Naturligtvis måste det bli dået och nuet som ställs mot varandra vid ett möte med Torbjörn Rogefeldt från Västerås. Har man som Pugh gjort epokgörande svensk rockmusik och inte minst rocktexter redan på sina första plattor blir förväntningarna inte enbart höga. Dom snuddar vid det orimliga.
Pughs tre första LP Ja dä ä dä, Pughish och Hollywood står som monument i den svenska rockvärlden. Vad karln än hittar på för tokigheter har han alltid dom plattorna i ryggen. Eller släpande runt foten som han själv säger.
Pugh möter oss på en svart femväxlad Crescent. Världsmästarcykeln. Något annat duger inte. Inte åt en kille som vet vad han vill. Inte åt en kille som hatar lagsporter. Cykel är okey. Simning och skidor likaså.
— Jag tycker om att vara individuell. Vill pressa mig själv till det yttersta. Känna mina egna gränser.
Han gömmer sig bakom solglasögon större delen av den eftermiddag vi tillbringar tillsammans i Västerås. Ett kort möte i en 34-årig rocksångares liv. Alltmedan våren dundrar med full kraft mot en envis och oförstående vinter.
Medan Pugh guidar oss genom sin hemstad till en servering som verkar bombhotat utrymd, berättar han om i vilka korvkiosker i landet du kan hitta hemlagad potatismos. Är du snabbmatsgourmet — res till Krylbo eller Eksjö.

Snoddas — Sverige

Gillar du vegetariska sallader och ”Flottarkärlek” med Snoddas — ät i Vasaparkens servering i Västerås. När Pugh hör den bandyspelande skogsflanörens stämma ljuda lyser han upp.
— Det här är Sverige. Snoddas — Sverige. Det finns väl inget så svenskt som just Snoddas och svenska tanter.
— Grå kappa, hatt, alltid hatt, överallt hatt, svarta praktiska lågskor, aldrig stövlar, handväska, nylonstrumpor. Hatten är det mest typiska. Den sitter på jämt. När dom äter och åker buss, sommar som vinter. Jag höll på att glömma dom vita handskarna. Dom här tanterna existerar inte någon annanstans vad jag har sett.
Pugh är född i en småstad och bor kvar där. Han låter sig inte imponeras av det stora väldiga. Han studerar sin svenska vardagsverklighet med lupp och när jag frågar om USA svarar han kort och svepande.
— Jag blev inte speciellt imponerad. Man åker dit med stora förhoppningar, men väl där var det ingen större skillnad mot här hemma.
Pugh var över i mitten på sjuttiotalet och spelade in Bamalama i Muscle Shoals och Los Angeles.
Det kan verka medvetet detta med Pughs fixering med Västerås, men skrapar vi på den ytan så har den sin helt oromantiska och helt praktiska förklaring.
— Om jag ska vara ärlig så bor jag nästan mer i Stockholm än i Västerås. Det snackas så mycket om det här, jag får höra jämt om mitt förhållande till Västerås. Och visst känner jag mina rötter här. Är uppvuxen bara några hundra meter från där vi sitter nu. Hus byggda i början av 1900-talet men alla är bortrivna.
— Slutade skolan efter nian. Sen hade jag massor av jobb, säkert 20-30 stycken. När jag var 22 år spelade jag in första plattan.
Pugh jobbade bland annat i hamnen som stuvare. Ett jobb som han återvänt till några gånger efter att rockkarriären skjutit fart.
— När jag jobbade i hamnen för sju år sedan kom allt i lös vikt. Kartonger, säckar, järntackor och kol som vi fick skyffla. Det var sex — sju år sedan jag jobbade som stuvare senast. Det är kul att komma ner och snacka med gubbarna. Dom är måna om mig därför att jag så att säga kommit ut i världen.
— Drogs till hamnen för den internationella ”feelingen” där. Båtar från Tyskland, Sovjet, England.

Dom Hängande Grenarna

Pugh säger själv att han är en enstöring som har svårt att fungera kollektivt. När vi i slutet av 60-talet och i början av 70-talet lärde känna Pugh stod begrepp som solidaritet, jämlikhet, kollektivism, icke-kommersialism och alternativism högt i kurs. Det vårades för musikrörelsen och 60-talets radikala vänsterrörelse surfade på en lång dyning som inte skulle nå stranden än på några år.
— Jag upplevde mig som en särling redan då. Jag hade lätt kunnat spela med en grupp som kallat sig Dom Hängande Grenarna och själv förblivit anonym. Men jag ville göra en egen grej. Visa vad jag själv kunde. Jag tror det var därför jag blev så uppmärksammad i början, för det fanns ingen annan som stod för sig själv. Det var antingen grupper eller också svensktoppsartister som var rena produkter.
Pugh Rogefeldt klev rakt in i det svenska musiklivet och roffade åt sig en alldeles egen och speciell nisch. Efter debuten var varje skiva en händelse. På Pughish jobbade Pugh med ett helt eget språk. Och ”Föräldralåten” fick alla oss som var på väg ur hemmets falskskyltade trygghetsfamn att sno på med flyttningen. Den låten blev föräldraupprorets och pubertetens kampsång.
Plötsligt hade vi en svensk rockare. Allt fjant som Tages, Shanes och Hep Stars sjungit om — och som vi bara fattat hälften av, turligt nog — kunde fara åt helvete. Pugh stod för samma musikaliska häftighet som dom stora amerikanska och engelska grupperna. Och karln sjöng om sin, vår, verklighet på ett språk som vi förstod precis.
Noskapseln i Pughs trestegsraket var Hollywood. Ett projekt som sträckte sig över sju månader under 1971 och innehöll bortåt 20 musiker. Det blev mer Brecht-texter och det blev ”Jag är en liten pojke” och ”Nationalsång”. Den senare en pompös och majestätisk melodi som vältrade sig fram i jakt på en ny människa och ett ärligare liv.
Vad säger Pugh om sin ”Nationalsång” i dag?
— Patetisk sak. Skulle jag spela in den nu skulle jag tagit bort en vers. Gjort ”coolare” sång för att få den effektivare. Men man gjorde låtarna på det sättet då. Alla gjorde så. Det fanns dom som gjorde ännu längre låtar. Gud i Brallan, Blå Tåget — dom som kallades progressiva grupper — kunde göra enormt långa låtar på bara ett tema. Men sen kom ABBA, säger Pugh helt kort och skrattar till.
Han har en liten djävul i ögonvrån och ett par charmtroll i mungiporna.
— Jag kan väl säga att jag var väldigt inspirerad av Captain Beefheart under Hollywood-perioden. Han gjorde en dubbelplatta som heter Trout Mask Replica som är fullständigt ”far out.” Den är hemlig så det är inte sant. Det var det bästa jag visste då.
Sedan kom två år med gruppen Nature. Lasse Wellander gitarr, Pär David Johnsson bas, Mats Ronander sång, gitarr, munspel och antingen Bosse Skoglund eller Erik ”Kapten” Dahlbäck på trummor.
— Det var en ganska experimentell period. Vi lirade aldrig låtarna som dom var i original. Det var mycket flum runt omkring. Vad som helst kunde hända.
— Sedan turnerade jag drygt fyra år med Rainrock. Min roligaste period. Rainrock var mina polare från Västerås och brorsan Ingmar var med. Det var en mer bestämd form på vår show. Sen var vi fyra polare som var ute och åkte och det kändes bättre.
— Man får inte gå så långt att musiken blir ett självändamål. Det viktigaste är att nå fram till människor. Om man flummar iväg och experimenterar når man väldigt liten publik. Och man når oftast en rätt introvert publik som bara lyssnar på en sorts musik och utanför den världen är det inget som existerar.
Dagens Pugh Rogefeldt är betydligt mer kalkylerad i sitt uttryck än gårdagens. 12 år i branschen har lärt honom många läxor. Han vill fortfarande vara individualisten och särlingen men han vill inte sitta i ett hörn och knäppa på sin gitarr. Han vill synas, han vill märkas. Men han syns och märks mindre idag. hans musik och text ligger närmare andra artisters nu. Anpassning eller utveckling? Finns den gamla publiken kvar och vilka är de nya lyssnarna?
Vad vill Pugh ge sin publik 1981?
— Jag tycker det är skoj att tända människor att lyssna på musik dom aldrig hört förut. Jag fick ett långt brev från en kvinna i femtioårsåldern som genom sina barn eller barnbarn upptäckt några av mina plattor. Nu hade hon satt sig ner och lyssnat igenom rubbet. Hennes familj hade visst blivit lite upprörd och dom tyckte att hon var som en löjlig tonåring. Men hon kände sig ju bara glad och ung.
Han är en motsägelsefull person, han Rogefeldt. Vi talar om Bertholt Brecht och Pugh utgjuter sig i lyriska ordalag över hur starkt han upplever Brecht. I nästa ögonblick talar vi om Västerås — ASEA — Nicolin och Pugh är nästan lika förtjust i Curt som Bertholt.
— Jag tycker Nicolin har fixat många bra saker. Han är plump i sina framträdanden och blir en lätt måltavla. Men här i Västerås med ASEA har han gjort ett jättejobb. Han gick in i ASEA under en svår tid för företaget då mycket var på glid. Många kanske upplevde honom som hård men han räddade ASEA.
— Om man pratar om dom här herrarna tycker jag Pehr Gyllenhammar har mycket bra idéer och initiativkraft. Han vågar ta i stora grejor som Volvo-Norge affären.
— Det är först dom senaste åren jag har tänkt i dom här banorna att det faktiskt finns människor förutom politikerna som styr Sverige. Bland annat dom mest smarta affärsmännen. Det är väl därför dom inte är politiker. Dom är för kloka för det.
Det är lätt att tycka om Pugh men det är svårt att förstå sig på honom. Han har alltid skitit i analysen och gått på känslan. Pugh vill protestera och vara rebell men han vill aldrig ta ställning. Utom i kärnkraftsfrågan. Där sa han — som kanske ende kulturarbetare i landet — ja tack.
Det finns drag av Ulf Lundell hos honom. En okuvlighet, en vilja att berätta om verkligheten utan skygglappar eller pekpinnar. Men kompromisslösheten finns inte hos Pugh. I stället tittar en Björn Skifs liknande figur fram allt oftare, som vara vill underhålla, skoja och leka. Politik och underhållning går inte ihop tycks den här figuren vilja påstå.

Mogna trix

Och nu finns dessutom Torbjörn Rogefeldt på samma skivbolag som de nyss nämnda herrarna. Ett treårskontrakt med EMI kommer snart att resultera i en ny LP. Efter 10 år på Metronome söker sig Pugh nya vägar.
— Främsta orsaken är att jag ville jobba med andra människor i en annan studio och få inspiration. Den andra orsaken var att jag stod ganska ensam på Metronome. Jag var nästan den ende som sysslade med rocken roll. Annars var det mest vispop och schlagermusik (ett skevt leende naturligtvis). Då svänger det mer om EMI och dom som leder bolaget är medvetna om vad rock är.
Den nya plattan innehåller bland annat en Lundell-text från början av 70-talet. Pugh har satt melodi till en dikt kallad ”Aftonfalken”.
— Det blir mer drag den här gängen. Väldigt lite pålägg och arrangemang. Inget fixande med rösten utan naturlig röst rakt på. Rocken roll helt enkelt. Förra plattan Attityder blev till vissa delar väl mycket arrangerad.
— Har jobbat med Bengt Palmers som producent. Det har varit en underlig sits för honom. Han är van vid att ta hand om sångare och fixa allt åt dom. Nu kom jag med allt färdigt och visste vad jag ville göra. Det skar sig lite de första dagarna innan vi hittade varandra.
— Det han har gjort i studion är att påtala om det är på väg att gå åt helvete. Man blir så exalterad ibland i studion så det kan bli nästan vad som helst.
— Jag tycker fortfarande man kan trixa och experimentera men det är på ett mer moget och balanserat sätt nu.
Sade Pugh och gick för att bada. Han försvann i Kristiansborgsbadets innandömen och vi slängde oss i en taxi. Tio över fem gick tåget till Stockholm. Det skymde på snabbt och olustigt. Jag spanade förgäves efter ”Stinsen i Bro” men han stod inte att finna. Det är möjligt att han irrade omkring någonstans därute i mörkret och kylan. Svår att upptäcka från ett framrusande snälltåg.
Snart nog dunkade Kungsängen och Jakobsberg förbi. Och sen, ja sen var vi nästan hemma i det bländande ljuset från staden igen.
— Skriv nu inte att jag är den svenska rocken rollens fader för då jävlar!
Det är det sista Pugh Rogefeldt säger innan vi skiljs.
— Det är en viss grej att känna att man varit först, lite pionjär. Men det är också en black om foten.
Alltid jämförd och analyserad.