Jan-Olov Andersson, Aftonbladets popmogul och Kajsa Grytt, gitarrist i gruppen Tant Strul är veckans par i Schlagers sensationella serie “Blindgångarna”. Vi träffades hemma hos Jan-Olov i Bagarmossen en onsdagseftermiddag för att diskutera deras syn på musik. Som vanligt med utgångspunkt från ett antal, för deltagarna okända, stycken musik från igår och idag.

Att Kajsa och Jan-Olov har olika syn på rockmusik gavs uttryck för redan med Lustans Lakejers “Massans sorl”. (Som båda kände igen direkt.)
— Jag tycker att deras musik är spännande och känsligt framförd men jag tycker att Johan Kindes sätt att sjunga känns manerat, det känns inte som om det kommer inifrån, inleder Kajsa.
— Jag skulle vilja höra Janne Andersson Pop eller Eldkvarn göra deras låtar för jag tror att det skulle kunna låta jävligt mycket bättre då, bryter Jan-Olov in men Kajsa som rest sig upp i soffan bryter tillbaka:
— Jag gillar det här sättet att spela på, att man försöker skapa en stämning, jag gillar t ex Pauline Murray väldigt mycket.
Men Jan-Olov håller inte med:
— Jag tycker för min del att det så lätt blir pretentiöst.
— Det där håller jag inte alls med på, jag tycker att det är så fint när man kan göra musik med magi och spänning. Ta t ex klassisk musik, den är ju jättepretentiös men ändå så kan den vara så skön.
Jag inflikar en fråga till Jan-Olov och Kajsa återvänder till sin varma macka och julmust:
— Ser du att göra pretentiös musik som synonymt med något dåligt?
— Ja, generellt får jag nog säga att jag tycker det, det finns givetvis undantag som Hanson de Wolf United, men generellt anser jag det.
— Det där förstår jag inte alls. Jag kan givetvis också tycka att musik är överpretentiös, att den är för svår, inte för vanliga människor, som t ex avantgardejazz, men jag tycker ändå att det viktigaste är om den verkar komma inifrån människor, att det känns som om den behövs.
— Men ta alla dom här synthesizermusikerna. Jag kan förstå att dom har jävligt kul. Jag menar; det är nästan min dröm att få låna en synthesizer i två veckor och få sitta för mig själv i en studio och leka. Det skulle vara skitkul, men jag skulle inte begära att någon skulle behöva lyssna på det eller att någon skulle tycka att det var bra. För 99% av det dom gör är jävligt trist. Och sen dom där texterna…
“The gold it’s in the…” från Pink Floyds LP Obscured by Clouds från 1972 var ett annat av mina illmariga försök att ställa Kajsa och Jan-Olov. Och det lyckades ganska bra.
— Skulle kunna tänka mig att det är inspelat 67 i Californien av ett band typ Flamin Groovies även om det här inte var dom. Jan-Olovs snabba gissning var väl inte helt riktig…
Nej, jag blev tvungen att avslöja vad det var och mycket riktigt hade inte någon av dom varit några större beundrare av Pink Floyds alster.
— Nej, det var svårt, för Pink Floyd är långt borta från mina musikaliska idéer, jag har nästan inte alls lyssnat på den gruppen.
— Det här var alltså Pink Floyd innan sista dödsrycket, för en sak är säker, “The Wall” måste väl vara den sämsta skiva som gjorts? Frågar han och slår ut med armarna.
Jag spelar Heaven 17’s “We don’t need this fascist groove thang”. Ingen visste vad det var, men den låten blev startpunkten för en lång och intressant diskussion om morgondagens och gårdagens musik. Hur tror ni att framtidens musik kommer att låta?
— Jag tror i alla fall inte att alla kommer att köra med syntar, blir Jan-Olovs snabba svar.
Ni tror inte att alla kommer att hoppa på den moderna musiken när de växer upp så att den mer traditionella rocken så småningom dör ut?
Jan-Olov är som vanligt den som startar diskussionen:
— Kanske i Erik Bergstens drömsamhälle men inte i mitt. Skälet till att jag tror att popen överlever är att den kan man dansa till. Förr lyssnade man på jazz hemma och sedan gick man ut och dansade till Gnesta-Kalle. Popen lyssnar man på hemma, ser på konserter och dansar till. Jazzen däremot kan man ju se hur den sakta håller på att dö ut…
— Det där tycker jag inte stämmer alls, för min pappa dansade i alla fall till jazz, swing och så. Och jag tror för den delen inte att popen är så väldigt bred, den är snarare musiken för en generation. (Kajsa)
Påverkar det sociala sammanhanget alltid hur musiken låter?
— Ja, jag tror det, se t ex på en grupp som Joy Division, där tycker jag verkligen att man får uttryck för hur mörkt dagens samhälle kan vara, säger Kajsa.
— Joy Division tycker jag personligen har fått en stämpel på sig att vara ärligare än dom egentligen är, eller var kanske man skall säga, kommenterar Jan-Olov.
Vi är egentligen våldsamt angloamerikanska i vår musiksyn. Vad har egentligen hänt med det svenska arvet? Har det försvunnit för alltid i den breda ungdomsmusiken?
— Ja, det tror jag, inleder Jan-Olov.
— Det kan jag bara inte tro, någonstans i ens själ måste folkmusikslingorna finnas bevarade, det borde vara oundvikligt, man har ju i alla fall hört det. Det kan inte bara försvinna! Kajsa skakar på huvudet.
Jan-Olov hakar på:
— Det är väl i så fall nästan bara Dag Vag som för det vidare till dagens publik?
— Jag tror inte att man kan höra det lika konkret i annan musik bara. Men någonstans kommer det ut i den musik som görs, att det är mycket moll och så, fortsätter Kajsa.
Men Jan-Olov ger sig inte så lätt:
— Jag är inte lika övertygad. Man har ju trots allt växt upp med Beatles och Stones och svenska band som lät likadant men sämre. Det har hela tiden varit engelskt och amerikanskt.
— Jag tycker faktiskt att det låter märkligt att man skulle kunna stänga av sina sinnen så totalt. Man har ju hört alla gamla skillingtryck, varför skulle man glömma bort dom helt plötsligt? Kajsa ger sig inte heller.
— Jag har i alla fall nästan stängt av dom sinnena, avslutar Jan-Olov en diskussion som skulle kunnat pågå ännu.
Så är det slut på pratet, stridsdammet lägger sig och jag och Kajsa tar tunnelbanan in mot stan. När vi går talar Jan-Olov i telefonen om när Aftonbladets egna stjärnrockare “Björnligan” (med Jan-Olov själv på gitarr) ska repetera.