någon slags linje och inriktning. Få som så att säga gjort ”sin grej”. Anders Burman satte sin prägel på produktionerna. När han drog igång 1969 med Pugh Rogefeldt och fortsatte med Bernt Staf och John Holm så var det ett klart Burmanskt ”sound”.
En förmåga att ge dessa fullständiga amatörer en professionell inramning som inte dödade utan förstärkte materialet. Det gällde att handplocka musiker som lät rätt och kunde arbeta i studion. Och det gällde kanske i första hand att skapa en arbetssituation där studioovana nervknippen som Bernt Staf och John Holm kände sig trygga. Anders Burman besatt alla dessa egenskaper. Han bestämde ”lagom” mycket.
— När det blev för rökigt och flummigt under en Bernt Staf-inspelning blåste jag av och körde hem allesammans. Burman var pappan och bossen i samma person. Ingen ljudmagiker utan en kille som höll i trådarna och höll folk på gott humör. Och hade makten att fatta dom avgörande konstnärliga besluten om det någon gång körde ihop sig. I vissa perioder och tillsammans med vissa personer kan producentens envälde fungera.
Men så fort artisterna får mer skinn på näsan eller tiderna ändras som de gjorde under 70-talets starka progressiva musikrörelse och vänsterrörelse så ändras rollen för en person som Anders Burman.
Rock- och underhållningsbranschen är inte snäll mot sina gamla hjältar. Steget mellan att vara inne och hopplöst ute var kort i 70-talets stormiga Sverige. Så när vissa rockartister ansåg Anders Burman ”slut” i mitten av 70-talet var han redan på väg från rock till visa. Inte för kritikernas skull. Utan för sin egen. Cornelis Vreeswijk blev visans motsvarighet till rockens Pugh. Under 80-talet letar inte Burman efter fynd. Då går han tillbaka till källorna. Är just nu i färd med att producera två gamla favoriter, Pugh och John Holm.
Men vi vänder tillbaks till utgångspunkten och berättar historien från början.

Det började på 40-talet i ett jazzcafé på Vattugatan. Café Flamman var stället där de nya amerikanska jazzplattorna dök upp först i Stockholm. Börje Ekberg, Lasse och Anders Burman diggade, drack kaffe och åt mazarin, snackade och diggade ännu mer. Anders lirade trummor med Charlie Norman och Allan Johansson och försökte samtidigt hålla jämna steg i plugget med Lasse och Börje.
Men det blev allt mindre Norra Latin och allt mer lekar med Börje Ekbergs i Amerika införskaffade Webster wirerecorder. Efter att ha spelat in Gösta Therselius storband på konserthuset var Lasse Burmans fråga given.
— Ska vi inte starta grammofonbolag grabbar.
Klart att grabbarna ville starta grammofonbolag. Lasse och Anders Burman hade ett farsarv var på 4000 kronor.
Charlie Norman var näste man som förevigades. Praktiskt eftersom Anders kunde ha med sig plattorna ut på turnéerna och jobba som försäljare. Lager och kontor hade grabbarna hemma på Kammakargatan.
Men grammofonbranschen var då lika lite som den är nu en lekstuga för glada amatörer. Leka kan man förvisso, men det kostar pengar. Farsarvet var ganska snart slut och friskt kapital måste in i Metronome. Två finansiärer hittades och verksamheten kunde fortsätta.
Metronome satsade enbart på jazz till en början.
Svenska plus amerikanska musiker som kom hit. James Moody, Roy Eldridge, Stan Getz och inte minst Quincy Jones. Han har ju bland annat producerat Michael Jacksons LP ”Thriller” och tillhör idag världens mest eftertraktade och därmed även högst betalda producenter.
— Quincy skrev dom första arrangemangen åt oss. Han skrev åt Harry Arnolds storband och åt Clifford Brown. Vi pröjsade honom 25 spänn per arr han gjorde, skrattar Anders.
I och med jazzen skapade Metronome en alldeles egen nisch i musikbranschen. Jazz var det ingen annan som brydde sig om. De andra bolagen sov.
Sedan vaknade dom men framförallt så började jazzen själv att slumra. Och intresset för jazz snarkade redan.

VILD JAKT PÅ LÅTAR

Schlager var tidens melodi. Metronome fick några hits med Alice Babs och trots att Anders Burman själv spelade jazz och umgicks mest med jazzfolk så insåg han snabbt vad klockan var slagen. Det som började med Alice Babs fortsatte med Anna-Lena Lövgren, Ann-Louise Hansson, Siw Malmqvist och ett helt koppel med schlagersångerskor. Artisterna kom till studion för en dag — ibland kanske bara några timmar — och sjöng en text och en melodi gjord av någon annan, till ett arrangemang gjord av en tredje, till en orkester ledd av en fjärde och allihop producerades av en femte.
Det var en vild jakt på låtar, på melodier. Stikkan Andersson var på väg från en undanskymd tillvaro som folkskollärare/folkparksartist till förlagsdirektör. Han satt hemma i köket och skrev tre sångtexter om dagen. ”Klas-Göran”, ”Kära Mor”, ”Tina och Marina” sprutade ur den Anderssonska skrivmaskinen. Han säger själv i sina memoarer som Oscar Hedlund skrivit:
”Jag satt aldrig och inväntade det egendomliga tillstånd som kallas inspiration. Jag bara satte mig ner vid skrivmaskinen, noterna och bandspelaren smällde igång…
Jag avkrävs ibland besked om vad jag själv erkänner som min dummaste text. Det står nog och väger mellan ’Min pullover’ som jag skapade åt den arme Lasse Lönndahl, och ’Min greve utav Luxenburg’ som beredde Ann-Louise Hansson sådan välbetald smärta.”

Stikkan Andersson:
— På 60-talet gjorde jag mycket texter åt honom. Han var en av dom producenter man kunde lita på. Det blev ett bra resultat. Vi har till exempel gjort ”Gröna små äpplen” med Monica Z. Anders kom ut till mig där vi bodde i villan i Tullinge och spelade upp sina produktioner. Och han var förtvivlad över min grammofon från stenåldern. ”Skall du vara kvar i den här branschen får du nog skaffa dig en riktig grammofon”, sa han till mig. Men jag resonerade som så att lät nånting bra på den grammofonen då visste man att det var bra.

Anders Burman och Stikkan jobbade ofta ihop på den tiden.
— Han var mer musikförläggare då och jag var ofta uppe på hans kontor och frågade om han hade några hits. Artisterna skrev ju inte sina egna grejer så man skulle ha låtar åt Per Myrberg, man skulle han låtar till Siw Malmqvist. Så man sprang runt på förlagen och frågade vad dom hade för grejer. Men medan Per Myrberg sjöng ”34:an” på Svensktoppen vecka in och månad ut så besegrade Beatles världen och Sverige fick givetvis sina kopior.
— Vi missade alla band på 60-talet som plankade engelska hitlistan. Tages, Ola & Janglers och hela den grejen. Jag kände inte alls för den. Vi skippade den. Det var ”Henkan” (Anders Henriksson, som idag bland annat producerar Magnus Uggla och var huspianist i Måndagsbörsen) som gjorde alla dom hitsen på EMI. Han kunde den grejen och tyckte den var bra.
— Från schlagerepoken gick det omärkligt över till visa för oss och Owe Törnkvist var väldigt tidig där. Fred Åkerström var den första riktigt stora och Cornerlis omedelbart på det. Det var Fred som presenterade Cornelis för oss.

ETT SUG EFTER ROCK PÅ SVENSKA

— Sen var Pugh Rogefeldt den första rockartisten, följd av Bernte Staf, Jonte Holm och Ola Magnell.
Vi är nu framme vid 60-talets slut och svensk rock har en smal men oerhört spännande ”topp” med grupper som Made in Sweden (Jojje Wadenius, Bosse Häggström och Slim Borgudd), Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men (med bland annat Kenny Håkansson på gitarr). Det var småflummigt och psykedeliskt, texterna — i den mån dom förekom, instrumentalmusiken dominerade — var på engelska.
Så kom Anders Burman dragandes med den ena svenska rockpoeten efter den andra. Märkliga röster som ingen hört innan strömmade ur våra radioapparater och från våra vid den tiden ganska mediokra stereoanläggningar.
Vi fick en ny lyrik. Texterna var skrivna av unga människor för unga människor. Inte till. Inte tillkämpat hurtiga av någon halvgammal schlagerstöt som suttit för länge i rimstugan. Men Pugh Rogefeldts första LP ”Ja dä ä dä” från 1969 föddes svensk rockmusik.
Anders Burman fick ett band och det blev inspelning Burman tog bland annat dit Jojje Wadenius och Janne Karlsson för att ge Pugh bästa möjliga inramning. Allt stämde och det blev en fantastisk platta.
— Det var ju bara röta. Kommer ihåg att Janne Karlsson garvade bara. ”Vad fan är det där för kille, Pugh Rogefeldt från Västerås, hä-hä-hä”. Han var ju en poppis trumslagare från Hansson & Karlsson och så satt han bara och garvade så Pugh blev ju frustrerad. Lite rädd. Men det fixade sig när Janne fattade att Pugh var bra. Jojje Wadenius betydde mycket för den plattan.
Naturligtvis betydde Pughs text och musik också mycket för plattan men det var Anders Burman som var producent och ansvarig.
— Jo det var väl jag som fattade besluten, säger han när jag pressar honom i ämnet. Med det var så enkelt på den tiden. Plattan gjordes på åtta kanaler. Det var inte många rattar att dra i. Fast visst brottades vi mycket ändå. På ”Signe” ville Pugh ha en fras som skulle gå i tio minuter. Jag sa att det går ju inte. Folk lessnar ju. Det är bättre och tona så att folk sitter och längtar efter mer.

SA NEJ TILL UGGLA

Efter att ha hört Pugh längtade vi mycket riktigt efter mer. Efter mer Pugh och efter mer rock på svenska.
— Vi fick en enorm succé med Pugh. Ungdomsredaktionen på radion spelade Pugh som ögat och tyckte det var en fantastisk grej. Och då fungerade det ju så att framgång föder framgång. Ett bolag som har en sån grej får automatiskt kontakt med folk som känner sig besläktade med den. Så dom sökte sig till oss. Dom tänkte att han har ju öra för det där. På så sätt var det lätt att få artister.
— Jag fastnade för artister med ovanliga röster, som hade en annorlunda grej. Det kom inte så mycket kassetter eller band om det gör idag men en hel del. Det mesta ointressant men sen kom Bernte Staf som sjöng jäkligt konstigt och även Jonte Holm lät ju märklig. Pugh också.

John Holm:
— Anders Burman är en jävligt inspirerande människa. Han tror på livet. När vi spelade in ’Sordin’ (1971) var det rätt tufft, starka viljor och hårda bandage. Men när han märkte att vi inte kom med kassar med bira varje dag och slarvade bort studiotiden gav han oss friare tyglar. Tiden har fört Anders och mig samman. Känner jag mig deppig och går upp till Anders och pratar en kväll då är prylarna inte omöjliga längre. Han lägger på plattor, bjuder på whisky. Det finns så få riktiga polare i den här branschen. Dom flesta springer omkring som kafferepskärringar.

Vad var det då som gjorde att en gammal jazztrummis som Anders Burman kunde nå sådana resultat med unga killar uppväxta på rock? I mitten av 60-talet slutade Anders spela aktivt, Metronome tog för mycket tid.
— Vet inte om jazz ligger mig varmast om hjärtat. Skulle hellre velat spela bra funk-trummor eller rocktrummor. Men det hade fordrats för mycket övning. Jag var för lat. Kände att jag skulle velat spela andra grejer än jag gjorde. Den längtan efter annan musik fick Anders leva ut genom att producera.
— Man hade väl en viss förmåga att entusiasmera folk i studion. Några som inte fick ”uppleva” den egenskapen var Ulf Lundell och Magnus Uggla. Lundell smög i vinternatten i början av 70-talet utanför Metronomes kontor men vågade sig aldrig in. Det blev EMI istället. Uggla vågade sig däremot in.
— Magnus Uggla kom till oss innan han gjort sin första platta. Då hade vi Cornelis, Pugh, Bernte Staf och mycket annat. Magnus kom in och han sålde sig verkligen och jag sa att du är säkert intressant men jag tror inte vi orkar med dig och ditt utspel. För jag hade så många av den typen. Alla var ju så särpräglade. Vilket jag älskar, men man kan inte ha 8-10 såna. Det går inte. Så jag sa nej till honom.

MÅNGA KLARAR INTE FRAMGÅNGEN

Hoola Bandoola är en annan ”miss” av Burman. Rune Hallberg på radion i Malmö ringde och tipsade.
— Jag tror att jag sa till Rune — utan att ha hört dom — att vi har så mycket just nu att det går nog inte. Men det är klart att det skulle man velat haft. Men nu efteråt vet jag att det skulle väl knappast fungerat för dom var ju i kontakt med Stikkan och det blev ju inget där heller.
— Många av dom här artisterna är ganska jobbiga. Egocentrerade till max. Det är alla artister mer eller mindre. Bernte Staf var mera. Många fixar inte framgången, från att ha varit ödmjuka blir dom någon annan. Pugh fick fantastiska recensioner, ”Nyskapare av svensk rock”. Det är svårt för en kille att bära. Bernte blev för ”stor”. Här uppe (Burman pekar mot huvudet).
Bernt Staf lämnade också Metronome och Anders Burman efter några produktioner. Gick till musikrörelsebolaget Silence. Anders Burman och musikrörelsen — ofta personifierad av Tommy Rander — var ofta på kant med varandra. Burman själv och hans artister blev kritiserad i Musikens Makt.
Men just Tommy Rander hade annars hyllat Pugh, Bernt Staf och inte minst producenten Anders Burman i Göteborgs Tidningen. Där Rander skrev i slutet av 60- och början av 70-talet.
— Musikrörelsen var avundsjuka på mig för att jag hade alla dom här bra artisterna.
Vad gäller Tommy Randers plötsliga omsvängning från att ha varit Burman-fan till att bli det omvända har Anders en alldeles egen förklaring på. Som han drar på munnen när han berättar och säger att ”det givetvis inte kan förhålla sig så”.
— Tommy Rander skickade en del översättningar till engelska av Bernt Staf-texter. Jag tyckte inte dom var så bra så jag refuserade dom. Och efter det såg jag inte till några recensioner från Göteborg där jag kallades mirakelman eller geni.

PUGH IGEN — TROTS ”YRKESFÖRBUD”

Anders Burman kan egentligen inte ge någon förklaring på varför han ensam under några år producerade den mest spännande svenska rocken. Han säger bara:
— Det var mycket röta.
Men redan i mitten och framförallt i slutet av 70-talet var Metronomes gyllene år inom svensk rock slut. Anders Burman var en individcentrerad producent som kunde jobba med udda talanger. Men 70-talet precis som mitten av 60-talet var gruppernas årtionde.
Burman fortsatte givetvis att producera och Ola Magnell var den artist som låg närmast rocken. Annars rörde det sig oftast om artister typ Marie Bergman och Lill Lindfors som låg utanför rockgenren. När punken exploderade i slutet av 70-talet var Metronome nästan ett avslutat kapitel vad det gäller svensk rock. Bolaget såldes 1978 till amerikanska WEA (Warner Brothers) och även om Anders förnekar att försäljningen av Metronome skulle inneburit en minskad motivation att plocka fram ny intressant svensk musik, så har utfallet ändå blivit så. Och det håller Anders med om.
Han erkänner utan omsvep att Metronome bommat grovt de senaste strömningarna.
— Det är väl mycket mitt fel. Mer eller mindre är det jag som bestämt. Jag har haft sista ordet. Idag tror jag inte en person kan styra ett helt bolag. Man måste lägga ut olika grejer på frilanskillar, som vi till exempel med Mats Ronander som producerat Ola Magnell. Ola behövde någon som fattade hans grejor och kunde tillföra något. Så det inte bara blir ännu en skiva. Som med Gösta Linderholm. För han är för särpräglad och låter likadan om man inte gör något. Och då prövade vi med Peter O Ekberg. Som för övrigt tagit över mitt jobb som producent.
— Naturligtvis måste det finnas någon på bolaget som bestämmer vilka artister vi skall ha, vilken inriktning vi skall ha. Jag hoppas Peter O Ekberg kan bli den killen.
1978 sålde alltså Börje Ekberg och Anders Burman Metronome. I uppgörelsen ingick att herrarna skulle driva bolaget under en femårsperiod så att övergången skulle bli smidig.
— Börje och jag har fått driva bolaget efter våra skallar. Dom la sig aldrig i.
I och med 1983 års utgång var det tänkt att Anders Burman skulle trappa ner på verksamheten och under 1984 endast göra sporadisk insatser för Metronome. Åt andra bolag skulle han inte får göra något överhuvudtaget. ”Yrkesförbud” i ett år var WEA:s krav. Ett mycket vanligt förfaringssätt i USA.
Men Anders Burman hinner inte mer än berätta om glädjen över att återigen få jobba ihop med John Holm förrän han nästan i förbigående nämner:
— Skall spela in en platta på EMI med Pugh och gamla Rainrock. Svenska texter. Vet inte hur det kommer att gå. Det är i sin linda. Vi börjar precis nu.
Pugh ringde upp Anders och frågade. Anders svarade nej och hänvisade till ”yrkesförbudet”. Men så tog han i alla fall och skrev till Nesuhi Ertugan (Atlantic-bossen Ahmet Ertugans bror) och frågade om det gick att göra ett undantag. Det gick. Så det som liknade en ”pensionering” har vänts till något som liknar de gamla goda dagarna igen.

BRANSCHEN ALLT TUFFARE

Pugh och John Holm. Två excentriker som Burman skall försöka leda rätt. Pugh har ofta gått vilse efter det stora genombrottet. Senast med en platta på engelska. John Holm har inte gått vilse. Bara hållit sig undan. Nu finns två bakgrunder inspelade. Dom gjordes redan i höstas. Sedan har det inte hänt något. Holm letar efter dom rätta ”vibrationerna”. Letar efter sin röst, efter sin hälsa i allmänhet och när allt det där stämmer då blir det inspelning.
Men som Anders mycket riktigt påpekar.
— Jonte är värd att vänta på.
När Anders Burman för inte så länge sedan producerade FJK var det inte frågan om väntan. På fyra dagar spelades plattan in till en kostnad av 25 000 kronor. En sådan skiva behöver inte säljas i så många exemplar för att gå ihop. Annars tycker Burman branschen blir allt tuffare.
— För Ola Magnell som kostar 75 000 kanske 100 000 att spela in fordras att det säljs kanske 15 000 plattor för att det skall gå ihop. Det är grymt.

Ola Magnell:
— Visst har vi haft en del duster. Anders har bara producerat tre av mina plattor. Vi har haft mycket roligt tillsammans också. Inte minst i USA 1977. Anders har en rent tokrolig sida. En förmåga att uppskatta udda humor. Han har en pojkaktig charm som gör honom svår att tycka illa om. Hans entusiasm kan locka fram folks spontana kvaliteter. Besitter en fenomenal förmåga att få igång folk.
Personligen tycker jag nästan mer om honom som polare än som producent. Marie Bergman har en gång sagt att han är en gambler. Det ligger kanske nåt i det. Allting måste ske snabbt och spontant med Anders. Spontaniteten blir nästan en dygd. Innerst inne är han väldigt känslig och godhjärtad. Jag tror det var med en stor sorg han sålde Metronome till WEA.

— Ta Marie (Bergman) till exempel. Det är bland de dyraste plattor vi har gjort. Men det är vårt eget fel. Mitt eget fel. Jag skulle gått in när man kommit till hälften och sagt stopp. Det räcker. Nu skiter vi i det. Vi tar den förlusten och så struntar vi i det. Det hade varit justare mot alla parter. Men några sådana beslut har jag aldrig fattat. Vi har kört ut till det har varit färdigt.
Produktioner som du inte fått göra, men skulle velat göra.
— Det är svårt att säga men jag tycker Marie Fredriksson är jäkligt begåvad och tror att det hade gått att göra något bra med henne. Randy Crawford gjorde vi den där singeln med (”Give peace a chance”) och det var ett lyft. Där skulle jag velat göra mer.
Anders Burman kommer med all säkerhet att göra mer. Han är inte död även om han har sin storhetstid bakom sig. Från och med nu blir det sporadiska inhopp i en bransch som Burman inte längre känner så mycket gemensamt med.
— Det görs för mycket plattor. För mycket onödiga grejer som aldrig har en chans att nå ut. Man kan inte säga att det är direkt dåligt, men det är likgiltigt om man hör dom eller ej.
Anders Burmans produktioner i fortsättningen kommer att sträva efter motsatsen. Dom är värda att vänta på…