Mats Olsson fick rätt när han skrev att ”det kommer att bli skit av allting”. Det har blivit skit av allting. Inte musiken som fortfarande är precis lika bra som den varit sen 77, utan trovärdigheten hos er ”kritiker”. Jag ”tror” att citationstecknen behövs numera. Alltför ofta dessvärre…
De här tendenserna har legat och grott länge, men det blev slutligen Schlagers ”kritiker” Lars Nylin som ”lyckades”, snarare tvingade mig försöka få själslig frid med ett kompostinlägg. Nylins New Orderrecension var på gränsen till perverst dum och falsk.
Redan i rubriken strulade till sig; en direkt stöld från NME. Resten var precis lika vidrigt, patetiskt och vad fan ni vill.
Hur fan ska man kunna lita på en människa som beskriver Joy Divisions: ”Joy Division var den verkligt utmärkta musiken i sin förkroppsligade existens”??? Otroligt!
Nylin skriver vidare att ”det är hopplöst att försöka undvika tillbakablickar…” Genom att skriva så hjälper han ju själv till med att förstärka Joy Divisions ”sjukliga” myt. En kritiker med självförtroende skulle kunnat skriva att det här var faktiskt en mycket bra låt med en ny intressant grupp…
Nylin har dock bidragit med liknande ”Kritikerfröjder”. Chatterbox LP. Han jämförde deras musik med svensk folkmusik. Så kom tillägget. ”Ha-ha-ha så var det avklarat”. Är du inte riktigt säker på vad du tycker? Likadant i hans Lustans Lakejerrecension, ”Jag kommer att bli hatad för detta”. Vad har detta med recenserande att göra? Var finns övertygelsen, självförtroendet?
När det gäller det här med övertygelse och trovärdighet vill jag komma med en jämförelse. Då måste den trendmässiga ”diskussionen” om trender och trenden att avsäga sig trender tas med. Skrev för några månader sen till Expressen ett impulsivt ”impulsivt nu måste jag skriva allt om det gångna året som de brukar göra fast när jag tänker efter så ger de väl fan i att ’All that jazz’ med Echo & the Bunnymen var årets bästa låt osv”-brev. (Ytterligare en ”trend” Schlager snott). Då tyckte jag bl a till angående Schlagers utnämning av popsidans bilaga ”duellen” till årets egotripp.
Vadå egotripp skrev jag, vilket var fel. Visst var det en sådan. En sälja-mer-tidningar-tripp. Inte mer. Olson skrev där: ”1980 års spekulativa trender ger jag blanka fan i”. Och sedan får man läsa att han gillar ”Love will tear us apart”, och ”To cut a long story short”, och rockabillygängen (vissa). Huga va trendigt. Trender som skapats av NME (som vanligt) sitter karl och ryser till och därmed motsäger sig själv… Fel!
Hur kan jag nu påstå detta? Jo, jag tror på Olsson (känner honom inte). När han säger att han ”varit misstänksam mot den nya syntvågen”, men ändå gillar Teardrop Explodes senaste singel för att det helt enkelt är en ”exemplarisk poplåt” så tror jag honom. När han skriver om rockabilly är det inte för att ”tenda” upp det hela. ”Vi” vet mycket väl att Mats i åratal gillat sådan musik.
Och Rockpile. Dessa så fullständigt uttjatade Olsonpåhopp om Rockpile. När han skriver att de ger precis lika mycket som Beatles tror jag honom. Vad fan har det för betydelse att man inte delar hans åsikt? Mats Olssons trovärdighet ”knäcker” ni inte på det viset. Mats Olsson är en mycket ärlig människa.
”Åtminstone” lyckas han (och Hörnfeldt) låta trovärdig(a). Vilket främst Nylin och Bengt ”jag är Schlagers Ian Benman” Eriksson brukar misslyckas med, typ Nylins minst sagt konstlade New Orderrecension. Använder Lars ”Crepuscule” Nylin sin penna för att bli godkänd posör?
Hoppas jag slipper någon ”intelligent” kommentar (NME, NME) à la den som J O Alroth fick i nr 13. Även han tog i sin insändare upp den här kroniska hopa på Olsson-trenden. Ni frågade var debatten finns. Jag frågar vad det var för ”svar” som gavs. Jag kallar det en besynnerlig undanflykt. Svedde det till nånstans Lagher?
Nu tycker jag att det är upp till er att få igång en debatt som sträcker sig längre än till kompostsidan.
Behövligt…
Det skulle naturligtvis vara intressant med en av mig, nämnda kritiker och ”kritiker” konfrontation. Eller känner ni på Schlager er underlägsna Olsson/Hörnfeldt? (att ni ÄR underlägsna är logiskt sett en annan sak).

Terry Ericsson,
Norrköping

Meningarna är delade om min ”skrivkonst”. Meningarna är lika delade om vilka som står för det ärliga i den svenska rockjournalistiken. Det finns mycket att säga i frågan. Men eftersom jag faktiskt helt saknar självförtroende vågar jag inte säga något. Tänk om jag skulle möta Hörnfeldt en mörk natt…

LN

Till Håkan Lagher:
Ang. skivrecension 5/12 -80
Tema: ”Bättre Torsen’t än aldrig”
OK vi är inte bortskämda med dåliga recensioner så det har varit extra kul att läsa din sågning av vår 2:a platta.
Vår rubrik: TRENDNISSAR
Är det trendigt att spela ”glad-pop”? (= kalla vägens motsats)
Är det verkligen trendigt att skriva meningslösa kärlekstexter? Är vi trendiga?
Vi har spelat rock4pop sedan 74 under namnet Heartbreak Hotel sedan Heartbreak. 1974 var rock/pop allt annat än trendigt. Vad tyckte du själv om för musik då?
Vi gillade Velvet Underground och Beatles och gjorde det till vårt sound. Texterna har aldrig varit politiska (Svar på din fråga Nej, vi är inte bolsjeviker. Elvis var det JA! Musikaliskt)
Vi lyssnade på amerikansk punkmusik medan svensk press fortfarande skrev om symfonisk rock och glam-rock. Inget skivbolag ville ha oss 1974. 1978 skrev vi kontrakt med Sonet, då var ”new wave” rumsren hos skivbolagen.
Är ”Allting som vi gör”, som en fjärt?
Är den verkligen en text utan ord…
Vad är en sex-pistol egentligen?
Är din aldrig laddad?
Vad är då humor?
Är ”Stjärnor av rock” en totalt meningslös kärlekstext?
En låt som tar dö på groupie-myten.
Är ”Mode Modern” helt meningslös som helt rakt säjer att ett snyggt yttre inte imponerar. Hur mycket läggs inte ned på Mode helt i onödan…
Är ”Jag är inte kär” meningslös?
Osv…
Vi fattar att det finns folk som inte gillar vår pop men lyssna mer på skivorna och ta längre tid på dej att skriva (och använd enklare ord! Vad betyder et consortes?) Och jag tvivlar på att man inte fattar våra texter. Gör du? (Svåra ord?)

Peter Fatale,
Heartbreak

Ett märkligt dokument, Lagher…
För det första: En komposthög är knappast en god grogrund för seriösa inlägg. Utrustar man dessutom insändarredaktören med en dynggrep och ger honom till uppgift att besvara alla dessa putslustigheter med egna oegentligheter har man nästan helt eliminerat möjligheterna för en vettig debatt.
Läsarna har insett vilka förebilder Schlagers redaktion strävar efter att efterlikna med sin produkt. Att rätlinjig information i många fall får stå tillbaka för personligt präglade epos inbillade man sig inte endast var en rätt förbehållen Schlagers journalister, utan något som föll inom ramen för allemansrätten. Rätten att uttrycka sig smart i skrift.
För att Lagher ska bli bönhörd bör man alltså introducera ytterligare ett fritt forum. Men behåll Kompost. En del av oss har nämligen ett trängande behov av att lansera inneboende lustigheter för allmänhetens beskådande.

”Pierino” Persson,
Gävle