Det beror på var man ställer sig.
Om man står på en bergknalle i Saltsjöbaden kan man se Algö, den stockholmska skärgården och en hisnande utsikt.
Man kan också se Jupiter och Mars och få den svindlande stjärnhimlen att krypa närmre.
Commando M Pigg ser mot stjärnorna. Det betyder inte att dom låter bli att titta mot jorden, mot verkligheten, det vardagliga. Men att dom också vågar smyga in ett djärvt perspektiv i rockmusiken.
Snön faller och vi med den. Commando M Pigg fortsätter se uppåt.
Historien så här långt: Tidigt 1981 satt jag på Kulturhuset i Stockholm och väntade på ett band som föregicks av väldigt speciella rykten. Dom hade det lite kufiska namnet Commando Musse Pigg och dom skulle vara allt det som vi rockförståsigpåare hade gått och väntat på i den tid som senare blivit benämnd postpunken. En diffus genre med grupper som tog energin och de vassa kanterna från punken och förenade det med rytmer, hjärna och svett. I England hade t ex Gang of Four uppmärksammats, i USA Pere Ubu. När Commando äntrade scenen kunde jag se att alla rykten hade varit riktiga…
Några månader senare skriver Håkan Lahger om gruppen i Schlager: ”Fyra människor. Fyra liv. Just nu i perfekt harmoni. Kuggar som löper i varandra utan friktion. En helhet så väsentligt mycket större än summan av dess beståndsdelar. Det perfekta bandet. Möjligen är det så.”
Två år senare sitter jag med Commando M Pigg, som dom heter nu, på ett café i Stockholm. Jag sitter där med 3/4 av dagens Commando. Eva Sonesson, Svante Fregert och Anders Karlsmark. Den sista fjärdedelen, Peter ”Puders” Höglund, gitarrist sedan förra sommaren och med förflutet i TT Reuter, finns någon annanstans.
Som alltid finns det givetvis en utgångspunkt för ett sånt här möte. I det här fallet heter den ’Sikta Mot Stjärnorna’, är gruppens andra LP, dessutom en alldeles förträfflig sådan. Mitt i floden av svenska skivor som plötsligt översvämmade oss i slutet av februari i år framstår ’Sikta Mot Stjärnorna’ som den i längden mest livskraftiga.
Egentligen finns det inget speciellt som går att peka på och säga: ”Därför är den så bra”. På ytan är den enklare, rakare, konkretare än allt som gruppen gjort tidigare. Texterna är mer samlade och meddelsamma, Puders gitarr ofta hårdrocksfräsande och banalt enkel.
Men ändå fungerar alltså effektivt.
”Sikta mot stjärnorna” är också svenska titeln på bibeln för den s k ”new age”-rörelsen, den amerikanska ”satsa-på-dig-själv”-trenden. Efter en insinuation från mig om att gruppen skulle ha blandat sig i det fenomenet svarar Svante:
— ”Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” är ett urgammalt svenskt uttryck, det skulle inte förvåna mig om det är tusen år. Att sedan någon amerikansk dilettant har skrivit en bok som sedan någon annan dilettant översatt och kallat för det har ingen betydelse. Sånt skit har vi ingenting att göra med, nej fy fan.
Svante Fregert är den store verbalkonstnären i Commando M Pigg. Vad man än talar om så kommer han stickande med väl underbyggda åsikter. Det spelar ingen roll om det gäller satanism, Broadway-teater, litteratur eller rock. Hela tiden spelar hans ögon entusiastiskt över de personer som han talar med. Han är född föreläsare.
Anders Karlsmark är mer rakt på sak, hans åsikter kommer självklara och givna. Det är inte bara hans utseende som är likt Richard Butler i Psychedelic Furs. Även i orden har han lite grann av samma nonchalanta självklarhet. Eva Sonesson är tystare, men när hon då och då skjuter in en åsikt så vet även hon vad hon talar om.
Tillsammans med Peter Puders är det dessa tre personer som siktar mot stjärnorna med sådan framgång.
Dom gör det nu, förra året var det långt från stjärnorna.
Efter den första LPn började det blåsa motvind för Commando M Pigg. När gruppen skulle nå ut i landet så blev det plötsligt så gott som tvärstopp. Ska sanningen fram så nådde dom egentligen inte speciellt långt utanför de rena fankretsarna. De så viktiga kvällstidningsjournalisterna satte upp en mycket kall hand. ”Vi har släppt långt nog på våra rockramar, nu för det vara nog,” gick resonemanget på popredaktionerna och några mindre vetande ville t o m ha det till att Schlager marknadsförde gruppen för att Eva Sonesson skulle vara släkt med en viss Schlagermedarbetare. Vilket hon alltså inte är.
Under sommaren -82 låg faktiskt Commando nere några månader:
— Vi la av i två månader. Men vi hade två spelningar bokade i Finland och beslöt oss för att göra dem, det är ju alltid kul att åka dit. Eva hade redan börjat i en annan grupp då, men hon följde ändå med. När vi kom tillbaka började jag och Peter spela tillsammans sedan vi blivit ordentliga polare. Resultatet blev häftigt och vi fortsatte.
Detta berättar Anders när allt bara är ett minne som säkert verkar avlägset nu när gruppen har kommit in i andra andningen och gjort en skiva som dom är betydligt mer nöjda med än den första. Svante hakar på:
— Sedan hade vi moroten att få göra en skiva till. Det var som en piska över oss. Till ett visst datum var vi tvungna att skapa musik. Hade det inte varit så hade det säkert bara dött bort.
Men så långt gick det alltså lyckligtvis inte. Gruppen existerar i högönsklig välmåga med ett koncentrerat uttryck som inte har dom avigsidor som första LP-försöket trots allt hade. Jag frågade gruppen om förändringen av t ex texterna är en naturlig utveckling eller resultatet av tankar som ”oj, vad vi blivit kritiserade, nu måste vi göra något konkretare, lättåtkomligare”?
Svante:
— Å den ena sidan skulle man kunna tänka sig att vi läste kritiken och tyckte ”fan vilka dåliga texter vi skriver, det är bättre att vi gör dom på ett helt annat sätt”. Men det är inte så mycket så som tankarna gått utan snarare att vi upptäckte att de gamla texterna i vissa fall inte fungerade, att dom inte fyllde sin funktion, dom fungerade inte som kommunikationsstartare. Folk har tydligen stängt sig helt och även om vi tycker det är fel att göra så så är det ju lika missriktat av oss att göra skivor för masskommunikation som sedan de flesta stänger av sig ifrån. Därav denna utveckling.
— Vi har också blivit medvetna om att det är sånger. Att dom ska sjungas. Tidigare så plockade vi bara ihop lite grejer som vi hade liggande hemma och lite allmänna idéer om hur man borde göra fräck musik och klappade sedan ihop detta och trodde att det skulle fungera. I vissa låtar gjorde det detta, i andra mindre bra. Nu jobbar vi på ett annat sätt, mer metodiskt. Folk måste ju ha rätt att misslyckas i början, det är det som rockrecensenterna inte vill inse…
Tycker du att ni misslyckades med texterna på första LPn?
— Ja, på vissa låtar gjorde vi det, men en text som ”Om nej” tycker jag fortfarande är en bra rocktext. Och då är den ändå skriven som en dikt, avsedd att deklameras offentligt.
När vi sitter där och samtalar blir jag mer och mer övertygad om varför Commando M Pigg är så märkvärdiga trots alla motigheter, trots medlemsbyten, trots att dom gjort en markant riktningsförändring musikaliskt och på ytan skulle kunna vara ett rock’n’roll-band vilket som helst (mer och det senare förresten). Det räcker inte att vi om vi ser i facit upptäcker att det här är ett av de intelligentaste svenska banden. Det räcker inte om du kan deklamera Rimbaud utantill för att göra stor rockmusik. Och det handlar inte om känsla, för den har dom i överskott men det har så många andra band också. Nej, hemligheten är ett annat fenomen som gruppen också har i överskott: mitt i allvaret har dom faktiskt humor, och dessutom humor i kombination med en obotlig och oförbätterlig optimism. Det är det som är den perfekta kombinationen.
Detta säger jag trots att den uppenbara humorn är nedtonad på den nya LPn.
— Ja, delvis har vi kanske tonat ner den. Men det finns fortfarande en hel del smågrejer kvar, i alla fall i mina texter, tycker Svante.
Anders sitter och funderar en stund innan han kommer med sin åsikt:
— Man måste hela tiden tänka på att den här skivan bara är en del av våra liv. Vi har gjort en platta med lite texter, humor har man ju. Det har i alla fall jag, det är jävligt viktigt. Humor kan vara så mycket, det kan vara grimaser, det tycker jag alltid är kul… och det har vi en på skivetiketten förresten, så helt nedtonad är väl ändå inte humorn. Absurda prylar är också kul, skämtbitar.
I Svante finns som så mycket annat också en riktig filur begraven. En sån som när som helst kan plocka fram en anekdot som gör att omgivningen viker sig i skrattkonvulsioner. Han ser så härpå humor:
— Humor är det som man inte riktig kan definiera och tur är väl det. Precis som man inte kan definiera ett annat livstema, det viktigaste temat på den nya skivan, kärleken. Det går inte heller att berätta exakt vad det är. Hade man kunnat göra det så hade den blivit ointressant.
Men publiken och recensenterna förstod inte humorn på den första LPn. Är svensk publik inkluderat skribenterna lättprovocerade. Eller gjorde ni för provocerande texter så att humorn aldrig gick fram?
— Nej, det tror jag inte. Däremot finns det inom svensk rockjournalistik en väldigt förhärskande formalism. Rock låter si och så. Allting annat är suspekt. Det som egentligen anses ”jävligt dåligt” beskrivs istället som ”kvasiintellektuellt”, ”pseudopoetiskt” eller ”pretentiöst”… På vanligt språk betyder detta ”jag tycker det här är kasst”. Deras allmänna livssyn verkar vara ovanligt humorfri och alldaglig, simpel, trist. Jag begriper inte att man kan ha en åsikt att man inte skulle kunna förändra saker och ting. Att dom inte vill att någon ska gå över gränserna. Hårddrar man denna syn till att gälla allting skulle det skapa en samhällelig stagnation som vore helt onaturlig. Jag kände igen det här språket, den njuggheten, i recensionerna av Reeperbahns nya LP. Det som kan kritiseras är texterna i sig, inte ambitionerna att försöka testa ett nytt språk. Jag återkommer till att grupper måste ha rätt att misslyckas när dom försöker hitta nya vägar. Det är svårare att säga om publiken. Vi har spelat inför publik som på ytan kan verka helt lika den som vi hade dagen före, men som ändå visar sig vara helt olika. Men publiken är inte dum och den är absolut inte ointresserad, men det går inte att generalisera.
När Svante talar så glöder hans ögon till med jämna mellanrum. Det finns en energi och vilja i hans ord som strålar ut inte bara genom munnen utan också genom ögon, händer kroppsspråk.
Eva Sonesson sitter mest och lyssnar. Eva som har en så stor del av förtjänsten i att Commando M Pigg inte fungerar bara på papperet. När man lägger ihop allt som talar för att gruppen ska vara precis så livskraftig och uppåtsträvande som den är, är det ändå faktum att Eva är utrustad med en av rock-Sveriges starkaste röster som gör ekvationen lösbar.
— ”Intima teatern” tycker jag är ett exempel på att vi behållit humorn. Den gjorde vi först bara som en kul grej, vi tänkte att nu ska vi slå Per Gessle. Jag tänkte då att ”Den här kan vi väl köra några gånger, men det får inte bli någon vana”. Men sedan märkte vi att det var den som folk gillade bäst. Samtidigt var det lättare att få drag med låtar av den typen och efter att ha tagit bort den ur repertoaren plockade vi in den igen i höstas.
Den låt som för Eva och de andra gruppmedlemmarna först var ett skämt blev sedermera något av en katalysator för hur det kommande materialet skulle låta. Svante som är akademiker uttrycker det så här:
— Rock’n’roll är ju mycket att någonting skapas i samspel mellan band och publik. Det är när det bildas ett samband mellan dem som ”draget” uppstår. Till skillnad mot annan musik som modern jazz och klassisk musik, där det är en slags uppvisning från musikernas sida. Till viss del löpte väl även vi risken att hamna i den situationen. I Stockholm fungerade det för där är publiken väldigt speciell och går oftast på rockklubb för att få höra något nytt. Men när vi skulle vara lördagskvällsunderhållning ute i landet var det inte likadant… det vi gör nu funkar bättre i den situationen. Musik får inte bli förevisning, vernissage. Det är allt detta som inte är rock’n’roll.
Anders fortsätter:
— Dom konserter som jag kommer ihåg efteråt är dom där det varit rock’n’roll-ös, det behöver ju inte vara ett ”rock’n’roll”-band för det… man känner att man gillar artisten, att han utgjuter någon slags sympati. Men musikaliskt är jag inte så påverkad av ”rock’n’roll”. Det jag påverkas av är lite äldre prylar som jag köpt själv och inte sålt. Som Black Sabbaths första och John Cale. Av nya band så har jag mest lyssnat på Psychedelic Furs och Lords Of The New Church.
Vad är det som gör att man i det läget inte blir 1983 års Kebnekajse (Commando kallades det i Aftonbladet)?
Svante:
— Musik har ju inte bara inommusikaliska influenser. Jag påverkas av hela utvecklingen i samhället, att jag tycker mig märka en viss optimism igen i kulturen och politiken under det senaste året. Som fredsrörelsen. Den optimismen tycker jag betyder en hel del även för oss som band.
Med det har humorn och optimismen knutits ihop. Idag är Commando en grupp som tror på vad dom gör, nej mer än så, dom är övertygade om att dom har rätt och det lyser igenom. När gruppen gjorde sin första Schlagerintervju var det andra saker som hägrade. Då var det kul att ha sina namn i tidningen. Idag tycker dom sig ha en helt annan täckning för vad dom säger, såväl i den här intervjun som i texter och musik. Vi talar länge om hur glada gruppen är att dom inte fått lika många spaltmetrar som Lolita Pop fick efter deras likaledes förträffliga andra LP. Commando är glada över att dom nu kanske kommit in i en lagom brant trappa uppåt — mot stjärnorna. Mot en situation där den stora publiken lyssnar på deras musik istället för att några få tusen gör det som situationen är idag. Alla människor vill bli uppskattade för det dom gör, så också Commando M Pigg och dom märker själva att uppskattandet sakta men säkert breder ut sig. ’Sikta Mot Stjärnorna’ blev inte för inte ”veckans vrålvinyl” i radions ”Metropol”.
— Det är klart vi vill bli uppskattade, det är ju så enkelt att man måste nå ett visst rykte för att få spelningar och det är för att få spela ute som man spelar in skivor, det är för att få spela ute som man sliter i replokalen. Så länge vi inte riskerar att hamna i etablissemanget, att vi inte längre slår underifrån, så vill vi givetvis öka vår publik, säger Svante allvarligt.
Kan ni i förlängningen tänka er själva som idoler? Tror ni på idoler?
— Jag har jävligt svårt att tänka mig som idol, svarar Eva snabbt. Anders har en annan åsikt.
— Jag har inte alls svårt att tänka mig själv i den sitsen. Det är ändå ingen som vet vem jag är förrän de träffar mig i alla fall.
— Det beror så mycket på vad en idol har för substans. En idol kan ju vara en moralisk förebild som på ett bra sätt uttrycker det man själv tycker. Jag tror på goda förebilder. Idoler kan ju också vara samlande begrepp för diffusa fenomen, som när Che Guevara blev samlande namn för en hel samhällsomdaning. Det behövs bra förebilder nu när den nya moralismen fortsätter breda ut sig. En slags nyandlighet som är okritisk och tar sig uttryck i allt möjligt religiöst och filosofiskt hokus-pokus. Samtidigt har det blivit en rent kristen nytändning och därmed också en nytändning för all möjlig jävla lutheransk skåpmat som man trodde vi hade gjort upp med för länge sedan. Rasismen kan t ex breda ut sig för att inga kliver fram och tar tillräckligt stort avstånd från det. En motrörelse som inte bara säger ”ni har fel” utan som också säger varför rasisterna har fel. Det är givetvis Svante som uttrycker sig på det här sättet.
Längre fram:
— Nästa LP tror jag inte innebär ett lika stort steg som den här. Jag tror att det blir ett slags uppföljare till den här. Det behöver inte innebära att vi jobbar med samma tema. Det är inte omöjligt att vi nästa gång gör en mer politisk platta. Med det menar jag inte att återupprepa 20 år gamla slagord. Det finns många sätt att göra politiska skivor. Bara att man förfäktar optimism är en politisk handling. Jag håller också på med texter som handlar om att resa. Att använda den förhöjda livskänsla och kunskap man får när man reser som grund för att uttrycka politiska åsikter.
Inte för inte blir det Svante Fregert som avslutar samtalet med Commando M Pigg. Möjligtvis det perfekta bandet.
Idoler eller okända, perfekta eller inte, Commando M Pigg fortsätter att leva. Det är fyra människor som låter skönt larmig, sugande rockmusik visa att så länge det finns liv så finns det hopp. Och så länge det finns såna som så bergsäkert lyckas rikta in teleskopet så finns det ingen anledning att misströsta i tron om att det går att finna nya världar såväl musikaliskt som i realiteten. Och bakom dom världarna finns det nya världar, och bakom dom…
2019-04-14 kl. 14:23
Kul att du lägger upp artiklar och bilder ur Schlager MEN skriv ut fotografen och artikelförfattarens namn 😬 hälsn en redakttör!
2019-04-14 kl. 15:39
Hej!
Artikelförfattaren lägger vi som kategorier. I det här fallet är det Lars Nylin. Fotograf har vi inte med men det kanske vore en idé. Vi tar upp det på nästa redaktionsmöte!
2019-04-14 kl. 15:39
Foto: Mats Bäcker