I sin iver att sälja lösnummer, skapar kvällstidningarna ett sug efter narkotika. Med ett konstlat patos moraliserar man över Tommy Körbergs och andras missbruk.
Cornelis Vreeswijk tror att kokainet kommer att bli väldigt populärt efter massmediernas senaste utvikningar.
I ”Våra kära droger” ger också olika institutioner sin syn på missbruk och droger.
Det är litet olika syner, men alla är eniga: Vi måste få slut på drogandet!

— Vi måste fejsa faktum, i dag står langarna utanför skolorna och lockar ungdomen att förstöra sitt rena sinne. Sätt dit dom jävlarna, säger Cornelis Vresswijk.
Han har supit och knarkat men nu är han tvungen att hålla igen om han ska kunna leva och skapa vidare. Sen 1978 är han nykter. En aktiv, väl begagnad, bluessångare och poet.
— Amfetaminet kom in med charterresorna till Sverige, säger han. Det bara fanns där som avmagringspiller i mammornas skåp. Vi började knapra. Men det är inget att slå på stora trumman för att det finns knark i samhället. Då blir det bara som idag, spännande och sprids ändå mer.

— Jag kan sätta min sista skjorta på att kokainförsäljningen i Sverige kommer att skjuta i höjden enormt nu efter den här historien med Tommy Körberg.
— Inte så att jag vill kasta en fläck på medborgaren Körberg själv, men hysterin i pressen kring den här kokainhistorien innebär definitivt ett genombrott för kokainet på bred front bland ungdomen.
Cornelis Vreeswijk sitter i sitt arbetsrum i lägenheten i Solna. Han drar ett bloss på cigaretten och tittar på mig.
Cornelis, poeten, sångaren och skådisen. Och rumlaren. I över 20 års tid knarkade och krökade han innan han la av och t o m lånade sig själv till Systembolagets Spola Kröken kampanj. I tidningarna har vi kunnat läsa om hans engagemang i länkarna i Solna.

Roliga piller

När Cornelis och hans vänner började ta ”roliga piller” för 20 år sedan var det inte så mycket kampanjer, propaganda och hysteri. Det fanns knark och det användes i en del snäva grupper i samhället. Det fanns ingen drogromantiserande tonårsvärld.
Preludin och andra centralstimulerande medel kunde användas av hårdpluggande studenter för att de skulle hälla sig vakna flera nätter i sträck. En del ansåg också att en fest blev bättre om man ”knaprade” lite amfetamin innan. Så var det i New York och Berlin. Och här hemma.
Cornelis slog igenom 1964 och då var knarket allmänt bland artister i Stockholm, säger han.
— Då var allt nytt och bra tyckte vi, vi var fortfarande fräscha. Cornelis drar ett bloss på cigaretten och tar en klunk sodavatten.
— Vi hade våra parties med dom hippaste brudarna och dom mest exklusiva samtalsämnena. Vi inbillade oss att vi tillhörde nåt slags avantgarde — antagligen på samma sätt som Ulf Lundell tyckte på 70-talet.
Han beskriver sina kretsar från den tiden som: ”Lite halvintellektuella, radikala, ofta vänsterbetonade, en studentvärld, en ungdomsrevolt, en flumvänster som kulminerade 1968.”

Stig upp ur sängen Annkatarin
och lyssna på något viktigt,
det finns ett särskilt slags ädelt vin
som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tomflaska
och bittra tårar och aska.
(C Vreeswijk Grimas om morgonen)

Redan 1968 började knarket och kröken att ta ut sitt pris bland Cornelis vänner.
— Vi började bli slitna, säger han. Några dog, några la av. Några bara försvann och några levde vidare in i 70- och 80-talen.
I dag är Cornelis en medelålders poet, en väl begagnad bluessångare som ungdomen fortfarande lyssnar till. Hans publik är ung. Han har gjort mängder av LPn, nu kommer han ut med en platta med Povel Ramellåtar.
Hur går det med dom gamla låtarna då?
— Det är lustigt att du för det på tal, säger han, dom gamla låtarna kommer faktiskt upp i ryggbastet igen nu när jag blivit nykter och dom sitter där — direkt. Man märker att, herregud, här är ett material som har legat i träda i tio års tid och som fungerar i dag också.

Inga-Maj kom med och lek,
vi kan leka apotek
Här finns ingen vakt som stör oss
ingen vet vart båten för oss
Nån gång når man väl fram, eller hur?
God natt madam.
(C Vreeswijk ur: Poem Ballader och lite blues)

Kokainet modefluga

Kokainet ser Cornelis som en modefluga i Sverige. Kvällspressen har gjort vad den kunnat för att lansera den nya innedrogen, näriga smålangare köper in sig på lite kokain och dyker upp på diskoteken.
Förebilderna hittas bland internationella jet-setare och de i Sverige som gör vad de kan för att efterlikna den livsstilen.
— Tänk dig dom välbeställda ungdomarna som åker till Åre med sina 4 000 kronors-utrustningar, säger Cornelis. Dom tar liften upp för backen, sätter på sig Freestyle-lurarna med musik av Mahler eller Wagner, drar i sig en line kokain och kastar sig utför branten så att snön yr.
— Det är ju årets kick, inte bara Åres — utan årets, säger han och skrattar till.
— Knark och kröken finns i ett samhälle — det är bara så, säger Cornelis. Det är inget att slå på stora trumman för. Man ska ligga lågt med det och inte lansera det som nu.
Dagens nymoralistiska ajabaja-inställning till knarket och kröken är helt lönlös, tror Cornelis.
— Den ger ungarna fullständigt fan i, säger han. Ungdomen gör väl i stort sett som dom vill i den här frågan — det är synd men så är det nog.
— Jag tror det är viktigt att man möter det här positivt om man ska ta upp det. Gör klart för alla att det går att ta sig ur ett missbruk, men låt dem också se hur det är på en hårdtork, se vad spriten kan ställa till med. Och visa en riktig knarkarkvart.

Behöver droger

Cornelis säger sig inte vilja blunda för fakta. Medborgarna i vårt samhälle behöver uppenbarligen drogen, annars skulle de inte vara så oerhört lättsålda som de är. Svenska läkare skriver ut mängder av piller, systembolaget säljer miljontals liter alkohol och myndigheterna har fullt slå att hindra vanliga ungdomar från att börja knarka.
— Det finns nog ett allmänt behov av en kompensation för livets stundom förkrossande tristess, säger han.
Att skapande människor använder droger i större utsträckning är helt klart, menar Cornelis. Kanske är det så att den skapande fantasin ibland känner behov av stimulantia när den mattats av, säger han.

Avslöja langare

— Vi kommer inte att få bort alla haschkakor och allt centralstimulerande knark ur Sverige bara för att några kändisar och ministrar uttalar sig om det, säger Cornelis. Inte försvinner alla påsar heroin och alla rör med kokain så enkelt.
— Vi måste se hur det ligger till nu. Vi måste fejsa faktum — i storstäderna står i dag langarna utanför skolorna. Det är dom, langarna som opererar bland ungdomen som borde klämmas åt ordentligt.
— Utfärda belöningar i skolorna, säg åt ungarna att den som sätter dit en langare får en moppe, eller en vecka i fjällen.
— Varför har man förresten inte dragit fram Körbergs langare i rampljuset i stället. Fram med den jäveln bara!
Det är framför allt ungdomen Cornelis kommer tillbaks till när vi talar om drogerna. En vuxen människa får själv ta ansvar, men en ung människa som växer bade kroppsligt och själsligt måste skyddas.
Cornelis tror att om artister i allmänhet blev drogfria på scenen så skulle det snart vara ute också bland publiken att vara påtänd.
Själv har han spelat i flera drogfria sammanhang på senare år. I somras spelade han t ex på Tranåssatsningen Rock Mot Droger.
Han säger att publiken kan verka ”död”. Men det beror på att en nykter publik inte är lika centrerad kring sig själv som en vanlig drogad rockpublik är, menar Cornelis. Den nyktra publiken är mer skärpt och koncentrerad på vad som händer på scenen.
— Står valet mellan drogfria fester och fester där drogen finns så kan vi gott ta det nyktert, säger han. Drogen kan man väl ta privat om man vill ha den, varför ska vi berusa oss kollektivt.