Stället heter Stardust Nightclub. Det ligger i Linköping. Men det skulle kunna ligga i vilken mellansvensk stad som helst. Alltså — en av dom där städerna som brukar slänga längtansfulla blickar bort, bort mot stora staden — Stockholm.
Till dom här städerna kommer allt som når storstaden — men det brukar ta ett halvår extra.
Linköpings nöjesliv förhåller sig med andra ord till den stora staden, som dess nöjesliv förhåller sig till den riktigt stora staden, staden som räknas — New York. Men annars är det mesta bara en fråga om storlek, relationer, tid och tålamod. Om ni förstår vad jag menar.
Stardust är en “nightclub”.
Men en torsdagskväll, översatt till folkhemssvenska, betyder det just ingenting. Möjligen kan man tolka det som att allt börjar lite senare än vanligt och att pilsnern kostar fyra, fem gånger så mycket som på Systembolaget. Riktiga starkvaror är inte att tänka på — dom är svindyra.
Nattklubbning här innebär inget annat än en blandning av svenskt stadshotell och diskotek. Både ifråga om umgängesformer och inredning. Och kanske också människor.
Det är färgat ljus, epileptiskt ljus, rökmaskiner och genomskinliga dansgolv som kan blinka i allsköns färger om bara diskjockeyn vill. Och det vill han — ofta.
Men det är också kostymer i tre bitar, flickor med nylagt hår och fluffiga klänningar, oxmedaljonger, rödvin och tända ljus. Och i mörkret vid borden blänker ett och annat plastkort till — när det är dags att betala notan.
Det är torsdagsbabylon i en mellanstor, mellansvensk stad.
Eller som Magnus Lindberg uttrycker saken:
— Sjuttiofem procent är här för att ta en bira, dansa och hitta en brud.
Kvart över elva tar dom — Magnus Lindberg och hans band — scenen i besittning. I ett multifärgat rökmoln stiger han fram och säger.
— Hej Linköping, jag heter Magnus Lindberg.
Efter en och en halv timme och tre extranummer lämnar han den.

Att bära en dröm

Publiken har dansat, publiken har skrattat, publiken har lyssnat och publiken har sjungit med i låtarna. Både i dom gamla och dom helt nya. Låtar som dom aldrig har hört tidigare. Låtar från Magnus Lindbergs nya LP — “I en hand”.
Magnus Lindberg lyckas inte alltid, men tillräckligt ofta. Och när han gör det är han en otrolig scenartist som gör allt för att bygga upp en kontakt med publiken.
— En bra live-artist är en artist som visar upp en känsla som inte har med själva spelandet att göra. Det är där drömmarna kommer in.
— Jag vill att publiken ska känna att där framme står en kille som bär på en dröm. Den ger honom styrka och den styrkan har han förmåga att gå vidare med — ut i publiken. Dom ska känna att han inte står där bara för att någon har betalt honom för att han ska spela en och en halv timme.
— Ibland går det, ibland går det inte. Varje ställe innebär att man måste hitta ett nytt sätt attta publiken på, så att dom känner något. Vad det är dom ska känna kan jag inte svara så noga på. Utan det hoppas jag att dom kan svara på själva.
— Jag gillar knutna nävar i publiken. Och jag hoppas att jag kan göra andra starka.
För mig började det en svinkall januarikväll för nästan tio år sedan. Ett kvarter härifrån.

Det är 1973. Folkets Hus i Linköping och världspremiär på Jon Hisemans Tempest. I bandet finns bl a Paul Williams vid sångmiken och Alan Holdsworth på gitarr.
Det är en sensation i Linköping. Ungefär som när Stones kommer till Sverige. Tempest har det största PA-system jag någonsin hört. Och spelar med en volym som mina trumhinnor aldrig tidigare har känt.
Bredvid det här gänget verkar förbandet som rena bystan. Deras PA ryms på två köksbord. Och inga trummor har dom. Bandet kallar sig för Landslaget.

Det enda jag minns så är efteråt är att det fanns en ljushårig tjej i bandet som spelade på en blå fiol. Och att det lät väldigt mycket Byrds och amerikansk countryrock.
Att både Lindberg och Lindbom var med i bandet har jag förstått långt senare.
Magnus Lindberg kom med i Landslaget runt 1971. När bandet gjorde sin andra LP. Han slutade 1975, efter Eurovisions uttagningen.
— Landslaget var Lasse Lindboms band. Det var han som skrev nittio procent av låtarna. Min roll var att spela akustisk gitarr, sjunga stämmor och vara den söta gossen. Maj-Britt var tjejen — och jag var “söta gossen” i bandet.
— Fortfarande — två, tre år efter Landslaget ansträngde jag mig för att se så ful ut som möjligt. För att få bort den där utseendeprylen.
Landslaget var svenskt — men sjöng på engelska. Mitt under den period i svensk rockmusik när det ansågs som mycket viktigt att just texterna var på svenska. Det var under den tiden när musikrörelsen växte sig stark.
— Samtiden var ganska snäll mot oss. Landslagets texter handlade mycket om folk — en här och en där. Det var ordtexter, om att bränna sina skepp och sånt. Inget påtagligt och inget uttalat politiskt ställningstagande.
— Enligt massmedia skulle man, och ska även idag, ta en klar politisk ställning. Om man skriver texter och gör musik.

Enkla texter

— Jag blir ofta beskylld för att inte ta ställning. Det uppfattar jag som en rent politisk beskyllning. För vad ska man annars ta ställning till på hel LP-skiva.
— Ställning tar man när något händer.
— Jag försöker skriva mina texter så att dom blir associationsbara. Enkla — men ändå så att man kan associera till kärlek, till hat, till politik, till lycka eller till sorg. Om man vill. Om man inte vill, kanske man tycker att det är jävligt slätt.
Ett år efter Landslaget kom hans egen debutplatta. Den hette kort och gott — Magnus Lindberg.
— Den var töntigt gjord och saknade attack. Det var en melodiradio-LP.
1978 kom andra plattan — “Natt och dag”. På den kan man börja skönja dagens Magnus Lindberg i texten och musiken.
Harry, Jerry, Peggy och dom andra figurerna dyker upp för första gången. Det är dom som rör sig genom staden i Magnus Lindbergs texter.
Staden med alla möjligheter. Staden som rymmer så mycket drömmar.
— Jag är uppväxt på landet i slutet av 50-talet och i början på 60-talet. När det verkligen var landet. När det kom en charkbuss en gång i veckan. Och när det var storhelg, som jul och sånt — då var det Enköping.
— Till stan har jag längtat jävligt länge. Jag längtade intensivt, för där fanns något jag ville åt.

Inget tålamod

— Nu har jag bott i stan i tolv, tretton år. Jag vill inte påstå att jag längtar tillbaka till landet. Men jag har inget emot att komma tillbaka till tystnaden och ensamheten.
— Landet är för människor med ett jävla tålamod — och det har jag inte. På landet är allt lika. Det är sommar, det är höst, det är vinter och det är vår. Någon annan skillnad är det knappast.
— Folk som bor i stan åker ut på landet och tycker att det är jävligt vackert. Och visst är det vackert på landet — men jag tycker också att det är vackert i stan. Tänk att gå hem alldeles ensam från ett hak klockan tre på natten när det just slutat regna. Gatorna bara blänker, neonen och lamporna lyser.
— Det är bara för mycket, det är så snyggt, lugnt och skönt.

Det är höst 1978. Ett litet studentställe som rymmer tvåhundra personer. Källarlokalen är halvfull. In på scenen kliver Magnus Lindberg och hans band. Roffe Färdigh, Benke Kirschon, Christian Falk och Hempo bakom trummorna. Det är länge sedan någon hörde eller såg något av Magnus Lindberg. När bandet kör igång reser sig en och annan slött upp med ölsejdeln i handen. Men dom flesta sitter kvar.
Efter halva spelningen är det tomt i baren. Alla är framme vid scenkanten och sjunger:
— Ser du månsken Peggy?, ser du…
Magnus Lindberg live 1978.

Efter den andra plattan blev det tyst. Men det snackades en hel del om Magnus. På sommaren 1978 släpptes singeln “Tiden bara rinner iväg”.
Det var väl ungefär det som höll på att hända.
— Jag vet att snacket gick. Att det snurrades runt lite för mycket och att det röktes lite för mycket brass. Och ett tag var det nog sant. Men en mycket större del av sanningen är att jag jobbade med annat.
— Med Landslaget var det en proffsgrej. Sedan övergick det till att bli en kul grej igen.
Vid den här tiden snackades det också mycket om en nya platta. En platta som drog ut på tiden. En platta som aldrig såg ut att bli färdig. Så kom den i alla fall. Våren 1981 låg det “Röda läppar” på landets skivdiskar.
Den var Magnus Lindbergs comeback. Eller som gamle polaren och trummisen i bandet uttrycker saken:
— Det var med den plattan Magnus “went rock’n’roll”…
Och visst gjorde han det. Speciellt på scenen gjorde han det med besked.

Sommaren 1981. Ansvarige utgivaren på den här tidningen, jag och några hundra till står på Glädjehuset.
På scenen Magnus Lindberg. Men inte riktigt hela tiden. Plötsligt dyker han upp — ute i publiken. Infångad av en spotlight.
Redaktören och jag tittar på varandra. Sedan går han hem och skriver något om Lindberg och den där snubben från New Jersey. Inget negativt. Men tanken finns där ändå. Det var ju 1981. The Boss var här och värmde upp islador.

— Jag blir ofta jämförd med Springsteen. Musiken är en sak — den är passerad. Men människan Springsteen passerar aldrig. Människan Springsteen är en kraft, en vilja som inte har med musik att göra. En kraft som säkert med något annat medel hade kunnat sammanfoga folk på samma sätt. Det tycker jag är viktigast. Och det är samma sak med Neil Young.

Stolthet

— När Springsteen säger ‘res er upp’ på en konsert. Då står folk inte och hänger. Dom står upp med rak rygg.
— Det är dit jag vill komma med min grej. Det räcker med att folk reser sig upp och är stolta över sig själva. Det räcker jävligt långt.
Det finns ett svenskt spöke också. Han ligger på samma skivbolag, han produceras av gamle kompisen Lindbom och alla tre har samma initial i efternamnet. Han heter naturligtvis Lundell. Och det finns dom som säger att det finns likheter mellan dom två — Lundell och Lindberg.
Säkert är att Lindberg åtminstone har tonsatt Lundelltexter. Bahama-twisten “Den kalla vinden” (så kallar Hempo den) på “Röda läppar” är ett exempel.
— Dom som säger så har inte lyssnat på mig — eller så har dom inte lyssnat på Uffe Lundell. Dom som jämför, gör det av ren och skär lättja.
— Visst tycker jag att Lundell är bra. Men den största förändringen på dom senaste plattorna har varit ljudet och musikerna.
— Han brukar säga att alla kritiker är misslyckade rockmusiker. Jag kan inte påstå att han — Lundell — är någon direkt lyckad. Jag tycker att han är en bra författare. Han leker jävligt kul med ord.
— Men vad är egentligen bra rock och en bra rockare. Rock är en känsla, så okey att Lundell kanske är en bra rockare.
— Det är viktigt att komma ihåg att rock är en känsla. Rock behöver inte vara elgitarr. Rock kan man lira på banjo. Eller på vocoder som Neil Young.
— Det är modigt. Det finns ingen jävel som vill höra honom lira vocoder. Publiken vill höra dom gamla låtarna.
— Rock är mod. Mod att offra det man har. Att våga satsa på något nytt och inte köra fram i samma gamla spår.

Vinter 1982. Den lilla kvällstidningen delar ut nallar till förtjänta rockmusiker. Jag är på väg uppför trappan, Magnus nerför tillsammans med sin tjej Eva. På mitten möts vi.
Vad sysslar han med? Det var ett tag sedan han turnerade.
— Jag skriver låtar till nya LPn.
Jag fortsätter upp. Magnus och Eva går hem.

Eva har en liten firma och bokar band. Många och långa perioder är det hon som har jobbat och dragit in pengar.
— Eva har hjälpt mig jävligt mycket, så att jag har kunnat ta det lugnt och ägna mig åt att skriva låtar.
— Men jag jobbar också mellan varven. Jag har burit åt Rainbow och dom andra grabbarna när dom har varit här och lirat. Det är trehundra spänn för en kväll. Eller så har jag åkt ut till gubbens såg och burit plank en dag för trettiofem spänn i timmen.
Med den kommersiella status som Magnus Lindberg har är varken turnéer eller plattor några lysande affärer. Men dom är heller inga förluster.
— EMI har väl aldrig förlorat så mycket pengar på mig. Men dom har väl heller inte tjänat så mycket. Jag har växt för varje skiva. “Natt och dag” sålde tiotusen och “Röda läppar” över tjugotusen. Och man hoppas att det för varje platta ska gå lite bättre, att man ska sälja mera och att det ska komma fler människor på spelningarna.

Vill våga

— Framgång för mig är dom möjligheter den ger. Att folk lyssnar när man säger saker. Att våga säga saker som visserligen är sanningar, men som ingen annan vågar säga för att då riskerar dom det dom har byggt upp.
— Det är min dröm: att våga riskera all den framgång man har byggt upp. Det skulle jag vara stolt över att våga.

Sommar 1982. Gärdet i Stockholm. Schlagers tappra korpfotbollsspelare på ena planhalvan. På den andra sidan: fotograf Mats Bäcker med Docent Död, kompisar och Magnus Lindberg.
Lindberg gör några snabba rusningar och eleganta passningar. Som får domaren och redaktören på en kvällstidning att skriva några rader i sin ytterspalt. Baklängesmål — påstås det.

— Jag har paddlat kanot, jag har spelat fotboll och det har varit division tre i basket. Och ibland ångrar jag att jag var för ung för att fatta hur mycket pengar och framgång det fanns inom idrotten.
— Men grejen med mig och idrott är att jag tycker att det är kul att lira match — men jag hatar att träna.

Torsdagsnatt, hösten 1982. Vi sitter och pratar efter en lyckad spelning. Magnus har gett allt. Publiken är nöjd, bandet verkar nöjt. Magnus också.
— Det är klart att jag gärna skulle vilja åka på konsertturné. Men jag gillar dom här små ställena. Det är inte så jävla mycket show. Det är infallens marknad, brudar som skriker, prylar som ramlar, trångt och jävligt, svettigt och logen någonstans åt helvete.

Magnus Lindberg är rock. Han är en av dom som aldrig ger upp.