Tunga trummor tvingar tveklöst sin ökande fyrtakt genom den kaotiska ljudvallen som dom andra instrumenten bygger.
Trummorna bokstavligen slår sej fram mot sax, elpiano, gitarr och bas, tills alla instrumenten plötsligt förenas i en taktfast, hysteriskt dunkande illustration av hur kärnfamiljen trasas sönder i kärnexplosionen!

Sångrösten upprepar envist och genomträngande texten som beskriver dom förstörda människorna.
Vad sker egentligen bakom våra ryggar?
Rockgruppen ELEGI dramatiserar oroande fenomen med sin hetsiga, energiskt svängande musik.
Sångmelodierna är intensiva. En del monotona, andra sköna, suggestivt stigande och fallande. Ibland sjunger gitarr och sångröst tillsammans. Sångerna handlar om hur kalla steg förföljer, ”bakom ryggen ökar en takt”. Andra låtar handlar om välfärds-fenomenen Anorexia nervosa och att tröstäta.
Vad gör man för att stå ut i all skit?
Dom fem medlemmarna i Stockholmsgruppen Elegi; Annapia trummor, Marie S. sång och klaviatur, Marie G. sång och bas, Hasse gitarr, Sussi sax och sång, lever ut och får ur sej smärtor genom sin musik.
Jag dansar galen galen galen bort / en gammal smärta till simpel rock’n’roll. Och det märks, musiken är verkligen utlevelsefull. Många upplever den som starkt provocerande.

Reagera!

— Vi beskriver tillstånd i samhället, säger Annapia. Det är ju massor av band som gör det. Det är som en namninsamling. Man är trött på hur det ser ut, man vill spy på det, man måste få ut det på något sätt.
— En del människor upplever oss som för aggressiva, berättar Marie G. Musiken är för kraftfull. Men det är många som får kickar.
— Det är bra att folk reagerar, det är skitbra va fan dom än tycker, huvudsaken är att dom tycker nånting!
— Men, säger Marie S., vi spelar inte bara för att få människor att tänka. Rock ska ge bra inspiration också, kanske så att dom går hem och knullar sen!
— Vi experimenterar ju mycket i vår musik, vi vill inte spela traditionell musik. Det skulle nog vara ganska främmande för oss att spela rak punk. Fast vi har ju ändå mycket gemensamt med band som gör det, vi har ungefär samma politiska inställning som t ex Ebba Grön, även om vi inte uttrycker oss lika rakt på sak.
Elegi pratar inte mycket med sin publik, det är inte många ord som sägs mellan låtarna. Dom kommunicerar helt, och mycket direkt genom sin musik.
— Vi spelar på hög volym, för det är en del av musiken, att man spelar så högt att det inte finns några blockeringar, det pumpas bara rakt in i kroppen, säger Sussi.

Tolka texter

Sussi står längst fram på scenen och öser ur sej själv med vidöppna ögon. Det är precis så som musiken känns, lika tydligt som publiken kan avläsa känslor i Sussis ansikte, lika tydligt känns nyanserna i musiken, allting tycks gå rakt in med stor kraft.
Texterna är mindre direkta än musiken, dom är ibland lite otydliga och lämnar utrymme för olika tolkningar.
— Det är skönt när folk kan få tolka in vad dom vill, det är som att titta på en tavla eller vad som helst som har med skapande att göra, halva konsten är att man får tolka som man vill.
”Stå inte där och glo”, sjunger Sussi och stirrar publiken in i ögonen. Publiken är ju faktiskt där för att glo, hur går det ihop?
— Texten riktar sej ju inte till publiken, att sjunga är ett sätt att vara direkt mot en publik. Det är provocerande, tvingar folk att reagera.
— Det gloende vi vänder oss mot bland publiken, är när folk ägnar sej åt att kolla in hur brudarna ser ut just för att det är brudar som står på scenen, berättar Annapia. Dom som kommer och nyper en i häcken efteråt, dom har inte lyssnat, bara kollat, det gör mej sne.
Men Elegi har erfarenhet av positiva reaktioner från killar också.
— Ibland blir snubbar som ser oss så imponerade av att vi inte är tekniskt klantiga. Det är som att man bevisar för dom att dom inte har några fördomar. Dom blir glada av att man kan spela för det bevisar för dom att dom faktiskt kan tycka om en tjej som spelar för att hon spelar bra. Vi slipper höra sånt där som jävla tjejband håll käften, just för att vi inte är tekniskt klantiga.