MICK FLEETWOOD’S ZOO
I’m Not Me
(RCA)

Mick Fleetwoods soloprojekt resulterar inte i dåliga plattor, tvärtom, denna innehåller lättlyssnad, välproducerad pop att somna till, vakna till eller ha på resan genom det vackra höstlandskapet. Frågan är bara varför gör han plattorna?
Förra gången åkte han till Afrika och gjorde en konstig misch-masch mellan sina egna idéer och den musik han fann på platsen.
Västkustrock, som är denna plattas huvudsakliga innehåll, är en term som snart inte står för någonting men Mick Fleetwood visar med sina sparsamma arrangemang och kluriga orkestreringar att denna musikform ännu inte kan dödförklaras. Här gungar det gott vare sig det är Steve Ross, George Hawkins eller Billy Burnette som sjunger. Ja när Billy tar i blir det förstås ett sväng som luktar 50-tal och rock’n’roll. Trots olika vokalister och olika stilar håller skivan ihop och utgör en stunds respektabel underhållning.
Det verkar som Mick Fleetwood inte har några större krav på sig att det ska bli något ”stort” och kan därför luta sig stilla tillbaka och göra något han känner för med polarna. Under sådana förutsättningar blir det inte en platta som knuffar oss ur soffan, men det blir en platta som är helt godkänd.