AL JARREAU
Jarreau
(WEA)

GEORGE SHEARING & MEL TORMÉ
An Evening With…
(Concord jazz)

GIL EVANS
Priestess
(Antilles)

KOINONIA
More Than A Feelin’
(Royal Music)

Jo, det skall handla om jazz, det skall handla om sångare och det skall handla om orkestrering och blåsarrangemang.
Al Jarreau är en mirakulös sångare. Nåt annat ord finns inte för det han gör. Hans röst glider och hoppar, gör loopings och piruetter eller sjunger bara klart och rent och okonstlat. Musiken är den sorts jazzfunk som med förtjusning spelas av nittio procent av den amerikanska studiomusikkåren. Det är så skickligt att man smäller av och ofta så tråkigt att man hinner stänga av innan dess.
Utom här. Totobröderna Porcaro (hur tusan hinner dom?), gitarristen Jay Graydon, basisten Abraham Laboriel och trumpetaren och blåsarrangören Jerry Hey gnistrar och sprakar något alldeles utomjordiskt. Det måste vara Jarreaus sång som lockar fram det här spelet ur dom. Bara Jerry Heys blåsarr är tillräcklig anledning att skaffa skivan.
En betydligt äldre sångare är Mel Tormé. Balladernas mästare, den ”softa, softa” och riktigt ”coola” jazzens okrönte konung. På en liveinspelning tillsammans med pianisten/kompositören George Shearing sjunger han några stillsamma ballader samt svänger loss i sin typiska ordlösa ”scatsång”. En sångteknik som Al Jarreau dragit till sin yttersta gräns. Både Tormé och Jarreau är sångare vars motsvarigheter knappast finns i Sverige. Våra unga rocksångare borde slänga minst ett öra åt dessa gentlemen. Här finns det hur mycket som helst att lära.
Pianisten Gil Evans, ett lika stort namn inom jazzen som Miles Davis, kommer ut med en liveplatta som spelades in i en kyrka i New York redan 1977. Evans omger sig med idel ädel adel. Trumpetaren Lew Soleff, tubaspelaren Howard Johnson, saxofonisten David Sandborn, Arthur Blythe och George Adams spelar tidlös musik för människor med känsliga öron. Det här är väl inte något av Gil Evans storverk men så full av musikantskap och ärlighet att ’Priestess’ utgör ett unikum i relation till det övriga skivutbudet.
Musikantskap är gruppen Koinonia inte bara fylld utan snarare överlastad med. Under ledning av basisternas ”överstepräst” just nu, Abraham Laboriel, försöker dom här supermusikerna spela så häftigt och så bra och så mycket och så märkvärdigt att det nästan upphör att vara musik. Mestadels instrumentalt och naturligtvis oantastligt tekniskt.
På ytan är Koinonias musik lik den som Al Jarreau gör men ändå skiljer oceaner dem i uttryck. Men ni som hörde de här sex gudfruktiga virtuoserna spela i Sverige i början av mars har kanske en annan uppfattning? Folk lär ha dansat på borden i våldsam extas till gruppens framträdanden på Studion i Stockholm.
Jag orkar precis maka mig ur fåtöljen och slå av.