EXTRA! EXTRA! read all about it!
EXTRA! EXTRA! läs allt om dem, möt de två motpolerna, katalysatorn och tjejen i spotlighten, hjärnan och hjärtat i gruppen, deras namn är Henryk Lipp och Anne-Lie Rydé.
Deras möte är höljt i en dimma för cirka fem år sedan, men deras nuvarande position är klar. Studion och scenen är deras respektive slagfält, deras dröm och deras egensinniga väg mot sitt oberoende.
Ridån är bortdragen, ljuset släckt och kameran klar att registrera. Titeln flimrar förbi i ilsket röda färger — JOKERN och CLOWNEN.
Ett drama i fem akter inspirerat av B. Dylan iscensatt av Thore Soneson och producerat av DRÖMFABRIKEN, alias SCHLAGERs filial för nutidsdramer i rock’n’roll-världen.

AKT 1: KLUBBARNA

Gruppen Extra kommer från Göteborg. En omständighet som inte är helt oviktig för deras framtid. Och för deras musik.
Det är gruppen som spåddes ett stort genombrott för två år sedan, hamnade i TV, släppte en LP och spelade runt landet. Men det blev en tystnad istället för genombrott.
Med i dagens Extra från den ursprungliga gruppen är bara två — sångerskan Anne-Lie Rydé och keyboardspelaren Henryk Lipp.
Det är genom dom två vi får oss den här historien till livs. Det är deras båda temperament som präglar bilderna vi viker ut.
Och Göteborg är för dom en kluven upplevelse. Långt ifrån medias uppvaktande och vaksamma ögon spelar de på klubbarna, bygger upp ett rykte som liveband, samtidigt som de spelar in sin andra LP. Oberoende från skivbolaget EMI, de producerar själva.
Klubbarna ja. I Göteborg mäter man rockmusikens värde i stadens klubbar. Under sommaren har The Brewery, en illegal klubb i ett nedlagt bryggeri, varit en av spelscenerna, Errols under namnet Mudd Club och så några andra natthak.
Här är det ögonblicken och hänryckningen som betyder något. Publiken är inte betraktande och avvaktande, som i Stockholm, utan laddade och förväntansfulla. Villiga att släppa ut sin energi i takt med musiken.
Alla i Extra pratar lyriskt om den lilla svarta, varma klubb som hette Rockers. Där finns numera en bilverkstad, den ligger i samma rivningsfastighet där Extra spelade in sin andra LP och där finns också studion Musik-a-matic. Henryk Lipp, Janne Leandersson och Marie Ell, som är Extras sjätte öga, äger den ihop.
Det är en avkrok i Gårda, bakom nya Ullevi, som mest består av parkeringsplatser och en och annan industri. Och så huset med replokaler och studio.
Ett 16-kanalers hemmabygge, ett hjärteprojekt för Henryk och de andra och en studio som än så länge bara bevisat sin kapacitet på Extras nya LP.
I framtiden hoppas man boka in band, ibland för en demoinspelning, ibland för mera genomarbetat material.
När ståldörren svänger upp, ljuset från det enda fönstret lyser oss i ögonen, då är det dags för intervjun.

AKT 2: EXTRA

Men först vissa nödvändiga fakta.
Extra består av fem musiker, Henryk Lipp, klaviatur och låtskrivare, Peter Boström, percussion, Janne Leandersson, bas och synt, Mats Rundlöw, gitarr och Anne-Lie Rydé på sång. Den sjätte medlemmen är Marie Ell som skriver texter, designar skivomslag och tillsammans med Henryk arbetar fram låtidéer.
Den LP som nu dyker upp i skivaffärerna är inte den skivbolaget EMI helst hade sett frän Extra. Anne-Lies roll är nedtonad, det finns tre instrumentallåtar och helheten är långt ifrån den poprock, med betoning på rock, man säkert hade förväntat sig.
Men samtidigt är Anne-Lie mitt uppe i förberedelserna för sin solo-LP. Den skall spelas in under oktober/november, också på EMI.
Det här betyder att Extra idag har åtminstone två ansikten. Den studiomusik som finns på nya LPn och den livemusik, som något omarrangerat, ställer Anne-Lie i en helt annan position.
Och om det också blir ett tredje ansikte, med Anne-Lies eget, personliga låtval, det får hennes produktion och framtiden visa.

AKT 3: JOKERN

En joker är inte bara ett kort som kan byta roll allt efter sammanhanget. Den är också, och framförallt, ett kort med makt. Ett kort som kan bestämma hela utgången av ett spel.
Henryk Lipp är Extras Joker. Ett kort med en stark personlighet. Hans betydelse för det nya Extra är stor och viktig.
Och han har en formulerad ambition.
— När vi gör musik talar vi lite i musikaliska termer. Istället i idéer, i bilder. Plattan är uppbyggd på det sättet.
— Men det antalet bilder vi använder är lika många som den mångfald av musik man lyssnar på.
Henryk vill, eller kan, inte vara mera bestämd än så om sina musikaliska ideal. För honom är det istället ett språk, ett sätt att uttrycka sig. Lika mångfacetterat som livet själv.
— Det är ett sätt att existera. Man gör musik för att man måste.
— Musik för mig är inget förnuftsmässigt sätt att kommunicera. Det viktiga är det känslomässiga planet där en publik själv kan bygga på innehållet med sina associationer.
Extras arbetspass i studion har också varit annorlunda. Henryk och Marie har kommit in med idéer, bilder som de säger, till låtar. De andra musikerna har tagit tag i associationerna och tillfört sina delar. Med stor frihet.
Det är en tidskrävande metod, men en viktig del i Extras filosofi.
— Ännu är allt så färskt. Det var en trevande början innan man blev hemmastadd i studion. För oss var det som att få en kamera och börja från början, först måste man exponera ett antal rullar innan man vet möjligheterna. Sedan kan det bli musik.
— Och allra först kändes det schizofrent. Man visste inte om bitarna skulle passa ihop. Bli som ett collage utan helhet.
För att få en uppfattning om hur Extra låter är det enklast att skriva ner några av låttitlarna. ”Vargarnas natt”, ”Het sol över Durango”, ”Tåg 21.30 till Marseille (enkel)” och en egensinnig version av rhythm’n’blues-klassikern ”Nutbush City Limits” är några.
— I Nutbush utgick vi från den sömniga småstaden. Den typiska någonstans i mellanvästern, eller i Sverige. Till den hade Peter en percussion-idé som inte en vanlig trummis skulle leverera.
Resultatet är kanske plattans höjdpunkt. Det finns både dröjande instängdhet och uppdämd energi i Anne-Lies röst. Körer och gitarrer samarbetar om att måla gråa väggar och mitt i alltihop exploderar syntarna.
Det är ett försök att beskriva Extras musik i ord, vilket inte är lätt. Men Henryk tar sats och drar en parallell till ett helt annat område för att förklara.
— Låten ”Vi varnar dig” är Peters idé. Han har haft Jantelagen i baktankarna. Den förmyndarmentalitet som Sverige är fyllt av.
— Det som saknas här är den inställningen som gör satir till en konstform med mycket större möjligheter.
— I fjol kom några polska artister hit. De hade med sig ett exempel på politisk satir som bygger på liknelser och absurditeter.
— Det var en sketch med en bild där partiet satt vid ratten. Killen som var motor satte sig först fram i bilen och partiet säger ”Vad är det för nymodigheter, motorn ska sitta bak”. När då motorn sätter sig bak och får ordern ”Mot arbete” harklar den sig och vägrar starta.
— Men Sverige saknar kanske en gycklartradition. Det är något man tar jävligt allvarligt ute i Europa. För ett riktigt vrålskratt måste ha något allvarligt i sig.
Extras musik gör inga anspråk på att vara gycklande eller ens humoristisk. Men den bygger på liknelserna och idéen om en aktiv publik som måste delta i formulerandet av innehållet. Precis som satiren gör.
Marie som skrivit texter till de flesta låtarna hjälper Henryk med att ge sin syn på Extras musikaliska språk och uttryck.
— Det är en sorts naiv sentimentalitet med både sensualism och vässade klor. Men det är mina idéer och inte nödvändigtvis det som Extra uttrycker.
Sentimentalitet är inte tvunget något nostalgiskt och gråtmilt för de båda.
— Det är en slags längtan och en sorgsenhet. Det är en känsla av uthållighet, inte uppgivenhet, säger Henryk. En slags hägring om ett bättre liv som man längtar efter. Det finns kanske inte inom vår livstid men det kommer…
— Att göra musik, och att göra det efter eget huvud är något man bör försöka. Det är min inställning. Om jag fortsatt som civilingenjör hade jag kanske haft mycket pengar om fem år, fått ett anständigt liv, men jag valde det här…
Henryk talar hela tiden med stor övertygelse. Inte flammande och extatiskt, utan lågmält och exakt. hans syn på sin roll som musiker är individualistens, konstnärens och visionärens. Han har en idé som han bestämt sig för att genomföra. Om det sedan är kommersiellt eller inte har mindre betydelse.
Extras musik är för mig så nära filmmusik man kan komma utan bilder. Det är djärva språng ut i ett outforskat land, språng som ibland betyder ett lyckat nedslag, ibland en stukad vrist.
Till det lyckade hör körerna på plattan, som Henryk tillskriver sitt polska ursprung.
— Jag är uppvuxen med rysk sentimentalitet. Inte bara smäktande kosackkörer utan också zigenarmusikens känsla.
— För mig innehåller låten ”Black light” en slags rysk känsla. Blandningen av solo och körer. Stämningen.
Det är ingen tvekan om att studiogruppen Extra är Henryks hjärtebarn, även om han är ivrig att framställa resten av gruppen som lika viktiga. Men han gör ingen hemlighet av att Anne-Lie inte alls är inblandad i det arbetet.
— Vi har alltid jobbat med en uppdelning live-studio. Det är två olika saker. Och eftersom Anne-Lie inte gillar att jobba i studion är det naturligt att hennes roll är starkare när vi är ute och spelar.
— Hon gör ju sin egen grej nu. Det är ingen motsättning, eftersom jag skrivit två låtar till hennes platta.
— Idag behöver vi kompromissa mindre. För olika idéer avmattas alltid i en blandning. Det blir ett jätte-mittemellan…

AKT 4: CLOWNEN

Tro inte att en clown bara är till för att skrattas åt. Nej, det viktigaste för clownen är responsen, ögonblicksreaktionen, glimten av allvar i galenskapen.
Det är Anne-Lie Rydé som är clownen i Extra. Hon sprudlar av liv och ambition. Av en pratsamhet och en vilja att bli tagen på allvar.
Hennes röst har bara utvecklats mer och mer. Många anser den vara en av de bästa kvinnliga instrumenten på länge. Och detta trots att hon bara sjungit i drygt fyra år.
Rockmusik är för Anne-Lie först och främst en fråga om omedelbarhet. Om att hitta känslor söm går rakt in.
— Mina magiska ögonblick på scen är samma sorts känsla som att stå i publiken och känna tårarna rinna.
— Utan det gensvaret skulle jag stå framför spegeln. För visst handlar livekänslan om exhibitionism. Och om folk inte skulle gilla min exhibitionism skulle jag inte göra det.
På scen spelar Extra inte bara sina egna låtar, utan stoppar ofta in gamla klassiker. En av dom är ”Midnight Hour”. En annan är ”Nutbush” som nu finns på platta. Det är melodier som Anne-Lie helst sjunger.
— Min stora kärlek är den förföriska Motownsoulen. Den lite hårdare rhythm’n’bluesen är också enorm. Men jag är inte mogen att sjunga den än.
På scen, med låtar som dessa är Extra ett annorlunda band än i studio. Och det är så de vill att det ska vara. Direktkontakten kräver ett annat musikaliskt språk och direktkontakt är vad rockmusik på scen handlar om för Anne-Lie.
— Det är klyschan om att ge och ta som skapar en bra livespelning. Man mår bättre när det finns feedback. Och framförallt när man känner ögonblicket då publiken tänds. Det är något speciellt.
— Ett band som Gyllene Tider har aldrig fått kämpa sig till en publiks uppmärksamhet. Publiken vill ha och vill ha. Dom ger och ger.
När Anne-Lie pratar om bra livespelningar handlar det om dessa ögonblick. För Henryk är det en helhetsupplevelse som gör en konsert till en konsert.
— Vi har olika uppfattningar om vilken känsla vi vill ha hos en publik säger Anne-Lie. Jag vill vara aggressiv på ett positivt sätt i mitt möte med dom.
— Helst bör det inte vara mer än 300 personer som förväntar sig något speciellt, säger Henryk.
— Men en stor folkpark med 2000 personer och respons är lika häftigt. Även om dom kanske inte förstår musiken rent intellektuellt, säger Anne-Lie som svar på Henryks bild av livekonserten.
Skillnaden mellan deras sätt att se på ett scenframträdande är oerhört stor. Jag kan inte förstå att dessa två människor spelar i samma band, med samma musik. Men det är kanske det som skapar en spänning…
Spänningen mellan Anne-Lies behov av att ge och få respons. Och Henryks krav på ett aktivt lyssnande och en vaken publik…
— Så fort jag inte spelat ute på tre veckor blir jag frustrerad, säger Anne-Lie. Jag saknar det. Och mår dåligt. Men samtidigt skulle jag inte sjunga något jag inte tycker om bara för att få folk.
— Faran med rockmusik ligger i kravet på att få upp en stämning, skjuter Henryk in. Man måste väga det emot att göra något bra.
När nu Anne-Lie bestämmer sig för att spela in en soloplatta beror det säkert på att Extra inte har tillräckligt mycket spelrum för hennes behov. Att få sjunga.
— Ärligt sagt vill jag göra en platta för att komma ut och spela. Nå en publik och få jobba live. Och jag vill sjunga låtar jag tycker om.
— Här skiljer vi oss fruktansvärt åt. Jag är en sångerska som värnar starkt om melodier, Henryk vill hellre skapa stämningar. På Extraplattan är visserligen ”Black Light” fortfarande lika rolig att sjunga.
— Men på något sätt har Extra gjort bandgrejen. Det har växt fram olika sidor. På var sin gren bildas nya fågelbon och det är precis så det ska va…
— Jag stödde helt idén om en soloplatta, säger Henryk. Vi har ätit på samma filt för länge…
Ännu har inte inspelningarna börjat för Anne-Lie. Men väl arbetet med att hitta låtar. Två har Henryk skrivit, tre står Peter Strid, f d sångare i Viva för och ytterligare tre har Anne-Lie själv skrivit.
— Det kommer att bli någon vemodig poplåt, något soulbetonat och suggestivt. Jag har struntat i att skriva positiva texter, det är oerhört svårt. Men en vemodig stämning kan också vara positiv.
— Men jag behöver en producent som kan sålla idéer och vara objektiv.
Det är till nittionio procent klart att Ulf Wahlberg från Secret Service, han producerade också Monica Törnells senaste, blir denne producent. Det saknas bara ett sista svar från honom.
För Anne-Lie är det en steg i en speciell riktning.
— Min platta blir kommersiell. Fast det heter ju alltid kommersiell men bra, jag vill att det ska vara kommersiell och bra.
— Jag vill att den ska sälja för då uppfattar folk mig som seriös, inte en sångerska som lika gärna kunde vara på svensktoppen.
Här kommer Extras plötsliga och snabba framväxt in. Anne-Lie känner fortfarande av de uppskruvade förväntningar som byggdes upp under det första Extraåret.
— Det blev så hysteriskt, man skulle bli stjärna. Fram till för ett år sedan skämdes jag för vårt sätt att ta oss fram. Nu kan jag le åt min utveckling.
— Då var det mest fråga om plagiat av Nina Hagen och Lene Lovich. Det var en roll man spelade. Men det var också det som gav mig en anledning att fortsätta. Jag kan se det som något positivt, och nu har jag chansen att visa vad jag kan idag.
— Men det är mycket jobbigare än jag trodde. Ett 24-timmars jobb.
Anne-Lie har arbetat med rösten. Hon tar sånglektioner och ägnar sig åt Häxarian ur Trubaduren, en opera av Puccini. Och för henne finns det ingen tvekan om att fortsätta som sångerska. I Extra eller som soloartist.
— Bara jag får dö på scenen… så ordnar sig allting, säger hon med en portion självironi. Fast också ärlighet.
— Det var en människa som jag verkligen respekterar som sa det, Isa Quensel. Och hon fick göra det.
Att Anne-Lie är en person som helst står i centrum, på scenen, upplyst av strålkastarna och dirigerande en publik, det framgår klart. Hon är lite av rockens primadonna.
Men hon är det inte av något slags fanatisk drift. Hon är det för att hon älskar det. För att musiken är det starkaste i hennes liv. Om det sedan betyder en kommersiell karriär för att få syssla med sången, det spelar mindre roll.
Fast drömmen om oberoendet finns där…

AKT 5: OBEROENDET

Extra har i princip fått fria händer från skivbolaget EMI till sin platta. Studion Musik-a-matic är också den ett steg mot ett helt oberoende. Det är något Henryk eftersträvar. Men också Anne-Lie. Fast de väljer två olika vägar att nå dit.
— Ni blir oberoende med studion. Ni kan ta in andra grupper för att överleva. Jag är totalberoende av andra eftersom jag bara kan sjunga, säger Anne-Lie.
— Vi gör en platta även om ingen vill ge ut den, säger Henryk. Vi är en diametral motsats mot dig.
— Det är så krasst hos bolagen. För att få bättre produktion måste man göra en platta som säljer. Jag vill göra vad jag vill utan tänka på att det måste sälja, säger Anne-Lie som svar på sitt sätt att uppfatta oberoende.
— Fast jag tvivlar på det hela oberoendet. För jag behöver alltid människor att förmedla mig igenom… Jag skulle ha ett litet hov av människor som gör precis som jag säger…
Henryk hoppar högt i stolen vid Anne-Lies ord och skrattar instämmande. Men han uppfattar aldrig ironin i uttalandet. Anne-Lie påpekar det och ett av många exempel på de bådas förmåga att prata bredvid varandra begravs igen.
Kanske är det helt enkelt så att det inte finns plats för både en Joker och en Clown i en grupp.