Commando M Pigg är möjligen ett rockband. Möjligen det perfekta bandet. Där den nya poesin träffar den nya musiken. Bandet där en arkitekt, en busschaufför, en litteraturvetare och en diverse arbetare kämpar mot förfuskningen och förenklingen av de eviga sanningarna. Följ med i poesins underbara värld. Er ciceron är Håkan Lahger och naturligtvis Commando M Pigg.

Först var det bara ett namn. Commando Musse Pigg. (Nu är dom rädda för Walt Disney & Co så det är bara Commando M Pigg.)
Sedan var det musiken. Och dom märkliga texterna.
Men idag är det de fyra människorna bakom alltihop som inte lämnar mig någon ro.
För i Commando M Pigg träffas alla erfarenheter och bakgrunder. Där möts Stig Dagerman och Majakovskij. John Mayall, Arthur Lundkvist, Pere Ubu, Södra Bergens Balalajkor marscherar sida vid sida och Allen Ginsburg går i fronten och inspekterar.
Det löper trådar i alla riktningar. Rockmusiken blir plötsligt så mycket mer i händerna på dessa fyra människor. Det handlar inte så mycket om ackord, harmonier och heta vax. Det handlar om livshållning och livskvalitet. Det handlar om att föra traditioner vidare. Nya traditioner. Det handlar om kamp mot allt båg och fiffel. Om att stå rak när vindarna som vill förflacka passivisera och infantilisera oss blåster upp till halv storm. Det handlar om konstens och kulturens roll i samhället.

Men det börjar på ganska traditionellt garagerockvis. I en repetitionslokal som är lik alla andra replokaler.
En kall, trång och rörlig källarvåning. Jag söker mig nerför några trappor och hamnar i ett rum som rymmer nya instrument, gamla instrument plus en massa bråte. Ty replokaler har alltid varit någonting annat innan rockgängen tar över. Det där andra finns sedan alltid kvar. Odefinierbart skräp står bredvid splitternya gitarrförstärkare. Kylan och fukten får den dyrbara apparaturen att åldras i förtid.
Det är bara basisten Anders Karlsmark som hunnit komma ännu. I en bylsig tröja går han omkring och plockar med ett gitarrfodral.
På Kulturhusets scen en månad tidigare såg jag i honom en musiker förvillande lik de många mycket kortklippta svårmodiga unga män som just nu befolkar New Yorks rockscener. Konstskolestuderande posörer som med högdragna miner skapar det stora verket för eviga tider. Med gravallvar och i mörka lufttomma rum söker de nya konstnärerna ljuset med hjälp av laserstrålar medan verklighetens sol vräker på utanför.
I denna Götgatskällare blir Anders emellertid i högsta grad verklig. Aningen nervös lättar han både på sina egna och mina knutar.
— Va säger man egentligen på en intervju? Varför spelar man?
Dom andra duggar snart in också.
Eva Sonesson kort och lite knubbig. Hon använder rösten ordentligt när hon sjunger. Under intervjun låter hon mindre och är blygare.
Svante Fregert, skåningen bakom trummorna. Han ser ut som en busunge i en tecknad serie. Ljust hår rakt ut från pannan. Snabba ögon som uppfattar allt. Jag ser direkt att det pågår febrila aktiviteter i hans knopp. Men vilka tankar som rasar runt där likt Formel 1 bilar kan jag i det här läget inte gissa mig till.
Björn Wallgren kommer sist. Jag vet att han är 35 och använder svajarmen mer än någon annan gitarrist jag sett.

Tvåmannaorkestern

Commando M Pigg är samlade. Det har dom varit sedan oktober i fjol. Innan dess var det Anders och Björn i något som kallades Kulan band. Det var Eva som sjöng i olika sammanhang ”mycket på gatan”.
Framförallt kanske det var Svantes och Anders tvåmannaorkester.
— Det var där idén föddes att låtarna skulle spelas av basen. Bas och trummor bygger upp låtarna, sen skulle gitarren läggas till eller emot det. Vi hade en allmän idé om att göra en slags minimal musik. Spela lite, enkelt och taktfast.
I Sverige finns inte deras musik representerad i någon större utsträckning. Om jag nämner engelska Gang of Four och amerikanska B 52 får ni en någorlunda inplacering av Commando i en kategori. Men tro inte att dom låter som någon av grupperna. Tro däremot att Eva Sonesson sjunger — obs sjunger, det där som dom tjocka tanterna och farbröderna på Operan brukar göra — bättre än dom flesta. På båda sidor om Atlanten.
— Vi har strävat efter att det skall vara enkelt men det har inte blivit det. Det är ju ingen skåpmat, säger Anders och jag undrar vad han egentligen har hemma i skafferihyllorna.
— Vi tänker nog mer ut hur vår musik skall vara än vi improviserar fram den. På så sätt är det en intellektuell musik, säger det intellektuella busfröet Svante, som fortsätter.
— Jag har lirat i punkband i Skåne, City Kent. Då gick det mer ut på att göra som några andra. Låta så likt något annat som möjligt. Utan att komma ut i den fria musiken utan hålla sig inom det omedelbart tillgängliga spelsättet.
— Det var precis därför jag lämnade Lokomotiv Konkret. Jag lyssnade då på Pere Ubu, det var min stora kick. Sen försökte jag göra den musiken i det band jag spelade med sedan, Kulan. Men där mötte jag hårt motstånd, skrattar Björn.
Denne ålderman i gruppen är naturligtvis också det mest erfarne. Förutom Lokomotiv Konkret och Kulan band har Björn Wallgren spelat i Södra Bergens Balalajkor. Han studerar komposition. Sitter emellanåt i elektronmusikstudion och gör stycken som sänds ut över program tvås allt färre lyssnare. Och, tro’t om ni vill (som det stod i kära Rekord Magasinet) karln hinner dessutom med att arbeta halvtid som arkitekt.

FNL när jag var tretton

Med ett så pressat program är det inte underligt att debutsingeln spelades in och mixades på ett enda dygn ute i Vaxholm. Min fråga blir givetvis om Commando känner sig delaktiga i den musikrörelse som har drygt tio år på nacken och där gruppens skivbolag MNW spelat en dominerande roll. Anders börjar.
— Det går ju tillbaka till mitten av sextiotalet, John Mayalls Bluesbreakers, Clapton och Jimi Hendrix. Sen -72 var det Hoola och då spelade jag proggmusik men även jazzrock och det var Kornet och sånt. Så den traditionen har påverkat mig jävligt mycket.
— Jag var ju inne i det här ordentligt. Jag spelade med Södra Bergen och vi samarbetade med Hoola och Kebnekajse, säger Björn.
— Kebnekajse var mitt favoritband, utbrister Svante och fortsätter: Det är från musikrörelsen jag fått mitt musikaliska intresse och en politisk medvetenhet.
Det finns många i den nya generationen (Svante är själv 22) som har en hätsk inställning till musikrörelsen för dom kastade blöjan när punken kom och började kritisera samhället i och med Sex Pistols. Och det är ju en helt annan utgångspunkt än jag har som var med i FNL-rörelsen när jag var tretton.

Svante Fregert, litteraturvetenskapstuderande vid Stockholms universitet, har fler utgångspunkter som förvånar. Han ser ut som man ska i rockvärlden när det gäller frisyr och kläder men i huvudet är han ingen rockmusiker.
När vi sitter i den här utkylda källaren och får allt kallare lemmar och försöker stoppa in stelfrusna fingrar i lösa klädespersedlar lägger Svante ut en varm filt av ord. Han har hur många som helst. Han har ett överflöd speciellt när vi nu närmar sig hans domäner. Texterna. På skivkonvolutet står det Commando M Pigg men det är Svante som har skrivit just dom två och jag misstänker att han gjort åtskilliga fler åt gruppen. Men utåt sett kommer alla att stå kollektivt för text och musik så vi kan väl sväva i några procents osäkerhet. Så länge.

Från Homeros till Lars Norén

— Av dom texter som jag skrivit består en del av dikter jag gjort tidigare. Och dom texterna återgår på all den poesi som skrivits.
Svante ler, slår ut med händerna och bräker på för full skånska när jag ber honom exemplifiera.
— Jaaauu, det finns ju en 2000 årig tradition mellan Homeros och Lars Norén. Det ingår som en del av mitt liv att läsa poesi och att skriva.
— Det är klart att visa poeter har influerat mig och gjort mig intresserad för deras metoder, teknik och grundläggande idéer. Det är figurer som futuristerna i Ryssland, fransk surrealistisk poesi, Walt Whitman, Allen Ginsburg, en svensk tradition med Pär Lagerkvist… Arthur Lundkvists ungdomsdikter är helt fantastiska.
— Jag har aldrig ansett mig vara musiker. Mina texter arbetar mer med stämningar. Dom är kanske inte direkt begripliga språkligt sett som en tidningsartikel.
— Efter vår spelning på Kulturhuset kom det fram en person och sa att våra texter var obegripliga.
— Och det förekom ju en debatt redan på 40-talet i Sverige där man diskuterade obegripligheter i poesin och även i andra texter. Det begripliga i vad Stig Dagerman skrev i sin prosa. Där man försökte föra in en annan kvalitet än den direkt begripliga som hade varit kutymen under 30-talet med Ivar Lo-Johansson.
— En diktsamling som Mannen utan väg av Erik Lindegren, som jag läst mycket, är ju fullständigt obegriplig. Mannen utan väg finns inte, man ser honom aldrig, men den ger en tidsbild av en efterkrigstid, en bild av något urmänskligt och naket, någonting i kamp, någonting evigt. Han använder ord som han arrangerar som en orkester, som musik.

Det finns fler som kan den konsten. Nu har Svante gett oss bakgrunden. Lektion nummer ett. Han går på min uppmaning över till sina egna dikter eller sånger som vi kommer överens om är en mer adekvat beteckning.
— ”Dagen utan ände tog sin början / när tiden kom för sent / alla köpte rearespirator och förmånsdialys.”
— Det här skrev jag bara ner. Tror att jag hade läst en artikel om alla maskiner i sjukvården och hur man kan leva fullständigt maskinellt. Sen är det också av Samuel Beckets bok Murphy som genom att ha en respirator försöker lära sig att inte behöva andas.
— Så ska han kunna använda den del av hjärnan och förlängda märgen som han andas med till att tänka med istället. Det är alldeles fantastiskt.

Svante myser och jag ryser. Alla moltiger och fryser, så Svante reciterar vidare ur ”Dagen utan ände”:
— ”Jesus kom på bästa sändningstid / dog och var uppstånden mellan chips och hjärtekval / var är nu dom döda.” Det ger någon sorts absurd bild, försöker han förklara och Anders fyller i:
— Det ger en allmän bild av ett nerköp. ”Ambulanserna byttes mot hemmets läkarbok… Böcker slogs in av gammal ångest och brändes upp på bål.”
— Det är farhågor. Jesus står för ett viktigt kulturarv som här förfuskas genom att ”dö och uppstå mellan chips och hjärtekval” på tv. Tittar man på program om bibelns historia på tv så förfuskas fullständigt det kulturella och litterära sagoarv som finns.

När Eva Sonesson sjunger är det ofta inte mer än fragment som vi uppfattar, en mening eller enstaka nyckelord. Även om du så uppfattar varje stavelse är det ändå inte säkert att du begriper.
— När det inte är berättande vanliga texter om att så här och så här tycker vi om det eller det så är det väl ganska bra att dom går in på ett omedvetet sätt, säger Eva själv.
— Det är realistiskt på något sätt. Svettig musik, nerverna flyter ut på kroppen. Det föder en positiv kraft.
Ja, vad exakt är det vi ska begripa egentligen. Jag tänker på Majakovskijs dikt För full hals: ”Vi slog upp Marx alla böcker / som man slår upp fönsterluckor / och utan att förstå / begrep vi ändå.”

Köper aldrig grammofonskivor

Men om man nu jobbar mot förfuskandet av en tradition hur håller man då näsan ovanför vattenytan i den ruttnaste branscher av dem alla, grammofonbranschen?
— Man behöver ju inte bidra till försurningen av den kommersiella branschen. Vi bidrar ju med den här skitbra prylen istället.
Anders ger det självklara svaret. Det som alla kan svara med. Björn går ett steg vidare, till produktionen.
— Inspelningstillfället var en utav dom få gånger som jag inte har kompromissat. Allt blev exakt som vi ville ha det. Det har jag inte upplevt tidigare och då har jag sysslat med bra mycket i olika branscher.
— Det är allt en lite konstig kultur det här, en kultur som styrs av en bransch. En kulturyttring som det ibland är svårt att känna sig hemma i. Jag köper aldrig några skivor, har ingen grammofon.
Svante fnissar själv åt denna information som får mig att både häpna och gapskratta. Är han verkligen 22 år den här lintotten? Är det inte Arthur Lundkvist som förklätt sig och med en inpiskat djävulusisk plan och med sin infernaliska skicklighet försöker infiltrera rockvärlden och äntligen avslöja den som den stora bluff den egentligen är?
— Det finns många människor som har ett helt annat förhållande till den här musikkulturen än vad jag har. Som ser den som sitt främsta intresse, som hämtar dom konstnärliga upplevelser man måste ha som människa framförallt där och ingen annanstans.
Och jag säger det igen att jag är inte främst musiker utan intresserade av andra saker.

Hur ser du då på att så många unga människor hämtar näring ur just grammofonskivorna?
— Det är beklagansvärt om det är bara därifrån. Jag var lärare en gång och hade en elev som var innegrabb och hade Gul&Blå kläder och pratade vitt och brett om det. Sen började han lyssna på Ebba Grön. Hans far var fotograf och en lite hip typ som fick in honom på det. Sen tyckte den här killen att han fick gensvar hos mig som också lyssnade på Ebba Grön.
— Så under den terminen jag arbetade där såg jag hur en politisk medvetenhet växte fram hos honom men som den inte gjorde hos dom som stannade kvar och lyssnade på disco och så.
— Så blev han punkare men sökte sig även andra vägar. Han sökte konsttillval i skolan, började göra film och en massa saker. Och då har musiken, Ebba Grön, hjälpt in honom i ett vidare perspektiv. Men om man fastnar vid Ebba Grön då… För man kan ju lyssna på Ebba Grön på samma sätt som man lyssnar på… Björn Skifs.
— Kan man verkligen det? Det är nog svårare, replikerar Eva och det utbryter en diskussion om hur vi lyssnar på musik. Hur vi nås av budskap. Vad är lättillgängligt och vad räknas som svårt. Svante återvänder till den värld han kan vandra mest ostörd i.

— Den mest lästa litterära formen i Sverige är veckotidningsnoveller. Trots Strindberg, trots Selma Lagerlöf som sålt otroliga mängder. Parallellen är ju ABBA.
— Men samma publik kanske läser både Selma Lagerlöf och veckotidningsnoveller, försöker Björn.
— Du menar att man börjar med veckotidningar och sen finner man den verkliga litteraturen genom Selma Lagerlöf och sen går man vidare och lämnar veckotidningarna. Men då skulle det även gälla statistiskt men det gör det inte. Folk stannar kvar.
— Dom behöver narkotika.
— Sen behöver vi humor också. Musse Pigg, Kalle Anka enkel barnslig humor. Det är ju så kul att titta på barnprogram, ”På kurs med Kurt” och sånt där, Mikael Segerström, jag kan garva ihjäl mig. Anders spricker upp.
— Dom programmen tar sin publik på allvar. Dom förutsätter inte att folk är dumma i huvudet. Vi tar också vår publik på allvar och väjer inte för svåra saker. Eller annorlunda saker. Vi försöker förena det experimentella med det tillgängliga.

Så går dom och gör det. Vi slutar prata och Commando M Pigg börjar en försenad repetition. Jag dröjer mig kvar och studerar dom.
En gammal arkitekt med svajarm, en litteraturvetare som flinar illmarigt och missar takter på high-haten, en busschaufför som dansar in rytmerna och en diversearbetare med en av dom största rösterna.
Fyra människor. Fyra liv. Just nu i perfekt harmoni. Kuggar som löper i varandra utan friktion. En helhet så väsentligt mycket större än summan av dess beståndsdelar. Det perfekta bandet. Möjligen är det så.