• Artistskandaler och slavkontrakt.
• Ruinerade musiker.
• Luftfakturor.
• Checker utan täckning.
Leif Bigerts historia i grammofonbranschen är ingen rolig läsning. Hans första bolag, Tonitons konkurs ledde till åtal och hans nuvarande, SOS (Sound of Scandinavia), har ständigt omgetts av konkursrykten och tal om allt från slagsmål bakom stängda kontorsdörrar till olagliga transaktioner.

Det finns företagare och myndighetspersoner som skulle vilja se Bigert med näringsförbud.
Många musiker och anställda inom musikbranschen önskar honom långt från all musik. Eller som en utländsk skivbolagsrepresentant uttryckt sig i ilskan:
— Hade jag Bigert här skulle jag sparka honom i skrevet.
Andra har ringt, bönat och bett, till och med gråtit i telefonerna för att få ut de pengar som Bigert är skyldig.
Även om det alltid susat konkursrykten kring SOS så intensifierades de veckorna före jul. När detta skrivs lever SOS fortfarande trots stora skulder och kronofogdebesök.

Framåt affärsman

Dega är historien om Leif Bigert, 430417-0170, och hans svindlande affärsbana.
Det började 1969 då Toniton AB etablerades. Företaget gav sig in i en ny och lukrativ bransch med så kallad rackförsäljning av grammofonskivor och kassetter. Toniton hyrde ut rack fyllda av skivor och kassetter till i första hand bensinmackar riket runt. Bensinstationens föreståndare behövde inte bekymra sig om vilka skivor som stod i racket, det skötte Toniton om.
De fyllde racken med Anna-Lena Löfgren och Lena Andersson, senare kom den verkliga guldperioden med dansbandsvågen. Och mellan Flamingokvintetten och Trio me Bumba hittade man också Rod Stewart och Gilbert O’Sullivan. De skivor som inte sålde var det bara att returnera till Toniton som bytte mot nya.
I det lilla stationshuset vid Stuvsta torg togs det emot order. Stuvsta var en slumrande del av den expanderande förortskommunen Huddinge. Bigert var en framåt och framgångsrik 27-årig affärsman. Kommunalpolitikerna höll fram honom som ett exempel på svensk företagaranda.
Toniton blev en succé. Omsättningen ökade explosionsartat. Från blygsamma en miljon till 40 miljoner 1975-76.
Snart var det nerlagda stationshuset för litet. Toniton flyttade in i stora lokaler i Huddinge industriområde. För att hinna med anställdes skolungdomar som packade skivor under helgerna.
Men månen har också en mörk baksida.
Den snabba expansionen ledde till likviditetsproblem (brist på kontanter) och retursystemet gav ett enormt stort lager.

Konkurs

Runt jul 1976 blev det problem och under våren 1977 var de akuta. Toniton klarade inte längre att betala sina skulder.
Den 1:a april anställdes en ny ekonomichef, Peter Turai för att få ordning på ekonomin. Samtidigt tar också Bigert kontakt med kassettillverkarna Toolex Alpha för eventuellt delägarskap i Toniton.
Läget var akut. Visste Bigert redan nu att Toniton var förlorat?
Redan nu hade nämligen Tonitons arvtagare SOS fötts. Kring julen 1976 förvandlade Bigert det vilande aktiebolaget Ess Nate till SOS. Ett avtal med Toniton ingicks och i juni tog SOS över Tonitons fonogramproduktion. Nu var Toniton bara distributör. Rättigheterna till alla inspelningar och mastertejperna var räddade undan en eventuell konkurs.
En månad efter att Turai börjar arbeta för Toniton skriver han ett brev till Bigert:
”Enligt min åsikt bör vi ställa in betalningarna omedelbart och ev träda i likvidation”.
Men Bigert ville inte lyssna på Turai. Denne visste fortfarande inte tillräckligt mycket om Toniton och marknadssituationen.
Bokslutet 30/6 1977 visade ett underskott på 2,3 miljoner kronor. Det verkliga underskottet var större men doldes enligt bedömare i ett övervärderat lager.
Första juli rekommenderar Turai en som han kallar ”kontrollerad vurpa”. Dvs ackordsuppgörelse, likvidation eller konkurs.
Bigert skakar på huvudet.
Den 3/12 säger Peter Turai upp sig. Det går inte att arbeta vidare med Bigert.
I februari är bokslutet per den sista december 1977 klart. Det visar en katastrofal höst. På sex månader har företaget förlorat nästan lika många miljoner.
Betalningarna inställs.
I slutet av juni 1978 försätts Toniton på egen begäran i konkurs.

Kunde dupera

Men SOS fanns kvar och när det blev dags för åtal mot Toniton för brott mot konkurslagarna hävdade åklagaren att det överförts pengar från.Toniton till SOS utan att SOS presterat något.
Men Leif Bigert frikändes i domen från misstanken att han medvetet kört Toniton i botten.
Däremot fälldes Bigert för att i maj 1978 (efter att betalningarna inställts) ha överlåtit kassettställ till Svenska Esso. På det viset gynnade han en fordringsägare före andra. Sådant är olagligt.
Det fanns också uppgifter att han gjorde en liknande affär med NK-Åhléns. Körde dit 30.000 kassetter.
Ingen kommunalpolitiker i Huddinge höll i fortsättningen upp Bigert som ett exempel på svensk företagaranda.

Märkliga kontrakt

Det nya bolaget SOS fick snabbt vind i seglen. Mycket tack vare jättesuccén med the Boppers. Bigerts sätt att sköta Boppers visade hans totala avsaknad av etik och ärlighet. Genom ett smart kontrakt med gruppen blåste Bigert dem på pengar.
För det första skrev han kontrakt på tre år. Något som vanligtvis är sällsynt i Sverige. Normalt skrivs kontrakt för varje skivproduktion.
Dessutom såg han till att så kallade blandskivor och -kassetter föll utanför kontraktet. Om SOS gav ut en billig samlingskassett med två Boppers-låtar och resten med andra SOS-artister betydde det att killarna i Boppers inte fick ett öre i royalty. Allt hamnade istället hos Bigert själv.
Detta gäller inte bara Boppers. Samtliga SOS-artister skrev på märkliga kontrakt.
Till exempel fick artisterna ingen royalty för skivor som såldes för ett pris under 18 kronor!
Och att sälja skivor superbilligt är Bigert känd för. Går det inte att bli av med vinylen för lågpris så dumpar han mer än gärna priset till bara nån krona. Huvudsaken är att det blir sålt.
Oavsett priset ska givetvis artisten ha royalty. Att påstå något annat är både lurendrejeri och förakt för artistens arbete.
Våren och sommaren 1983 kom den verkligt stora artistskandalen.
Den här gången gällde striden Freestyle och deras tredje LP. Den skivan var viktig för Bigert, den skulle kunna rädda honom ur de svåra betalningssvårigheter som SOS hamnat i under våren. Åtskilliga fakturor förföll till betalning och flera kunder krävde nu kontant betalning.
Problemet var bara att Freestyle ville bort från SOS och Leif Bigert.
Anledningen var enkel. Freestyle hade i framgångsruset 1981 (singeln ”Vill ha dej” och första LPn som sålde 300.000 ex) varit tillräckligt blåögda för att skriva under ett uselt kontrakt med SOS.
Royaltyn låg på 6 procent mot normalt 10. Procentsatsen steg om försäljningen översteg 100.000 ex.
Om SOS vägrade spela in skulle Freestyle få ett skadestånd på tusen kronor. En löjlig summa i sammanhanget.
Freestyle hade inget inflytande över marknadsföring, intervjuer etc.
Tvister skulle lösas i skiljedom. Ett förfarande som är betydligt dyrare och ekonomiskt mer riskfyllt än via domstol.
Kontraktet gällde till 1985.
Men det märkligaste var att kontraktet inte skulle brytas om någon bröt mot enskilda paragrafer. På det viset skulle SOS inte begå kontraktsbrott om de inte betalade royalty.

Djupaste krisen

SOS är ökänt bland artister just för att de inte sköter sina royalty-utbetalningar. Om artisterna överhuvudtaget får ut pengar så dröjer det förtvivlat länge.
Gruppens nye manager kallade kontraktet ett slavkontrakt. Freestyle spelade på egen hand in mastertejpen till den nya LP:n och försökte undkomma SOS-kontraktet genom ett namnbyte till Style. Istället skrev de kontrakt med Bert Karlssons bolag Mariann i Skara.
En stor trumf för Bert Karlsson som avskyr Bigert. I Toniton-konkursen förlorade han en halv miljon.
Bigert får upp ögonen för vad som håller på att hända. Han stämmer Freestyle/Style på 2,5 miljoner för kontraktsbrott.

Förhandlingar

Rykten cirkulerar om slagsmål på SOS:s juridiska rådgivare Raul Smitts kontor.
Bert Karlsson river sitt kontrakt med Style. Med mastertejpen gömd lyckas Style få igenom ett nytt och bättre kontrakt med Bigert och SOS.
Hösten 1983 ges LP:n ut. Den säljer sämre än väntat och blir inte den räddning för SOS som Bigert hoppats.
Hösten och vintern 1983 skakas istället SOS av sin djupaste kris hittills. Situationen blir en balansgång på slak lina där alla medel för att hålla sig kvar på linan tillgrips.
Men inte är det första gången som företaget skakas. Den anställda personalen har arbetat under konstant konkurshot i tre år. Vad som verkligen händer och sker är inget som Bigert direkt informerar sin personal om.

Skulderna växer

SOS-huset har tre våningar. Bigert med sekreterare och ytterligare någon anställd sitter på mittenvåningen. Neråt och uppåt till företagets säljare har det varit vattentäta skott. Säljpersonalen har ofta fått information utifrån, via kunder, etc.
Under 1983 har Bigert sålt aktieandelar i SOS till ett danskt bolag: revisionsfirman Frans Thomsen. För att undvika konkurs ökar de under sommaren aktiekapitalet från 50.000 till 700.000 kr.
En ny ekonomichef anställs.
Det hjälper inte långt. Hösten utvecklas mot en katastrof. Precis som Tonitons sista höst sex år tidigare.
Skulderna växer lavinartat och flera fordringsägare börjar tröttna. Inte minst de skivbolag som distribuerar sina plattor via SOS. Flera hade under en längre tid velat lämna SOS men inte vågat på grund av sina stora fordringar. Rädslan för att inte få någonting alls håller folk kvar i hopp om att åtminstone få igen något — även om det paradoxalt nog kan innebära att SOS skuld t o m kan öka.
Men när TMC (hade rättigheterna till bl a K-Tel) går i konkurs av bland annat den anledningen att SOS inte kunde betala sin skuld på 250.000 kronor ser många loppet som kört. Trots att TMC hade en bankgaranti på 300 000 kr för att täcka eventuell utebliven betalning från SOS, kommer inga pengar — vilket Schlager erfar var en direkt orsak till konkursen. Garantin betalas inte ut eftersom Bigert hävdar kontraktsbrott av TMC. Fallet kommer att avgöras i domstol.
Under hösten hoppar Planet Records (med rättigheterna till bla Cherry Red och Charly) av. Så gör också Europa Film, A-disc, Scranta, Tandan och WEB. Mill Records har till och med så bråttom att de bryter sitt kontrakt och riskerar åtal.

Luftfakturor

Bigert har använt alla tänkbara tricks för att dra ut på betalningen. Självfallet låter han först fakturan förfalla. När fordringsägaren sedan. ringer skyller han på tusen saker. Och när han till sist fått iväg checken är man fortfarande inte säker.
Han kan skylla på att checken fått fel adress och att han därför fått tillbaka den i retur. ”Men nu är den på väg”.
Eller att frankeringsmaskinen stått på lagret där den inte gick att komma åt just då.
Ett annat sätt är att göra checken ogiltig. Fel datum eller olika summor med siffror och bokstäver.
Betydligt mer allvarligt är att vi pratat med fem olika fordringsägare samt SOS-personal som uppger att de alla fått checker som saknat täckning. I ett fall saknade checken täckning under en så lång tidsperiod att slarv och misstag är uteslutet.
En jurist vi varit i kontakt med reagerade omedelbart på de uppgifterna:
— Bedrägeri. Grovt sådant om checken gällde mycket pengar.
Ett sätt att få loss pengar som Bigert använt sig av vid minst två tillfällen är att skriva luftfakturor. Det vill säga fakturor utan grund.
På det sättet har Bigert utnyttjat sitt factoringbolag, PK-factoring.
Ett factoringbolag tar över ett företags fakturor för 70-80% av dess värde. När de sedan fått betalt för fakturan skickar de det resterande beloppet minus en överenskommen avgift. Factoringbolaget lånar alltså ut pengar mot fakturorna som säkerhet.
Givetvis upptäcks luftfakturan men det tar sin tid. Ett smart sätt att få kortfristiga lån. Ända tills factoringföretaget upptäcker att ”misstagen” är satta i system…
Leif Bigert har under sin karriär visat att han är beredd att utnyttja människor till det yttersta. Bara det gagnar hans affärer. Han var beredd att ruinera medlemmarna i Style. Han lurar artisterna att skriva under usla kontrakt. Han är just nu på väg att ruinera medlemmarna i Gotham City i Umeå. För att kunna ge ut sin mini-LP förra våren tog de ett privat lån på 16.000 kronor. Det ska betalas tillbaka i mars och gruppen har fortfarande inte fått sina pengar från SOS, 12.000 kronor.

Omöjlig att nå

Lars Jilén står bakom etiketten Brute Force som gett ut Gotham Citys skiva.
— Vi blev lovade pengar en gång i månaden. Men vi fick ingenting. Inte förrän i oktober då vi lyckades få loss 6.500-kronor tack vare att jag arbetar på Akademibokhandeln i Umeå. Vi införde köpstopp på SOS plattor. Det tog skruv.
— Hur vi än har tjatat har det varit tyst sedan dess. Har man nån gång kommit fram till Bigert har han sagt: ”Jaja, det är klart att pengarna kommer. Det är bara att mina medarbetare är så inkompetenta”.
— Men oftast kommer man aldrig fram till Bigert. Växeln är som en vägg. Det är omöjligt att komma förbi dom som sitter där. Istället ringde jag ofta till försäljarnas direktnummer. Då kom jag in på företaget och de försökte verkligen hjälpa mig vidare.
Gotham Citys trummis Jonas Östman har också gjort en intressant iakttagelse. Gruppen får regelbundet datalistor på hur stor SOS skuld är. Men den summan stämmer inte med vad ekonomichefen Ray Pettersson uppger per telefon. Hans siffror ligger lägre än datalistornas och han försvarar sig med att hans siffror är de bokförda.
— Mixtrar Bigert hur som helst med bokföringen, undrar Östholm.
Det är intressant inte minst därför att revisor Roland Waltersson i sin revisionsberättelse för perioden 1/7 1979 – 30/6 1980 riktade kritik mot företagets bokföring. Efter den revisionsberättelsen har SOS inte skickat upp några årsredovisningar till Bolagsbyrån i Sundsvall. Inte förrän 1983. SOS är enligt aktiebolagsstyrelsen skyldiga att göra det varje år. Vad döljer sig under den period som saknar redovisning?
Revisor Roland Waltersson har för övrigt upphört att vara revisor för SOS.

”Under kontroll”

Hos tingsrätten i Huddinge ligger runt hundra betalningsförelägganden. Nästa anhalt för dom är kronofogden.
Före jul hade fogden ett tiotal indrivningar hos SOS. Men det fanns inget att driva in, inventarierna är redan intecknade.
Men indrivningsärendena är bara småpotatis.
De stora fordringsägarna är: Toolex-Alpha, Nynäs-Petroleum, SIB-tryck, Planet Records och NCB.
Hos länsskatterätten ligger också en eftertaxering sedan 1981 års taxering på 502.000 kronor och väntar på dom.
Efter jul har de danska delägarna varit på besök i Huddinge. Att dom skjutit till kapital i SOS är helt klart. Hur mycket är inte klarlagt. ”De danska pengarna är en droppe i havet” säger en mycket välinformerad källa vi talat med. Det verkar logiskt fös annars vore ju krisen över för Bigert och SOS. Då skulle han inte längre behöva göra affärer kontant med SIB-tryck (som trycker konvoluten till grammofonskivorna) eller Toolex Alpha som pressar skivorna. Men krisen är som sagt djupare än någonsin. ”Pengar måste fram. Annars blir det konkurs”, säger samma källa.
Leif Bigert håller masken utåt. Han var nere två dagar på den internationella skivbolagsmässan Midem i Frankrike helt nyligen för att ”lugna” sina utländska kontakter. Möjligt är att det lyckades, tillfälligt. Men om inte de muntliga löftena resulterar i handling (läs pengar för obetalda fakturor) så kommer de utländska skivbolagen som SOS har kontakt med att söka sig till andra svenska distributörer i den mån dom inte redan gjort det. Och det snabbt. För skivbranschen är en färskvarubransch.
Frågan som inställer sig är naturligtvis hur denne man fortfarande kan ha så pass förtroende att han kan fortsätta verksamheten.
Svaret är givetvis att Leif Bigert är en trevlig och charmig person som har ett vinnande sätt. En expert på att övertala och övertyga folk. Han inger förtroende — åtminstone för stunden. Han är själv gammal musiker som kan tala med andra musiker och förstå deras synpunkter.
Han är en entusiast, en eldsjäl, en obotlig optimist. Och här ligger en del av förklaringen till hans iögonenfallande affärsmetoder. Han tror för mycket på sina grupper och artister. Han släpper igenom grupper som inte är färdiga, som inte har gjort tillräckligt fullödiga produkter för den stenhårda skivmarknaden.
I många avseenden finns det likheter mellan Leif Bigert, Huddinge, Stockholm och Bert Karlsson, Skara, Västergötland. Båda började med affärer i stor skala redan som tonåringar. Båda har en kultursyn som i stort sett går ut på att ge folk vad herrarna tror att folk vill ha. Men på en punkt skiljer dom sig åt väsentligt och det gäller omdöme och kunskap om den bransch dom arbetar i.
Bert Karlsson har, i likhet med Stikkan Andersson, en fingertoppskänslighet för vad som slår och inte slår. ”En känsla för feeling” som Stikkan en gång så filosofiskt uttryckte sig. Leif Bigert är en omdömeslös chanstagare som spekulerar vilt och ofta fel och som inte har tillräcklig kontroll över inspelningssituationen.
Paradoxalt nog kan man säga att Leif Bigert styr sina musiker och producenter för lite. Denne så kallade skivmogul låter sig alltså i sin tur påverkas av musikerna och ger ut alldeles för många ofärdiga, rent ut sagt dåliga produktioner.
Dessa felspekulationer är naturligtvis inte enbart orsak till att SOS idag är ett skivbolag som står med ena foten i graven. Bilden av Leif Bigert som delvis svag och inte tillräckligt professionell skivbolagsdirektör ger dock en intressant relief åt andra etiketter som klistrats på denne man förtjänt eller oförtjänt.

SOS ett undantag

Denna artikel bygger på intervjuer med ett trettiotal personer. De flesta har velat förbli anonyma. Helt enkelt av rädsla för att inte få igen de pengar som SOS är skyldiga dem. Hos andra som inte har direkt ekonomiska transaktioner med bolaget finns en ovilja och rädsla att vara den som kastar den första stenen mot Leif Bigert och SOS, vars effekt sannolikt skulle drabba kolleger med ekonomiska krav mycket hårt.
För trots allt — och som tur är — är SOS affärsmetoder mycket långt ifrån de gängse i branschen. Därför är det lite synd att inte fler törs ställa sig upp och vittna mot ett bolag som SOS. Ett bolag som är en skam för branschen. Som ger unga musiker en dålig bild av svensk grammofonindustri. Som kan ge skivköpare och lyssnare uppfattningen att så här rutten är branschen.
Det är en felaktig bild. Svensk grammofonindustri på den multinationella, den nationella och på den så kallade icke-kommersiella (före detta progressiva) nivån bedrivs så gott som utan undantag av seriösa människor med hederliga motiv. Naturligtvis handlar det i första hand om att tjäna pengar för de förstnämnda kategorierna, men skumrask- och gangstermetoder har vi hittills sluppit.
Leif Bigert och SOS är långt ut i marginalerna och trampar.
Avslutningsvis får Leif Bigert själv svara på några frågor om den aktuella situationen. Intervjun gjordes den 27 januari.

Hur bedömer du SOS ekonomiska läge just nu?
— Hur så?
Med tanke på ryktena om att SOS är på väg mot en konkurs?
— Dom känner jag inte till.
Stämmer det att det danska ägarföretaget skjutit till pengar?
— Ja, vårt aktiekapital har höjts från 700.000 till 3 miljoner. De ser SOS som en lönsam affär och det är det också. SOS har varit ett lönsamt företag.
Men ni har haft stora betalningssvårigheter det senaste året…
— Inte stora, det kan man inte säga. Men visst har vi påverkats negativt av bl a TMCs konkurs och att flera av våra kunder inte betalar oss sina skulder, just nu är de kring tre miljoner. Dessutom lider hela branschen av likviditetsproblem just nu.
Stämmer det att era skulder ligger kring fyra miljoner?
— Det är väl ointressanta siffror eftersom de måste vägas emot omsättning och fordringar. Eller hur?
Räcker det kapital som danskarna skjutit till för att betala av era skulder?
— Ja, det vet jag att det gör. Vi har kontroll över läget. Men jag vill att allt ska bli klart och det tar 2-3 veckor. Alla ska få betalt.
Är det aktuellt med personalminskningar?
— Nej. Nu är det 17 anställda. Personalen minskade tillräckligt i höstas.
Men är inte det ganska många anställda? SOS har ju förlorat många skivbolag i vinter?
— Men jag har många nya på gång.
Vilka?
— Det är nästan helt klart, men jag vill inte gå ut med några namn.
Har de danska ägarna fortfarande förtroende för dej? Kommer du att ha kvar ditt jobb?
— Ja. Du är medveten om att en artikel i detta läge kan skada mej. Så det är bäst att allt du skriver är sant.

FOTNOT. Schlager har utan framgång sökt de danska ägarna för en kommentar.