Magnus Lindberg är Landslaget för många.
Ett snällband som inte kunde reta eller uppröra någon.
Nu står han på egna ben, tre år och två LP senare, med texter som andas politik och musik som hämtat inspiration från Springsteen och Ulf Lundell.
Den nya LPn, ”Röda läppar” är Magnus nöjd med.
Men, säger han, jag hoppas att jag aldrig blir helt nöjd för den dagen har jag gjort min sista platta.

Lätt andfådd knackar jag på dörren hos Magnus Lindberg och Eva. En missuppfattning från min sida har gjort att jag åtskilliga gånger sprungit upp och ner i gårdshuset och letat efter rätt dörr. Insåg till sist att jag nog borde pröva gathuset i stället. Så där står jag flåsande och ganska svettig. Magnus och Eva har just käkat.
Eva är Magnus tjej sedan två år. Det låter hemmahosreportage att berätta det. Men Magnus handlar en hel del om Eva. De lever mycket för och genom varandra. Stöttar varandra själsligt och ekonomiskt. Eva svarar nästan lika mycket på frågorna om Magnus som han gör själv.
De flesta artister som gått från snäll till lite tuffare musik brukar vilja fösa undan den snälla och låtsas om den inte existerat eller som den bara var ”ett olycksfall i arbetet”. Magnus var med i Landslaget från -72 till -75 och han pratar villigt om det.
— Landslaget är ganska missuppfattat, det var inte alls så snällt som många fått för sig. Ett mellanting mellan nån slags gladare form av musik och Hoola Bandoola. Kanske berodde det där ”gladare” lite på att vi låg på EMI, dom stod ju för en del av utformningen.
— Näe, men visst var det ganska snäll musik, invänder Eva.
— Det var faktiskt en av Sveriges största och bästa livegrupper då, säger Magnus. Fast vi fick aldrig ner det på platta, det är samma problem som Dag Vag står för idag.
Men helt och hållet kunde Magnus uppenbarligen inte ställa upp på Landslagets musik, för så småningom sprack samarbetet.
— Lasse Lindbom började titta för mycket på andra hur det skulle låta, vad som gick hem. När vi var i England sa dom att ”ni har ju en ljushårig tjej med i bandet så ni kan väl försöka låta lite som Middle of the Road”. Och det fick dom göra men i så fall utan mig. Den dagen vi fick veta att vi kommit med till svenska melodifestivalen bestämde jag mig för att sluta. Jag varken ångrar eller skäms för min tid i Landslaget. Jo förresten, en gång skämdes jag. Det var just vid den där melodifestivalen i Göteborg när jag stod där i nån slags sjömanskostym som Bengt Palmers fixat och bredvid ett blågult piano. Då tänkte jag ”hur fan ska jag kunna åka tillbaka till Stockholm efter det här”.
I Magnus låtar finns inget uttalat budskap eller politiskt ställningstagande. Men dom är fulla av symbolik som till stor del handlar om den lilla människan i det stora samhället.
”Solen har gått upp nu och husen blänker. Inne bakom glas sitter du och tänker. Ute springer vi som stampar takten. Inne sitter du med all din makt.” (Ur ”Jag vill bara vara fri”)
— Jag har inte skrivit en enda låt på dom senaste fem åren utan en politisk tanke bakom. Alla mina texter är politiska. Men jag tycker att om man vill ska man få vända texterna efter sitt eget huvud. Inte så här, säger han och viftar och pekar med pekfingret i luften. Alla måste kunna göra det till sitt. Är man Mikael Wiehe eller Tomas Ledin vet man precis hur publiken tar låtarna. Jag har inte en aning om hur folk uppfattar mina låtar, och det känns faktiskt som en viss frihet.
— Jag kan inte gå en meter utan att fundera politiskt. Ser politiken som politik. Och som den sköts idag kommer det inte att bli så kul om tio år.
— Känner ett ständigt hat mot dom som bestämmer och en ständig kärlek till dom som låter sig bestämmas över.
Men varför försöker du inte ge dom som låter sig bestämmas över en knuff i ryggen undrar jag?
— Jag hjälper dom gärna på väg, men vill inte ge dom nån knuff för den stolthet man känner när man gett sig själv en knuff är varje människa värd. Har alltid varit en obstinat jävel. Vill visa att man kan vara vanlig och bra i stället för ball och taskig.
Orden forsar fram. Magnus gestikulerar, lutar sig framåt och bakåt i fåtöljen, tar en slurk kaffe, tänder en cigarett. En hel del av hans formuleringar skulle flyta in fint i hans texter. Eva har försökt komma in en stund och Magnus tystnar.

Rara Rock’n’Roll

— Det fattas ofta en känslomässig politik, säger hon. Det behöver väl inte vara så jävla avancerat. Var finns glädjen och gemenskapen. Alla går bara in för att kritisera. Alla ungar vill vara med dom andra och därför tycker dom lika dant. Den gemenskap dom har det är då t ex att gilla Noice och därför hoppar dom på såna paket.
— Det är ju bara Rock’n Roll, säger hon, alla tar det så himla seriöst.
Magnus håller med. Han flinar lite.
— Jag skiter i det så mycket att alla tror att jag är jävligt seriös, det är väl mer här i livet än att spela musik.
För några år sedan var det en nervösare, stirrigare och flummigare Magnus Lindberg man såg ute. Själv blev jag nervös bara jag pratade med honom eller såg honom på scen med pupiller stora som knappnålshuvuden.
— Sista tiden med Landslaget blev det ganska mycket sprit vilket resulterade i att jag fick epilepsi. Så jag la av med spriten, drack nästan inte något på ett och ett halvt år. I stället började jag röka brass.
— Man tror att det är ett sätt att stävja nervositeten att ta en kaffe med virre och en pipa innan. Men det finns ingen annan utväg än att vara helt straight när man står på scen.
— Just i nervositeten innan, tror man att det ska vara hjälpmedlet. Det är ett helvete, man blir så beroende av publiken. Som att stå på en lina och det är publiken som bestämmer åt vilket håll man ska falla. I nyktert tillstånd bestämmer man själv. Det där upptäcker man inte förns den gången man vågar stå på scen utan att ta något.
Precis som i sagorna och veckotidningarna förändrades Magnus liv när han träffade en tjej, Eva.
— Det finns en åt alla, inte två eller tre utan en, säger han och låter som han har sitt på det torra eftersom han hittar den som är avsedd åt honom.
I och med Eva fick Magnus mer styrka, blev mindre nervös och trappade ner på utelivet. Utelivet hängde ihop med droger.
— Det är inte klokt egentagen hur många det är som röker brass. Människor som man aldrig kunnat drömma om. Alla gör det ju. För en del verkar det vara 60-talsungdomarnas sista protest mot det etablerade samhället. Det är för mycket droger idag. Dom kan ju få tag på speed i minsta håla.
”Det finns ju för fan mer horse än varmkorv i den här stan” hörde jag en pundare ropa till sin polare häromdagen. Det kändes som svart på vitt. Jag berättar för Magnus och Eva.
— Ja visst alltså, säger Magnus, det stämmer ju. Det är för jävligt.

Lundellkopia

Att jämföra en artist med en annan är inte särskilt originellt. Inte heller att påtala att så är fallet. Men i alla fall: Magnus Lindberg jämförs allt som oftast med Bruce Springsteen och Uffe Lundell. Ena stunden låter han mer som Springsteen än Springsteen själv nästa stund är han Lundellkopia.
— Jag är jävligt inspirerad av Springsteen. Hans konsert på Konserthuset för några år sen är den ödmjukaste och vackraste rockshow jag någonsin sett. Det är inte så mycket hans låtar utan känslan. Här kommer en liten snubbe som har åkt ända från Staterna och så står han där och verkar som han är jävligt lycklig över att få spela för oss.
Det knackar på dörren och in kliver Reg Ward och Roffe Färdigh med en pizzakartong i handen. Reg, Roffe och Magnus själv utgör stommen i Magnus Lindberg band. Övriga medlemmar skiftar lite då och då. På kvällen ska de tre och några till kompa Ted Åström och Örjan Rahmberg på Alexandra. Det blir en slags kavalkad med låtar från 50-, 60- och 70-talet. En kul grej.
Vi snackar lite om olika spelställen och arbetsförhållandena.
— Musikanter ska hålla käften, sitta i källaren och kanske få lite av gårdagens personalmat, säger Magnus med en lätt ironisk underton. Om musikerna hade en fackförening skulle det inte finnas en klubb i Sverige att spela på.
Men Musikerförbundet då, försöker jag?
— Va? Dom hade jag glömt bort att dom fanns.
Nu knackar det på dörren igen. En enorm tillströmning av folk på så kort stund. Den här gången är det Måsse och Pelle i Alien Beat som droppar in.
— Vi var bara ute och flanerade säger Pelle och ser glad ut.
Han sätter sig ned och tar en kaka. Det snackas om olika gig. Alien ska spela på Kåren i veckan och undrar om inte Magnus kan vara med och köra en låt. Jorå det kan han.
Alien Beat är Magnus och Evas skötebarn. Ett barn de tror stenhårt på.
— Vänta bara ska du få se om ett år, säger Eva trovisst.
Hon jobbar på Mandarine Records och har bl a hand om bokningen av Alien Beat, Reeperbahn och Magnus förstås.

Producerar Alien Beat

Magnus jobbar också på Mandarine då och då. Men det är mest för att Alien Beat ligger där. Han har producerat deras senaste platta som kommer ut i dagarna. Om Magnus egen platta, ”Röda Läppar”, funkar är det möjligt att han åker på turné i juli. Och i så fall med Alien Beat.
— Om det blir av vill vi gärna ha med ett lokalt band på varje ställe också. Tänkte att man kunde sätta in en annons i ortstidningen och be dom skicka en tape och skriva några rader. Det är nästan ingen annan som gör så.
Jag samlar ihop mina pinaler för att sticka iväg en stund. På väggen i hallen sitter sex stycken fribrev. Dem har Magnus fått när han spelat på olika fängelser med Landslaget.
— Det är en speciell känsla att spela på fängelser. Man får mycket kontakt, alla snackar. Jag ska spela på fängelser igen. Enda problemet är att turnéerna legat på så låg budget hittills.
När jag kommer tillbaka några timmar senare ligger Måsse och Pelle på Magnus och Evas säng och tittar på hockey. I handen har Pelle urklipp från Starlet (pusspuss tidning som ger tjejer i yngre tonåren en förvriden verklighet) med Noice och Gyllene Tider.
— Hur fan kan dom, säger han.
Det är rätt mörkt i stora rummet. Bara två stearinljus är tända. ”Han är så känslig, Magnus” sa Eva vid ett tillfälle tidigare på dagen. Och det är just så han ser ut nu nedsjunken i fåtöljen i det mjuka skenet från ljusen. Känslig. Men samtidigt bestämd. Precis så som hans platta känns.

”Skulle blivit cowboy”

— Jag har nog inga direkta musikaliska rötter, säger Magnus. Beatles, Stones, Springsteen förstås, men det är ju inga rötter utan musik jag gillar. Fast en grej, jag älskar countrymusik. Skulle nog ha blivit cowboy. Tänk att sitta vid lägerelden och käka vita bönor. Outlaw country. Det är lite landet. Bodde på landet tills jag var 18 år. Min farsa är bonde. Bara längtade oerhört starkt till stan och nu längtar jag nästan lika starkt till landet.
Vi åker ned till Alexandra. I logen sitter alla och snackar. Reg blåser lite i sin sax. Någon spelar gitarr. Örjan Rahmberg ser ut att känna sig helrisig och Ted Åström ser inte särskilt pigg ut han heller. Magnus skriver ned något på en papperslapp. Stämningen verkar inte vara allt för bra.
Men spelningen funkar fint. Det känns kul och den ganska fåtaliga och lite tråkiga publiken hänger med rätt bra. Örjan verkar ha fått ny styrka någonstans ifrån. Om han inte jobbade på Dramaten skulle han säkert vara med i något av Sveriges större rockband.

”Bolagen skapar en produkt”

Det gick uppenbarligen bra för det är i Stockholm han bor nu. Magnus tycks inte känna någon djupare stolthet för tiden med Landslaget men någonstans verkar han tycka att det var kul, nästan på ett fnissigt sätt. En tid efter det att Magnus hoppat av kom första soloplattan ”Magnus Lindberg”. Den väckte viss uppmärksamhet men inga större ovationer. På omslaget står Magnus med vinden fladdrande i håret i lite gammal Landslagsanda, en koppling gjord av skivbolaget kan man tro. Från andra till tredje plattan dröjde det tre år. I hans kontrakt med EMI står att han ska göra en om året.
— Men jag kan inte pressa fram låtar, vill vänta till jag har såna som är bra. Titta på Ledin som kommer med en LP var nionde månad. Det är hans pryl, men jag skulle aldrig kunna jobba så. Jag gör vad jag vill göra och i den takt jag vill. Har jobbat på sågverk, vickat i plugg och haft en massa andra jobb förut så jag kan göra annat än att hålla på med musik om det är nån som trasslar.
Eva kommer hela tiden med inpass.
— Trenden idag är att bolagen skapar en produkt som Gyllene Tider eller Noice, tycker hon. Det är inte musikerna själva som bestämmer hur det ska låta utan grammofonbolag, massmedia och publik.
— Det är klart att jag vill sälja skivor, säger Magnus, men jag är inte villig att sälja dem till vilket pris som helst.
— Utvecklingen inom skivbranschen idag är jävligt underlig. Jag har nästan helt slutat köpa plattor sen två tre år tillbaka. Säljformen för tillfället är att man har en singel som är en hit och så säljer man en LP på det. Det är för mycket spekulation, man lurar folk på 47 spänn.

Politiska symboler

Magnus ser för en stund betryckt ut. Han är inte typen som reser på sig och skriker ut vad han tycker och tänker. Vi kommer in på det stundtals så missbrukade ordet budskap.
— Massmedia i Sverige pressar på musikerna att dom ska gå omkring med dåligt samvete om dom inte är genom seriösa och har ett uttalat budskap. Man får inte skoja, det måste vara revolution. Via 70-talet och musikrörelsen har massmedia puttat upp enorma krav på texter och originalitet hos dom svenska musikerna. Det pressar fram det bästa och skapar många bra band och musiker men också en hel del rädsla.
Magnus håller sig mycket i bakgrunden. Han står nästan bakom scenen. ”Slutarå” ropar någon i publiken. Magnus, Örjan och Ted ger svar.
Efteråt frågar jag Magnus om han inte blir förbannad för sånt där.
— Näe inte speciellt. Men det är där skillnaden mellan att vara nykter och flummig ligger. Om man är flummig bryter man för en sån där grej. Och då är det kört.