CAROLA
Främling
(Mariann)
MARIA WICKMAN
Maria Wickman
(Epic)
”Ty en schlager i Sverige skall låta såhär
om man vill ha den helt populär.
Inget nytt, inget fräckt,
det är döden direkt
om den schlagern skall bli en affär.”
Så skaldade Povel Ramel redan 1946 och orden är högst giltiga för de här två jäntornas skivor. Carola och Maria har bra röster var och en på sitt sätt. Naturliga och genommusikaliska men lika osjälvständiga och hållningslösa till sin konst som schlagersångerskor varit i alla tider.
I Carolas fall är det lätt att förklara med hennes ungdom. Hon hoppade av skolan och rakt ner i Bert Karlssons rymliga käft.
Maria Wickman är nästan dubbelt så gammal. Precis som Carola har hon en musikalisk pappa. Men ingen som springer omkring med ”Maria”-märkt overall och försöker sälja sin dotter till högstbjudande. Nej, Putte står i Hörnan och säljer sin jazzsjäl — inte åt djävulen. Snarare åt den trötthet och det behov som vi alla har av kravlös underhållning. När det monotona jobbet slitit både hjärtat och hjärnan ur kroppen vill vi inte ha vräkiga elgitarrer, dånande trummor eller mullrande basar. Då skall instrumenten tassa i bakgrunden och prutta lite lagom bakom vokalissans ord.
Det är då det ställs ännu högre krav på producenten att tassandet inte blir anonymt utan behåller spänst, dynamik och spänning. Varken Carolas producent Lasse Holm eller Marias Dan Sundqvist har lyckats. Lasse Holm har hittat ett ”sound” som liknar ABBAs och det kör han konsekvent rakt igenom. På sida två mattas plattan till utspätt vatten.
Maria Wickmans LP skulle kunnat varit bra. Det är som alla inblandade (Raj Montana-folk, Janne ”Pop” Andersson, Wellander, m fl) varit rädda för att det skall sticka ut. Sordin på allt. Till och med Marias röst. Tänk om hon ville sjunga ut och satsa lite för mycket nån gång.
Låtar av Gessle, Magnus Lindberg, Basse Wickman och några till gör Marias platta mer melodiskt levande än det hopkok på mestadels icke originallåtar som stuckits i Carolas händer.
Feghet och brist på idéer präglar den svenska schlagern 1983. På 60-talet och tidigare satt gamla jazzmusiker och trängdes med symfoniker i inspelningsstudion och gned fram smäktande toner. Idag smyger unga popkillar beväpnade med syntar och elgitarrer in i samma studio utan att resultatet blir så mycket annorlunda.
Ett stalltips: Jag skulle sätta 50 spänn på Legolas nästa gång den kusen startar istället för att köpa plattan som hans ”fadder” Carola gjort. Har du tur ger han bortåt två gånger pengarna och då kan du köpa två plattor istället.
Lämna ett svar