B-BUNKER, TERROR, BASPOP
Shakespeare, Studio 10, Södertälje

Normalstor, normalsvensk nöjesstad. Så skulle jag beskriva Södertälje efter en kvälls letande efter rockmusikens lokala gren.
Bland gågatornas tomma ölburksrullande, raggarsvänGens breda amerikanare och korvkioskernas matkontroller finns det som är normalt. Ett stadshotell med dans och bar, en restaurang och en kombinerad lunchrestaurang och diskotek som nu börjat med levande rockmusik. Det är Studio 10.
Lite utanför centrum, i ett standardiserat tysk-skotskt kroghus med en trång scen, mycket starköl och halvtrasiga flipperspel, finns Södertäljes äldsta rockställe, Shakespeare. Hemmascen för Telje Blue Band på sin tid, och numera stans gästscen för turnerande band.
Ikväll, en fredag i mitten på maj, står det ett lokalt band på scenen, åtminstone från de södra förorterna Salemstaden och närliggande orter. Dom heter i ett anfall av modernism, B-Bunker, men dom spelar hederlig rockpop i den svenskaste av former. Episk, realistisk Svart-Vitt rock.
Det är ett av Bunkerns allra första framträdanden, nerverna ligger också ganska nära ytan. Men det hindrar inte att sångerskan drar ut svängarna i de bluesdoftande melodierna. Mörkt, ganska intensivt och stort, rentav sensuellt om inte texterna hade varit skolboksrim hämtade ur Nationalteaterns handbok för blivande socialskildrare.
Jag har svårt att hitta någon ärlighet i det språket och bland den smått raglande publiken ledde bara numret “Rock’n’roll”, en skildring av det utslagna A-laget, till några svängar på dansgolvet. Då blev det dansbandsrock av B-laget. (Ursäkta kopplingen, men den är oemotståndligt beskrivande.)
B-Bunker har säkert ambitioner, men står fortfarande kvar i en långsamt döende tradition inom svensk rock. Den progressiva, realistiska rocken.
Steget från jeansgänget på Shakespeare till Veckorevyflärden på diskoteket Studio 10 är kort. Det tar tre minuter att gå. Men den absurda blandningen av fredagsdans och supportrar till de lokala rockhjältarna Terror och Baspop, gör det hela till en lättsam småstadsgryta. Här blandas kråsskjortor med Manhattandrinkar och det råa starkölspimplandet. Raggningen och spanandet.
När Terror ställer sig på den minimala scenen i Clashkläder anno -77, avstannar dansen. De fyra svänger sina höftgitarrer, nitbälten och aggressiva gester i snabba, ryckiga drag. De hette tidigare Terror -77, informerar lokaltidningens rockskribent, och de är verkligen en blandning av nostalgi och energi.
Svartsynta texter om nya romantiker i “Dödens mannekänger” blandas med punkaktig parollmusik i “Musik som vapen”. Den sista är den enda låt som stiger fram ur treackordsmörkret. Terror är också representanter för en döende musik, men den kan vara på rätt väg. Den väg som kvällens enda ljuspunkt, Baspop, slagit in på.
Baspop har en saxofonist som vågar gå utanför de rena rockriffen med jazzigt, avantgardistiska inhopp, En sångare som har mera än en attityd, och ett knippe låtar som är utvecklingsbara. Snabbt, poppigt och lustfyllt får de igång någon form av rytmisk ny våg-dans på golvet.
Även om Baspop fortfarande lutar sig mot punkaxeln, så gråter de inte ut vid den. De är ett band på gång, något att lyssna efter. Om de bara har råd till en sånganläggning värd namnet.
Nu försvann texten i ett brötigt inferno som bara fick den traditionella discopubliken att skaka ännu mera uppgivet på huvudet, invänta slutet för att få igång denna fredagskvälls sista chans att hitta en partner.
Utanför Studio 10 hade fontänen stängts av, men amerikanarna fortsatte sin karusell. Ensamma killar i Camaros kom tillbaka med en tjej i framsätet, överfulla bilar spydde ut sina innehåll längs gatan och långsamt började dagsljuset gry.
Vi upptäckte att det varit en spelning med tre rockband på en fritidsgård, rockens första vagga om det så är Farsta eller Mjölby. Matinérocken var trots allt det enda vi missade i Södertälje. Och saknade…
Thore Soneson

Samlings-LP, Vänd oss inte ryggen (BITRAX Ramp/SOS)

Somliga har fjärilssamlingar, andra har frimärkssamlingar och åter andra har samlings-LP-samlingar. “Vänd oss inte ryggen” har sin givna plats i varje sådan, den är helt enkelt den bästa kollektionen av lokal musik sedan “Svensk pop”. Inget är direkt dåligt, somligt skulle kunnat vara sensationellt bra om det inte vore för vissa brister.
Dit hör de tre Södertäljegrupperna Baspop, Terror och Trakaya Kids. De sistnämnda är bara ett tuppfjät från att göra storslam med sin syntflippriga dramapop i “Nattens konung” men faller på sången som är ganska spänningslös och hafsig. Saker är i alla fall på gång i Södertälje. Vilket bekräftas av Terror som i sitt första bidrag låter lika mycket “ratad Ebba-singel från -78” som någonsin, men i den andra – “Musiken som vapen” – chockar med storslaget massiv rock komplett med inlånad synt. Lite mer text är bara titeln hade inte skadat.
Sist i Tälje-trion Baspop som känns lite aviga till en början, stötiga poprytmer med en ihålig ljudbild. Men man lär sig, och åtminstone “Gud Personal” är smått beroendeframkallande.
Och så resten: Trött från Ösmo spelar sympatisk gladpop, snabb att roa, snabb att glömmas. Kroknäbb från Huddinge är en enmansorkester innehållande gitarr synt, m m.
“Mild muzak” är inte mycket mer än en pocket-version av Mike Oldfield, men “Det suger och drar” har både sug och drag.
Burnt Out, slutligen, kommer från Skärholmen och har att döma av fotona högre medelålder än övriga medverkande. Långsam, lite småtrist visrock som ändå inte direkt skämmer med sin närvaro eller skymmer det faktum att det här är en skiva för samlingen.
Sören Nylin