TIDPUNKT: 21.30 en onsdagskväll i slutet av mars.
PLATS: efter tio minuters irrande mellan en glassbar, kinesisk restaurang, vinhak och McDonalds på Söder i Stockholm satsar vi på aprikospajer och kaffe på kakelklädda McDonalds.
SYFTE: att under någon timme undersöka popgruppen RAKETERNAS nya stil.
METOD: den mirakulösa bandinspelade intervjun där man hör alla beställningar av Bic Mac och mellancolas samtidigt med raketrösternas ivriga stämmor.
NÄRVARANDE: en journalist med sömn i ögonen efter 36 timmars arbete. Fyra raketer efter två timmars repeterande i deras skollokal.
NAMN: Hans Edström, gitarr o sång, och flest svar, Per Edström gitarr, och få svar, Mats Borg, trummor och fundersamma inlägg, Per Berglund, bas och enstaka skratt. Thore Soneson, penna och flest frågor.

Som sagt. Det har skall bli en intervju om det nya poprockbandet Raketerna.
Nya för att de slutat göra parodi på sig själva på scen, med långkalsingar och vansinneshopp.
Nya för att de beslutat sig för att bara vara ett rockband och nya för att de vill göra upp med sitt förflutna och slippa Grisen Skriker-stämpeln — det frenetiska punk-showbandet från Farsta i södra Stockholmsförorterna.
Vi kommer att upptäcka att Raketerna inte tar avstånd från sin tid som punkarnas svar på Cirkus Scott, bara vill bli betraktade som ett självständigt band.
De har inte heller släppt kontakten med sina idéer, de jobbar på dagis, är medlemmar i fackföreningar, studerar på gymnasiet och anser fortfarande att mycket är fel i samhället. Mycket behöver ändras på. Mycket är tokigt.
Men viktigast är ändå musiken. Spelglädjen och energin är det inget fel på. Raketbränsle saknas sällan när de fyra spelar live. Inte heller deras efterbrännare. Men om det skall inte det här handla, utan om raketidéerna så som de såg ut under ett par timmar i mars -81.
Låt intervjun börja nu då…
— Så här var det, säger Hasse med rester av sin hamburgare mellan tänderna. Grisen Skriker var populära, skulle kanske spela in LP. Men de slutade när Henrik som sjöng la av och vi kunde inte riktigt acceptera att det var något nytt.
— Vi fortsatte att showa och chocka publiken och skrika. Vi ville ha kvar publiken.
— Nu har vi slutat med allt det där och utgår från oss själva mycket mera.
Samtidigt har de tagit tillbaka sina riktiga namn.
— Det som var ett skämt från början, blev något allvarligt när alla hette Stina Stubina eller Ann Komann. Jag tror att alla börjar längta efter en Hasse Karlsson, Nisse Svensson eller Göran Bergström. (Hasse)
— Så är det alltid. Man tröttnar på enkel musik och börjar göra komplicerad, tröttnar på komplicerad och börjar göra enkel, säger Mats med glimten i ögat.

Längtar efter ärlighet

Var det inte lättare för nya band att våga spela om man hade stand-in? Lite skådespel och tokiga namn att gömma sig bakom?
— Då tänkte man mycket på scenperson och privatperson. Det var två olika saker. Till slut längtar man efter rakhet, efter ärlighet. Vi är mera musikaliska nu och vill att folk skall gilla det. När vi utgår från oss själva. (Hasse)
Betyder det också mera personliga texter? Ni skriver ju inte berättelser om er själva, mera symboliska saker.
— Ja, va fan är personligt, skrattar Hasse.
— Det är svårt, skjuter Mats in. NU känns det här rätt. VI måste göra så för att det skall vara viktigt.
— Men ta ”Ansikten” som handlar om den totala likgiltigheten bland folk som exempel. Varje dag hittar man folk som legat döda i veckor. Ingen märker hur man mår. Ingen bryr sig om det. Det är en jävla ensamhet och isolering. (Hasse)
— Det är en gammal låt som man inte vågade spela förr när allt skulle vara politik, vara samhällstillvänt.
— Jag kände iallafall pressen på oss eftersom vi spelade in på alternativt bolag. Kanske man bara tvingade sig själv till det.
Skall man inte skriva några politiska sånger i dag då? Är det helt passerat?
— Nej inte alls. Men det är mera tidsenligt att sjunga om tjejer och knulla. Docent Död, Dag Vag, Ung och kåt. -77/78 kunde man inte skriva så, då skulle man bli sågad av hela punkeliten. (Mats)

Kärlek och politik

— Nu är det så svart och vitt. Antingen kärlek eller politik. Man måste kunna skriva om det samtidigt. (Hasse)
— Men bara för att vi inte skriver slagord idag fördömer vi inte vad vi gjort tidigare. Men jag kan inte skriva en politisk text idag, även om jag vill det.
Är det så att under vissa perioder har man som person större behov av att tala om saker, att vara förbannad på världen?
— Vi är inte mer eller mindre radikala som personer. Vafan jag tycker ungefär samma sak, att samhället är skit, att det finns massa social orättvisa. Men jag tycker inte det blir annorlunda för att jag sjunger ”Direkt Aktion” hela tiden. (Hasse)
— Vi gjorde inget mera praktiskt för revolutionen då än nu.

Punken var ingen rörelse

Jag tror att det vid vissa tider är viktigare med rörelser, med att ha större saker gemensamt med andra människor. Vänsterrörelsen kring -70 är säkert lika radikal idag, men de märks inte så mycket. Samma sak har hänt med åsikterna från -77/78, den nya generationens punkuppror.
— Fast stämningen är att punken lagt av. Den var aldrig något mera än musiken, så nu får vi skällning för att sabotera rörelsen bara för att vi ändrar stil. Men det är ingen rörelse. (Mats)
— Livet är inte bara uppror, man måste våga säga allting… (Per)
— Däremot handlar det mycket mera om vad man gör. Vi spelar fortfarande på ungdomsgårdar, ja mera än förut. Ta Ebba-turnén i vintras, den var bara förorter. Det tror jag betyder något. (Hasse)
Dags för första utvikningen.
Raketerna är inte tillkämpat förortsradikala. De kommer från Farsta, är gamla vänner (till o med bröder) och känner det som en naturlig sak att spela på ungdomsgårdar, fortfarande. De var med och startade kulturföreningen Puss, fortfarande aktiva i Farsta. De själva jobbar inte med längre. Hasse och Mats bor numera inne i centrala Stockholm, men jobbar i förorterna.
Det förändrar en del i deras liv. Men inte det faktum att de vet vilka som är deras publik.
Men problemfritt är inte den mognadsprocess som de har gått igenom. Den som också är en ny musikalisk inriktning.
— Att skriva låtar om tjejer har vi inte vågat erkänna tidigare. Men det finns en del som retar sig på det. Tycker vi är popstjärnor, spelar divor. (Mats)
Fast Hasse, du har väl alltid varit det?
— Vilket då?
Popstjärna?
— …hehe. Nej aldrig, börjar han tveksamt.
— Förut vågade jag inte vara, fortsätter han bestämt. Jag fanns liksom inte innan jag började spela. I plugget var jag dålig, en pajas som ingen brydde sig om. Fick inte va med på fester. Hade inte knullat innan jag var 23, när jag började i Grisen.
— Så för mig var det viktigt att stå på scen, att folk accepterade mig. En enorm grej, har ändrat min person totalt.

Självförtroende och åsikter

— Jag började spela ut. Många tyckte kanske det var överspelat, häftigt. Grejen var att jag kommit bort från mjölkdisken på Domus, bort från att va en kille utan några åsikter. Som bara var rädd.
— Nu har jag fått självförtroende och det måste vara bättre än inget alls. Men det var trist att ingen kom fram och sa ”Va kul att se dig så här häftig”.
Det är sånt som människor inte vågar säga, man kallar dig diva, men menar kanske det som en uppmuntran.
— Jag måste nog inse att jag är lite popstjärna. När vi kommer ut och spelar är jag ingen vanlig kille längre…
— Det är först på senare tid åsikterna har börjat kollidera med ens eget liv, fortsätter Mats. Det radikala. Det är ganska roligt att gå ut och handla. Kul att tjäna pengar, ha grejer. Det är häftigt med snygga tjejer, ganska kul med vackra brudar.
— Men det stämmer ju inte. För mig blev det en jävla kris innan jag rättade det. Jag anser mig fortfarande för radikal, trots det…
— Man behöver ju inte sjunga ”jag gillar bara tjejer med stora bröst” för det. LITE urskiljning måste man ha kvar. (Hasse)
STORA SKRATT åt Hasse som såg lite lycklig ut när han sa det. Tolka det hur ni vill. Hasse fortsätter berätta om en låt Raketerna skrivit om en kille som inte har tjejer. Han börjar med bodybuilding, men har så liten kuk att han till slut ger upp inför trycket. Förväntningarna.
— Det är en verklighet jag inte vill ha. Men för det behöver man inte se ner på såna killar, man måste sätta det i ett sammanhang. (Hasse)
— Först tänkte jag va taskig. Men varför då??? Det är ingen mening att sparka neråt. Gösta Boman kan man skratta åt för att han har liten balle. Nidvisor om kungar och politiker har alltid funnits. Det är OK.
På det sättet har ni ju kombinerat det radikala och det mänskliga i texterna. Skriva om lite känsligare saker, på ett vettigt sätt.
— Det kanske är radikalt att va mänsklig… (Hasse)
Samtalet glider över på musiken. När jag kom för att hämta dem till intervjun hoppade Hasse omkring. Lyckligt. De hade skrivit två nya låtar. Så pass samspelta är de att de kan leka fram låtar, starta med en idé och få ihop det. En musikalisk utveckling.
Det märks också på den nya MPn. Ett rytmiskt kraftigt sound med stor säkerhet har bytt ut det gamla frenetiska.
Vad har hänt musikaliskt?
— Per har slutat hoppa som en galning. Vi har blivit tätare, men vi gör liksom bara det vi kan… äh löjligt. (Mats)
— hehe… (Hasse med teaterröst) vi spelar den nya myrmaskvarianten av defunkt-soulpunk. Runt omkring där. Vi har en egen musikstil som ingen annan. Jag lyssnar på stammusiker och turkiska flamencolåtar…
— …och så har vi texter med socialrealistisk innebörd. (Per med mörk stämma)
Om man frågade ett engelskt band hade svaret blivit så. De har tusen definitioner på sig själva.
— Vår musik är väl fortfarande hemmainspelningar. Fast vi behöver inga premisser för hur det skall låta… (Mats)

Trötta på att skapa image

— Rockpop är det i alla fall… (Hasse) …men jag tror vi skiter i det. Vi är trötta på såna saker, att planera vilken image vi skall ha, hur vi ska bli kända. Vi jobbade som fan med det i början när alla sa ”Raketerna, javisst, det är det nya bandet”.
— Vi gav till och med ut en låtsasplatta som tidningarna skulle skriva om.
— Det blev ju pinsamt till slut. Alla polare började fråga hur det gick. Vi satt med killarna i Eldkvarn och de frågade hur vi gjort det och det. (Mats)
— Gurra var skitsur för att han inte fick va producent. Han tänkte han hade bra hand med Stefan på Mistlur. (Per)
— Vi har fortfarande en hel kartong klistermärken hemma. Vi gjorde ett falskt omslag med en Stones parodi från deras 60-talsomslag. Ja vi var verkligen på väg rakt in i skiten. (Hasse)
— Nu kan jag stå för precis vad vi gör. Inte vara rädd för kritik, innan var jag skiträdd om någon inte skulle gilla oss…
Dags för andra utvikningen.
Dagens Raketer är alltså en samling killar som växt upp (vilken klyscha…). De har börjat spela på allvar, gjort en kort Norrlandsturné med Kriget och Calcutta Transfer. De har bestämt sig för att inte skämmas för sina idéer. Om de vill va ett popband så är de det. Inget annat.
Men samtidigt har de kvar en oerhörd distans till vad de gör. Världen brakar inte ihop om det inte lyckas för Raketerna. De har inte som mål att vara huvudrubriker på kvällstidningarna i dragkamper och lanseringar.
De har satsat på en ärlighet, en ta-oss-för-det-vi-är-mentalitet. Men samtidigt har de en stämpel på sig. Ett kaotiskt TV-framträdande i AB Svensk Rock, en fånig intervju.
— Folk kommer fram till oss och säger ”Ni var ju riktigt vettiga”. Det känns bra. För vi vill egentligen bara vara helt normala… (Mats)
Och musikaliskt har de en del att luta sig mot. Per och Mats har spelat jazzrock i fem år. Det sitter i. Hasse har börjat träna gitarr på allvar. Och så har de spelat in skivan med ett direktljud, utan pålägg. Ett nog så kraftigt bevis på nya Raketerna.
Nu har bandet nästan tagit slut och intervjuaren ger de fyra sista ordet.
— Vi tar om det från början… (Hasse)
— Det nya med Raketerna är att vi börjat showa. Kalsonger och sånt… (Hasse)
— Vi är så trötta på vanliga rockfyrtakter att dricka starköl i logen och… (Mats)
— Vi satsar mycket på ljusshower, rökbomber och andra orgier… (Hasse)