En Plats I Solen (Stranded)

Det är lätt att bli lat.
Lat i bemärkelsen att man vilar på erövrad mark, slår vakt om funna formler, utvecklar med sneglingar.
Lathet är en anklagelse som tar lika hårt på Lustans Lakejer som vatten på en sjöfågel. LLs tidigare produktioner präglas rakt igenom av förbättringar i olika avseenden; spelskicklighet, renodlade melodier, textbearbetningar.
En stor brist i svenskt musikliv idag är det näst intill bortglömda begreppet ”visioner”. Många undrar varför det snackas så ofta om bolaget Stranded. Man må tycka att det är ett par pubertetsgossar som fått smak på finare champagne och salonger som genom ett ödets nyck lyckats skriva kontrakt med det stora kommersiella Polar och därmed fått sin lycka gjord. Så enkelt är det nu inte. Oavsett vad man tycker, får man inte glömma bort att Stranded av en underlig(?!) slump, är ett av de få svenska bolag som har lyckats samla ett antal grupper som har något lika essentiellt som borttappat och väsentligt: visioner.
Du kan hata Lustans Lakejer intensivt, men du kan aldrig komma undan det faktum att dom — liksom Ratata m fl — har ett stort mått av ambitioner som dom försöker genomföra. Och det är med den utgångspunkten som du måste bedöma deras musik.
Det vore en smal sak för ett svenskt band att fullkomligt anamma utländska influenser, göra dessa till sina ”egna” och med berömmelse i hemlandet som troligt resultat.
Nu — jämfört med sin förra LP — har LL fört sina idéer ytterligare ett steg framåt. De har en vidunderlig förmåga att skapa kvalificerad melodisk musik. Melodierna är ett av bandets kännetecken.
Och lite orättvist har bandet fått bonus-uppmärksamhet för att denna gång ha anlitat Japans Richard Barbieri som producent, och Japan-saxofonisten Mick Kam på en låt. Jag har mina aningar att detta var en felsatsning. Vad LL skulle ha behövt var en producent med större djärvhet, med större känsla för passion och idéer utanför den moderna engelska dansmusiken. Med spänd nyfikenhet väntar jag på den dag då Quincy Jones ger LL samma behandling som han nu senast gav Donna Summer (copyright på idén/ Thore Soneson). Eller varför inte Todd Rundgrens jabbningar av Psychedelic Furs utmärkta material.
LLs vision är melodierna. Kombinerat med texterna. Och det är här mina största invändningar finns. Johan Kinde sjunger nu bättre än tidigare, men behöver ytterligare en omgång för att nå bättre styrka. Kombinationen med de svaga texterna som i de lugnare låtarna blir pinsamt patetiska — där han mest platsar bland de svenska 30-tals-filmernas läroverkslyriker i förgrymmade grimascher — är förödande. ”För dom år som gått, för dom år som komma ska — jag fäller en tår”. Vad grabben egentligen borde göra är att gråta hejdlöst.
Och här kommer min andra invändning. Jag saknar det mesta av den totala utlevelsen, den totala passionen som ändå LL försöker fånga. Nu blir allt så avmätt, så cocktailsmuttande och ögonvråsregistrerande. På samma sätt som att samtliga modeller på nu förekommande modeannonser/foton måste se disträa ut. De får inte se intresserade och levande ut — det är som förgjort att få folk att se ut som om dom har några känslor i kroppen.
Fördömt!
För det är just känsloyttringar folk behöver i dessa dagar. Gråt, skratt, kramar och rakhet.
Och det är i osäkerheten som LL möter sitt nederlag. Något som är underligt eftersom Johan Kinde har åtskilliga reflektioner inom sig som inte kommer fram här. Kolla Nylins artikel om Kinde på annan plats i detta nummer.
Kindes texter har ändå något att ge oss. När musiken är tillräckligt snabb och stark för att stötta dom. För då är LL oemotståndliga och uttrycker åtrån och det sublima överlägset. LPns definitiva höjdpunkt är den kombinationsrika ”En främlings ögon” som har just denna styrkan.
Till den dag Lustans Lakejer lär sig att till fullo behärska den formeln, kommer dom fortsätta att vara just lakejer — utom räckhåll för den tron dom trots allt har ett livskraftigt ämne att utveckla till en erövring.