Först var det RATATA. Sedan blev det RATA. Nu är det bara RA.
Mauro Scocco är ensam kvar som medlem i gruppen Ratata.
Det betyder en hjärna — med många influenser. Bryan Ferry, Bruce Springsteen, Mikael Wiehe och Umberto Tozzi är namn som yr förbi i den här artikeln om vad Ratata är. Och vad det inte är, dvs vrångbilden av en grupp.
Som numera är en man.

Vi har stämt möte på Norrmalmstorg.
Mauro Scocco är där först. När jag kommer tittar han på mig och säger:
— Vi har likadana skjortor.
Jag tittar på Mauro och ser att det har vi ju.
Men vad i helsike har det nu för betydelse om journalisten och intervjuobjektet har likadana skjortor!?
Jag tycker i alla fall att det har sina poänger. För många verkar ha förutbestämda uppfattningar om dom grupper som spelar in för skivbolaget Stranded. Ska verkligen en medlem i en Strandedgrupp köpa en skjorta på Åhléns för 39:90?
I hissen upp till Strandeds kontor i Polarhusets vindsvåning hinner vi avverka Tomas Ledins producent-medverkan på nya Ratata-singeln ”Soul Boy”.
Repetition från förra numret av SCHLAGER.
— Tomas kom in först efter att jag mixat låten en gång i Polarstudion. Det blev en dålig mix.
— Och då var det nån som föreslog att Tomas Ledin skulle mixa om låten. Åkej, tänkte jag efter att jag funderat på det.
— Tomas har bidragit med idéer. Ett körparti är hans förslag och jag hade två olika refränger. Tomas föreslog vilket jag skulle använda.

Ratatas kommande LP

Jag har fått ’Äventyr’, på en råmixad kassett och Mauro frågar vad jag tyckte.
Mycket fina melodier, svarar jag. Schlagermelodier, kan man väl säga. Dom flesta låtarna nynnar man med i direkt.
Rent och klart och sparsamt ljud. Det låter genomtänkt, som om du tänkt på låtarna och produktionen mycket och länge och verkligen arbetat med det. Det låter genomarbetat.
Eftersom man i alla artiklar som skrivs av s k nya svenska journalister dricker antingen te eller kaffe eller möjligen nåt starkare utrustar Mauro oss med varsin kaffemugg. Och sen frågar jag:
Vilken uppfattning tror du att publiken — t ex SCHLAGER-läsarna — har om Ratata?
— I alla intervjuer gör jag numera bara en enda sak: dementerar massmediamyten om Ratata.
— Ratata spelar in för Stranded och det gör Lustans Lakejer också. Det är väl därför Ratata och Lustans kopplas ihop och sen kallas vi båda två för reklam- och fascistband.
— Jag är ju så långt ifrån det man kan komma. Och som om Lustans Lakejer, för den delen, skulle vara ett fascistiskt band.
— Men massmediamyten om Ratata visar upp oss — eller mig, eftersom det numera är jag som är Ratata — som en konservativ företeelse.
— Jag kan inte påstå att jag gråter om nätterna över den uppfattning som pressen spridit om Ratata. Jag har ingen lust att tala om att jag röstat si eller så eller säga att jag har vuxit upp i nån förort. Jag kommer aldrig att hålla ett försvarstal.
Hur har då myten om Ratata uppstått?
— Det är väl en sån enkel sak som att både Ratata och Lustans Lakejer alltid har sett snygga ut. Vi har klätt oss snyggt. Då är det kanske lätt att få för sig att vi alltid glider på Café Opera.
— Det vi ville göra — det var att göra nåt nytt, nåt annorlunda. Det gäller både Ratata och Lustans och också Stranded. Och det som var nytt, det som ingen gjorde, det var att göra nåt som var helt genomtänkt och genomfört. Från låtarna till arrangemangen och produktionen och ut på omslaget. Det var inte ens några i Sverige som gjorde snygga omslag.
Nu suddar vi ut alla förutfattade och förhastade uppfattningar om dej och Ratata. Hur skulle du vilja att dom som lyssnar på LPn ”Äventyr” ska uppfatta dig?
— Jag skulle vilja att dom blev nyfikna. Jag vill att plattan en gång för alla ska sudda bort alla stämplar om Ratata som reklamare och borgare som spelar rock på fritiden.
— Därför har jag försökt göra en så otrendig LP som möjligt. Det hade varit väldigt lätt att använda rytmbox och en massa syntar. Nu finns det inga taktmaskiner på plattan och jag har använt så lite syntar som möjligt.
— Jag skulle vilja att den här LPn gjorde det omöjligt att skriva, som jag läst i SCHLAGER, att t ex Brända Barn har ett djup i sin musik som band som Lustans och Ratata borde avundas.
— Jag skiter i om skivan säljer bara tusen ex. Nu har jag gjort den platta jag velat göra. Jag har gjort det som jag tidigare inte gjort, för att jag tyckt att det varit för enkelt eller också har de varit för svårt.
— Enda anledningen till att jag vill att LPn ska sälja är att jag vill ha mer studiotid till nästa LP.

Två blödande hjärtan

Säg några artister som du och din musik — musikaliskt eller till innehållet i texterna — står nära.
— Dom artister jag respekterar klär sej väl inte direkt som Ratata, har inte omslag som liknar mina omslag.
— Jo, Bryan Ferry i så fall. Han anses ju också vara en glassare som klär sig i smoking. Men vad sjunger han om? Bryan Ferry har ju ungefär samma bakgrund som Bruce Springsteen och han sjunger om samma saker som Springsteen.
— Bruce Springsteen är nog den artist jag känner allra mest sympati för. Det finns ingen som kan skriva och sjunga så gripande sånger som Springsteen.
— U2 älskar jag. Just nu är U2 det enda jag lyssnar på.
— Bryan Ferry, Bruce Springsteen, U2 — deras musik kommer ”straight from the heart”. Det är därför jag känner sympati för dom.
— För samma sak gäller både för Johan (Kinde i Lustans Lakejer) och mig — vår musik kommer direkt från våra hjärtan.
— Bryan Ferry och Bruce Springsteen. Det är två blödande hjärtan på bordet.
— Det är dit man vill nå. Man vill att det ska skina igenom — äktheten.
— Ville jag tjäna pengar skulle jag göra en discoplatta med mycket trummor och syntar. Men jag har ingen lust att försöka bli en ny Freestyle. Jag tänker hålla på med musik till jag blir ganska gammal. Jag vill inte närjag är gammal se tillbaka på vad jag gjort och skämmas.
— Det är den ärliga avsikten som är det viktiga. Sen kan det vara synt eller elgitarr. Lustans Lakejer eller Ebba Grön. Bryan Ferry eller Bruce Springsteen.
— Det enda jag gjort som jag ångrar är ”Dansar på min video”. Men jag undrar vad folk säger när jag nu tycker att den är töntig? Den som dom diggat. Känner dom sig lurade?
— Mina sånger handlar om kärlek, men det är löjligt att tro att ”Jackie” är nånting man skriver ihop bara för att man ska skriva en låt om olycklig kärlek.
— Det är ju som med Christopher Cross, en annan artist som jag uppskattar mycket. Inte har han samma anseende i rockkretsar som Springsteen, för Cross sjunger ju ballader om kärlek. Det verkar finnas en oförmåga att komma under ytan, att lyssna på vad sånger egentligen handlar om, att höra äktheten.
— Jag har läst att Christopher Cross träffade Paul McCartney på en Grammy-utdelning. ”Du är en av mina största favoriter”, sa Cross till McCartney. Och McCartney svarade: ”Att inspirera kompositörer som dig, det är mycket därför man håller på.”
— Det är den förmågan — att höra likheten, äktheten — i olika sorters musik som jag tycker ofta saknas i rockkretsar.
— Jag har, tycker säkert många, en ganska schizofren musiksmak. Jag lyssnar på Talking Heads och samtidigt lyssnar jag på Eagles.
— När man sen ska göra en egen skiva känns det lite konstigt att få influenser från så många olika håll. Om man skulle försöka få med alla ens influenser på en platta vet jag inte hur det skulle bli. Det skulle inte gå.
— När jag planerade ’Äventyr’ fick jag därför bestämma mig för vilken sorts LP jag skulle göra. Vilka influenser som måste hållas utanför. Jag bestämde mig för att göra en tidlös LP.
Du säger att du bestämde dig för vilken sorts LP du skulle göra. Det betyder då att jag hör rätt när jag tycker att jag hör att ’Äventyr’ är en välplanerad LP, som du arbetat med under lång tid? En verkligen genomplanerad LP?
— Javisst. Jag har gjort om och gjort om. Jag kan sitta och peta i textraderna. Jag kan sitta och peta i melodierna. Jag kan sitta och peta i och ändra på enstaka toner som jag inte tycker är dom rätta tonerna. Det tar en jävla tid.
— Jag spelade först in alltihop mycket fort. Sen lyssnade jag på det under en och en halv, två månader. Sen gick jag in i studion igen och ändrade och gjorde om.
— Jag har inte spelat in i Polarstudion, utan i Decibels lilla studio. Även om den inte är lika bra som Polarstudion är jag hellre fyra veckor där än två i Polarstudion.
— Om arrangemangen har jag lärt mig mycket genom att lyssna på amerikansk musik. Vill man ha ett rent ljud finns det mycket att lära av amerikansk musik.
— Västkustrock t ex. Många tycker att amerikansk västkustrock är så slätstruken, men samtidigt är den ju så oerhört skickligt gjort!
— Likaså soulmusiken. Michael Jacksons plattor är fantastiska!
Jag kan inte låta bli att fråga Mauro vad han tycker om min nya favorit, den vite — men i rösten svarte — engelske soulsångaren Paul Young.
— Han har ju också massor med influenser i sina arrangemang. Han lånar lite här, lite där. ”Wherever I Lay My Hat” är fantastisk.
Att komponera och sjunga kärlekssånger, som är ärliga, som låter riktiga och äkta, det är bland de svåraste en kompositör och sångare kan försöka sig på. Jag tycker också att dom artister som verkligen klarar av att göra äkta kärlekssånger — många av dom finns inom soulmusiken — inte alls uppskattas efter förtjänst i Sverige.
Men jag tycker också att en ärlig kompositör som gör sånger ”direkt från hjärtat” måste försöka att göra sånger om hela livet — som samhällsfrågor och politik såväl som kärlek.
T ex Bruce Springsteen har ju lyckats med det.
— Det handlar inte om att jag inte bryr mig om politik. Att jag inte vill ta ställning. Att jag inte t ex tycker att USA ska ut ur El Salvador, det är självklart att jag tycker det.
— Men jag har försökt att skriva texter om politik och det är så jävla svårt. Hittills har det blivit platt fall.
— Jag gör inte låtar för att tala om att jag — just jag — tycker att USA ska ut ur El Salvador. Ska jag göra en låt om El Salvador måste det finnas en spänning i låten. Det måste finnas nåt som gör att det här som jag sjunger om El Salvador passar bäst att framföras just i form av en sång.
— Jag har försökt att göra en sång om just El Salvador. Men jag har inte lyckats.
— Det finns ju kompositörer som lyckats göra bra politiska låtar. T ex Peter Gabriels låt om Biko i Sydafrika.
— Och Mikael Wiehes ”Jakten på Dalai Lama” är en mycket bra politisk sång. Mikael Wiehe är en mycket bra politisk låtskrivare. Johan Kinde är en stor Wiehe-fan.
Jo, säger jag, jag hörde just att Lustans Lakejer fått tillstånd av Wiehe att spela in ”Flickan och kråkan”.

Tårdrypande italiensk kärlek

Här kommer Klas Lunding, Strandeds 21-årige direktör, just in genom dörren till fikarummet.
”Ja, men inspelningen blev visst inte så bra”, säger han. ”Det var meningen att ’Flickan och Kråkan’ skulle ha varit med på en singel. Nu kommer den kanske på nästa Lustan-LP istället.”
Som du kan läsa — gör det! — i en annan artikel i det här numret av SCHLAGER måste jag nu strax skynda iväg för att göra Tom Paxton på Medborgarhuset.
Men innan jag rusar måste jag med anledning av Mauros italienska efternamn — hans pappa är italienare — också ta reda på om vi har ett intresse gemensamt: den italienska schlagersången.
Det har vi.
— Ändå sen jag var nästan nyfödd har jag varit i Italien två månader varje sommar. Då har jag hört mycket italiensk musik.
Är det den som inspirerat och lärt dig att göra enkla, direkta och bra melodier? Italienarna verkar ju vara melodiernas mästare. Dessutom kan dom sjunga om den mest sentimentala och tårdrypande kärlek så att man tror vartenda ord.
— Jovisst. Det finns en fantastisk meloditradition i Italien. Och jag har ju hört så mycket italiensk musik att det skulle vara konstigt om jag inte påverkats.
Vilka är dina italienska favoriter?
— Loredana Berte, Lucio Dalla…
Dom är lite mer moderna: kombinerar den syditalienska meloditraditionen med moderna arrangemang, syntar osv.
— Umberto Tozzi älskar jag.
Han tillhör den gamla italienska schlagerskolan — Umberto Marcato — och ”Volare”-skolan, som jag brukar kalla den.
— Jamen som han sjunger! Många gånger är han… helt oemotståndlig.