Mikael Rickfors hörde man talas om första gången, nån gång i slutet av 60-talet. Då som sångare i stockholmsgruppen Bamboo.
Sen sa det bara pang och så var han med i Hollies. Rubrikerna var stora i svensk press. Och sen följde den stora tystnaden. Tills nu. Nya LPn ”Tender, turns tuff” kommer att höja sorlet. Schlager är naturligtvis inte sena att bullra.

Det finns musiker och musiker.
Det finns olika motiv, anledningar och orsaker till att hålla på med rockmusik.
Underhållning, politiskt språkrör, känslouttryck, livsnerver. Allt olika men ändå på något sätt samma.
För vad som binder ihop det är rockmusikens näst intill unika och formidabelt ensamma förmåga att fånga så många människor samtidigt. Inte för att den förändrar världen. Men för att den aldrig tycks ta slut. För att det alltid finns nya former, låtar, stämningar och artister som håller på. Tusentals.
Däremot finns det inte tusen sätt att prata om musik på. Ibland kan ett samtal med en musiker, eller en intervju låta märkvärdigt banal eller ointressant på ytan. Det finns musiker som inte väljer att formulera sig i greppbara åsikter, uttryck eller tendensiösa uttalanden.
En sådan musiker är Mikael Rickfors. Hans rockmusik bara finns till. Den musik han spelar idag låter ganska lik den han gjorde 1976 på sin första soloplatta — ”Rickfors”. Den är inte stillastående för det.
Lyssna på den nya singeln, samtidigt titeln på Mikaels färska LP ”Tender Turns Tuff”, så förstår ni kanske vart jag vill komma.
Det är ingen sensationell musik. Bara bra levande rockmusik som stundtals vibrerar av känsla, lever ett eget liv. Ett modernt, lite aggressivt och hetsigt liv.
Plattan är uppföljaren till ”Kickin’ a dream” som mycket tack vare hitlåten ”Dancing on the edge of danger” har fört fram Mikael Rickfors i rockspotlighten. Den har sålt i närmare 50 000 ex och för första gången gett Micke (det bästa sättet att kalla honom) uppmärksamhet för sin egen skull.
Inte för att han blivit utplockat som medlem i Hollies. Inte för att sjunga i körer bakom andra artister. Inte för att ha gjort en svensktoppslåt med den sorgliga titeln ”Candida, vad jag fått lida”. Utan för sin rockmusik.
Micke hade på båda dessa plattor samproducerat med Lasse Gustavsson på produktionsbolaget Ställverket. Så vad är naturligare än att träffa honom i en studio, framför ett mixerbord, där han tillsammans med Lasse mixar om låten ”Yeah Yeah” för att släppas som singel i Tyskland och andra delar av Europa.

Mer eko

Det är söndag och lugnet råder i Polars studio. Bara rytmerna från låten hörs. Och så Mickes sångröst som lite slött och ljust rullar runt bland gitarrerna. Det är bara en gradförskjutning i sångvolymen som skall göras, berättar Micke, inga jättegrejer.
Han och Lasse G. lutar sig över mixerbordet. Micke drar upp och ned i volymreglarna, lägger på lita extra gitarrer ibland. Lite nya spetsiga diskanter på cymbalerna. Det hela verkar ganska planlöst och tillfälligt.
Efter en stund tar Lasse G. och kopplar in ett eko på ljudbilden, ett rullande eko från en liten låda på golvet där en bandslinga rusar runt som en vattensnok i en behållare. En evighetsslinga.
Till sist spelar de upp bandet med en ommixad ”Yeah Yeah”. Micke står och lyssnar, gungande och vaggande. De stora studiohögtalarna dundrar ut ljudet. Starkt bra och fysiskt. En snabb tryckning på en knapp och ljudet kommer ur två minihögtalare. Tunt och litet men antagligen ett mycket ärligare ljud. Så som det skulle låta i en transistorradio.
Micke är inte nöjd utan lyfter fram sången ännu mera, dämpar trummorna en aning.
Han hänger över bordet och lyssnar intensivt med en bekymrad rynka mellan ögonen. Som om han tappat bort något i det stora mixerbordets intrasslade teknologi.
— Jag vill i princip behålla livekänslan som finns i inspelningen, säger Micke lite senare när jag hade satt på bandspelaren.
— Den här plattan är faktiskt inspelad nästan rakt av. Det har inte behövts några arrangemang, kanske bara en basgång, tre minuters repetition och så inspelning.
— Det är ett steg på vägen mot det jag alltid eftersträvat men inte riktigt lyckats nå — livekänslan.

Gillar inte studios

Micke pratar inte speciellt mycket om sin musik. Har ett ganska enstavigt sätt att uttrycka sig. Ibland kärnfullt, ibland svävande. När han pratar känns det som att han tycker musiken kan tala för sig själv. Men ibland hettar det till i beskrivningar av idéerna.
Och förvånande nog sa gillar inte Micke att jobba i studio. Trots att han medproducerar sig själv, och producerar andra som Roger Ränning och Basse Wickman.
— Jag är inte så jävla road av studion. Trivs inte i miljön, jag saknar nog publiken.
— Däremot är det kul att sitta hemma och göra demos. Då kan jag ha entusiasm. Whao vilken entusiasm det kan bli… men det blir bara kvar 90-95% till studion.
Att låten ”Yeah Yeah” egentligen är en demo där Micke spelar allt själv, utom trummor, berättar han först andra gången vi träffas.
Nu pratar vi istället om internationell lansering. Om hur Mickes skivbolag Sonet valt ut just den låten till Tysklandsspelning. Beror det på likheten med ”Dancing”?
— Det är kanske det de är ute efter. Man kan inte vara kräsen på sånt, jag litar på dem. Och den finns ju med inom ramen för plattan, även om den inte står ut som något speciellt, enligt mig.
— Men man måste ju ha en kommersiellt gångbar låt. Så är det alltid.
Längre än till ommixning går inte Micke. Att specialskriva låtar tror han inte på. Det måste finnas kvar en spontanitet i musiken. Och apropå om det går att skapa en hitlåt, att bestämma sig för en skräddarsydd variant, tar han sin förra singel som exempel.
— ”Dancing” gjordes på en timme i studion. Det är oftast dom låtarna som blir bäst. Men det har ju hänt att hitgrupper skapats med en massa pengar…
— Jag tror istället på att gå in med ett rått material, hitta den där extragnistan. Det värsta som finns är en massa pålägg efteråt.
Och därmed får åtminstone jag min teori om ”Dancing” avfärdad. Den lät specialskriven för en discovan publik som behövde en rocklåt. En medveten anpassning till tidens trend.
Den är väl snarare ett exempel på positiv korsbefruktning av musikkänslor. Men mera om det senare…
Avbrutna av Stenmarks förluståk mot Mahre, de snöpliga tre hundradelarna i Åre, knyter vårt samtal ihop några andra tåtar. Att Micke sjunger på engelska beror kanske främst på möjligheten att få spela utomlands. Det ser han som viktigt.

Naturligt sjunga på engelska

— Sverige har ett begränsat utrymme för musiker. Därför har vi konsekvent jobbat på engelska, för att kunna leva på musiken krävs att vi får jobb utomlands också.
— Förra plattan öppnade en viss väg, berättar han och fortsätter med att beskriva rockpubliken i Hamburg som mycket mera mottaglig för bra musik än här.
— Där känns det naturligare att sjunga på engelska, man pratar ju mellan låtarna också, på samma språk. Det blir mera av helhet…
Ärligt talat så har jag på det här stadiet av vårt snack mina misstankar om att texterna inte betyder så mycket för honom, att det är mera ord än sammanhang. Men om man ställer frågan rakt på sak, så blir svaret ett lätt undvikande…
— Texter är inte bara budskap, det är också rytmer det går att sjunga till… Framförallt är det inga allvarliga politiska eller filosofiska budskap i våra texter.
Och nog pratat om det vid det här tillfället. Micke blir istället fotograferad med sin nya favoritknapp på jeansjackan — ”Tender Turns Tuff”, en slogan som alla sorters musikdiggare burit på sig i någon månad nu. Progressiva, radikala eller modemedvetna. Den känsla som textskrivarpartnern klämt in i dessa tre ord verkar kunna gälla för många sorters människor.
Vilket för oss över till nästa träff då Hasse Huss också sitter med kring bordet. Han skriver alla texterna, har gjort det på Mickes låtar sedan -75. De har utvecklat ett samarbete, lärt känna varandra och fortsatt att skriva ihop genom Mickes fyra egna plattor. Hasse jobbar samtidigt som discjockey.
Visst har Micke också skrivit texter, han vill gärna göra det mera men det finns en tröskel att ta sig över först.
— När jag skriver blir det så lätt cyniskt. Handlar om det jag inte tycker om. Det är negativa texter som t ex ”Games are for the free”.
— Och så vill jag inte texter skall va. Dom jag sjunger idag är tvärtom, positiva.
Då börjar jag leta efter exempel från den nya plattan. Den slagordslika ”We may be wrong, but we wont be wrong always” måste ju vara en positiv låt. Vad står den för?
— Hoppfullhet, säger Micke. Den beskriver rakt på sak. Alla brottas ju med förenkling i rocktexter. Det är lätt att försvåra till obegriplighet, men svårare förenkla.
Förenkla ned till enbart en titel? Som ”Tender Turns Tuff”?
— Den kan säga mycket mera än ett krångligt budskap. den kan vara ett instrument, och jag kan inte jobba med texter jag inte tycker om.
— Det finns ju två sätt att se på texter. Som budskap och som rytmer att sjunga till. Mina är väl det senare men det utesluter inte att texterna betyder något personligt för människor.

”Vansinne med modemusik”

Micke tar upp exempel på brev han fatt om låten ”Song for a friend” från sin förra LP. Om en tjej som låten hjälpt genom en svår personlig kris. Det är för honom ett starkt betyg.
Det finns en låt som är mera berättande på nya LPn. ”Don’t knock me” pratar om dagens rebeller som blir morgondagens modemänniskor. Om rädslan att inte kunna vara med i dagens trender. Är det ett försvar för att ni börjar bli gamla?
— I och för sig är det vansinnigt med den nya modemusiken som skapas varje vecka, säger Hasse Huss. Men egentligen handlar låten om en helt vanlig kille som är upptagen med att tjäna pengar till sin hyra och inte kan vara med i trendsvängen, i modet.
Själv gillar Hasse texten till ”Walking” mycket bättre. En kärlekslåt som ganska konventionellt beskriver en killes stolthet över sin tjej inför sina killkompisar.
— Det är en låt med blueskänsla, tycker Hasse.
— Att något är enkelt och ärligt behöver inte betyda att det är banalt, säger Micke. Man skall inte skämmas för kärlekstexter, det är en jävligt viktig del av livet.
Men skulle inte den känslan kunna uttryckas bättre, mera ärligt och rakt på sak om den var skriven på svenska?
— Visst är det ett andraspråk, börjar Hasse ur ett försvarsperspektiv. Men vänd på det, ta någon som lär sig svenska, då väljer man enklare grejer.
— Jag minns första boken jag läste av en invandrare som skrev på svenska, säger Micke. Det var en fascinerande behandling av språket… Det är som den där demonproducenten som producerade min andra platta sa — Det kan vara en nackdel att hantera ett instrument perfekt, kan man inte det, kan man heller inte krångla till det… själv var han oerhörd på piano.
Med det resonemanget är de båda eniga om att de aldrig skulle vilja skriva som en Dylan, eller ens en Springsteen.
— Det kan alla brottas med, säger Micke. Jag vill förenkla, jobba med enkla symboler, färga mera med musiken, framför att ösa ut en massa ord.
Och det kan behövas för att få texter som ”Walking” att kännas ärliga — ”when I’m walking beside you/I’m as proud as a man can be/and the reason I’m proud is/you choose to walk with me”.
Att skriva ut texterna så här blir ofta avslöjande. Det finns ingen musik att gömma orden i, att växa ihop med. Orättvist tycker ni kanske, dom ska göras med musik. Ja kanske, men samtidigt är en låt bara så stark som sin svagaste del.

Rötterna i soul

Vi glider över till musiken. Hasse pratar om hur några av Mickes tidigare låtar som skulle fungera utmärkt idag bara försvann. Låtar som har en modern kvalitet men ändå kan hålla i flera år.
Micke menar själv att hans musik har rötterna i soul från sextiotalet. Tidiga Ray Charles och pop som Kinks. Men hans egen musik låter definitivt mera modern. Sitter det kanske i produktionen?
— Såklart. Tidigare har jag varit lite feg, vågade inte överdriva, ville hålla tillbaka. Nu har vi tagit ett stort steg framåt, sångekon och trumekon som ger en ljus karaktär.
— Det är mycket reggaestil, skjuter Hasse in.
Det påminner lite om hur nya engelska producenter jobbar. De framhäver rytmen, satsar på ekon. Några sådana producenter finns inte i Sverige så Micke producerar själv.
— Men jag vet inte om jag hade kunnat jobba med någon. Det handlar så mycket om att komma överens personligen…
— Speciellt som jag jobbat nu. Inte slarvigt, men det får inte låta perfekt. Så det är nästan medvetet slappt.
— Men annars är musiken en kombination av alla inblandade. vi jobbar nära ihop. Hade inte Per Lindwall lirat trummor som han gör hade aldrig Tender Turns Tuff blivit sån. Precis så aggressivt och starkt som jag gillar…
Nu vilar musiken på ett starkare amerikanskt sväng än något reggaeinspirerat engelskt. Visserligen inte så tydligt som tidigare då en sorts laid-back variant av rock dominerade Mickes skivor. En J. J. Cale-doftande musik. När Micke beskriver sin musik handlar det oftast just om känslan.
Ett sorts magiskt ögonblick då allting bara stämmer vekar driva honom framåt. Att hitta idealtillståndet för att spela in på. Eller som Hasse säger det — ”Ett av Mickes största problem har alltid varit att demon låter mycket bättre än slutresultatet.”
— Det är den lilla extra gnista som bör finnas kvar. Den som ger karaktären. Det spelar ingen roll vilka musiker som gör det. Ju fler steg en låt tar ju sämre blir den.
Men det här förutsätter att idealtillstånd med ständig kontakt med en studio, eller hur?
— Jag har nått jävligt långt. Med Ställverket jobbar jag så. De hyr in sig på kort varsel, det är nära till en studio när jag vill göra demos.
— Och så följer de upp låten hela vägen.
Lasse Gustavsson jobbar nästan enbart med Mikael Rickfors. Hans jobb är inte bara inspelningstekniker, det är ljudtekniker när bandet turnerar, producent och allmänt sett en sorts ”musikerpappa”.
Men det är Mickes egna musikidéer som styr. Det håller han motvilligt med om. Men att beskriva sin personliga inställning till musik, till vad som är bra och dåligt, till vad som känns äkta eller falskt, är svårt.
— Jag kan inte uttrycka mig i musikaliska termer. Kan bara ta känslan och det kan vara jävligt fina nyanser mellan en bra grej och en dålig.
Och idén bakom Mickes arbetssätt verkar vara ett resultat av praktiken. Han har provat regelbundet 10 till 5 arbete med att skriva låtar. Han har blivit besviken på producenter som rattar bort allt spontant och levande. Och idag har han styrkan att stå upp för sina idéer. En styrka som kommer med framgången från den senaste plattan.
En styrka som också ligger i bandet som spelat ihop i närmare två år nu. Något som måste ha stärkt Mickes musikkänsla. Speciellt efter den besvikelse hans andra platta ”The Wheel” blev. Den producerades av en amerikan, Tom Salisbury som jobbat med Pointer Sisters och spelat piano med bland annat Van Morrison.
Den plattan blev en brytningsperiod. Den var ett exempel på produkttänkande och inte på musikkänsla. Ett försök till att arbeta efter amerikanska mallar, eller efter en stark producents huvud. Det är också Mickes enda skiva med blås och körarrangemang. Och med en massa studiomusiker som lade på sina professionella slingor.
Inget hände och skivbolagsmänniskorna fortsatte att gilla hans musik, och vara förvånade att det inte slog till. Micke själv jobbade som badvakt och hade problem med att hålla huvudet ovanför vattnet. Tvivel och misstro blev följden.

Började skriva igen

— Efter andra plattan var jag färdig att skita i det. Men då var det Lasse G. som sa ”Nu går vi ner i studion. Tar någon annan artists låtar”, det blev några Kinks-låtar som lät skitbra.
— Då började Hasse och jag skriva ihop igen och det blev fyra-fem låtar.
Det var sommaren -79 och i samband med musikmässan i Midem, Frankrike, fick Ola Håkansson på Sonet definitiva bevis för att Micke Rickfors musik kunde fungera utomlands. När de kom tillbaka till Sverige startade arbetet på ”Kickin’ a dream”.
Till en del kan säkert framgången med singellåten ”Dancing…” på diskoteken bero på Sonets utmärkta nät till landets discjockeys. Och att det var dags för en rockmusik att tränga in på dansgolven, även framför dessa musikprofeters burar.
— Konstigt nog går det lika bra för ”Tender Turns Tuff”. Trots att den är odansbar. Den går upp och ned i tempot, något som var en dödssynd för några år sedan.
— Då räknades bara bPM-tal och annat. Nu kan man bara hoppas att det inte blir lika hysteriskt omkring rocken som kring discon.
Det kanske redan är så att rockmusiken slagit igenom på diskoteken. Sedan flera år. Det är säkert därför många musiker jobbar med rocklåtar idag. En anpassning som Micke inte har mycket till övers för.
— Om det bara skall vara rock nu blir det stelbent. Det jobbiga med musiktrender är att de aldrig hinner utvecklas till något riktigt innan de har gått över.
— Men samtidigt kan man inte vara blind som musiker. Man måste tvärtom jobba i tiden, känna impulser och nya vindar.
Tillbaka till utgångspunkten alltså. Frågan om man kan planera ett musikaliskt genombrott. Om man kan mixa ihop ett ljud och en musik som ligger så rätt i tiden att den sammanfattar känslorna, strömningarna och uttrycken till den punkt där den bara måste bli populär.
Men det lär vara stor skillnad på en medveten anpassning och den sorts naiva litet oskuldsfulla inställning till musik som Micke verkar ha. Han verkar tro väldigt mycket på tillfälligheter, låta sig föras in i nya musikaliska uttryck utan att besluta sig för något självklart mål. Mer än att till varje pris överleva som Musiker.
Är det så?
— Javisst. Det är det som är skönt tycker jag. Att alla framgångar blir positiva överraskningar. Inte vara inställd på att nu, nu går det vägen.
— Så trodde jag innan och då blev jag jävligt besviken. För det är klart att det känns skönt när ens viktigaste drivfjäder, självhävdelsen, får slå till.
— Den är ju faktiskt kraften bakom allt skapande. Hävdelsebehovet skrev ju till och med Ivar Lo Johansson positivt om.

Ställer inte upp i veckopressen

Men risken finns alltid att en tillfällighet möts av tystnad nästa gång. Då måste man tala om hur bra man är, något Micke Rickfors inte riktigt gillar att göra. Att sälja sin musik genom intervjuer i tidningar och på andra sätt.
— Det är ju alltid så att man vet att det kan bli bättre. Jag har skrivit låtar nu som jag gillar mera än nya LPn, men det kan jag inte säga…
Bakom det ligger också ett konsekvent nej till intervjuer i den ”kolorerade veckopressen”. Efter en berättelse i Veckorevyn som byggde på snacket efter intervjun. Tycker du illa om att finnas med där?
— De betyder ingenting. Hemma hos eller Strängt perssonligt är ju bara löjligt.
— Jag skulle inte heller klara av rollen som kändis. Behandlas speciellt och bli bockad inför. Jag fick nog av det under Englandstiden…
Kapitlet Hollies och åren i engelsk musikbransch är något passerat för Micke. Något onödigt att spilla tid på. Trots att det måste ha betytt mycket för hans inställning till musikvärlden. Det enda han villigt erkänner är en positiv sak:
— Den tiden fick mig att spela gitarr på allvar. Tidigare hade jag harvat som dansbandsmusiker i åtta månader för sextio kronor kvällen.
— Det ville jag inte göra efteråt. Men vad jag egentligen ville ta vägen då visste jag inte. Precis som en massa andra inte visste vad de skulle göra -74/75.
En lågperiod för rockmusiken. Ett hårdrocks/symfonirocksinferno. Inget av den direkta soulinfluerade rockmusik som Micke gillar och spelar idag. En musik som fungerar i efterdyningarna av den mest aggressiva nya musiken.
Mickes band är bara yngre musiker. Inte killar från de nya rockgrupperna, de har spelat jazz och mera komplicerad rock tidigare. Men de har samtidigt något av samma sorts hunger som driver nya rockmusiker framåt. Och den kombinationen stimulerar den rockgeneration som är steget äldre.
— Det är precis så med allt skapande. Det kommer underifrån. Det är omöjligt att bara ta något i luften och glömma bort ursprunget. Det går inte.
Det finns en satsning och hängivenhet i att slå ur underläge. Att häva sig över mängden, menar Micke är den viktigaste drivkraften. Att samtidigt gå ut och tala om sin musik som något oemotståndligt bra och satsa all sin hängivenhet och energi i att spela den. Det är kraften som rockmusik verkar bubbla av.
Men så dramatiskt är det inte för Rickfors. Han verkar för blygsam, eller ointresserad av att lansera sig själv. Trots att det handlar om ”det enda yrke jag kan”. Men verkligheten tränger sig på. Den ekonomiska verkligheten som musiker. Micke hade precis deklarerat och upptäckt att han måste skramla ihop en försvarlig hög restskatt. Samtidigt som det är dags för en dyr turné där det inte blir något över till sådant.
Egentligen skulle det behövas en fast inkomst ett tag. Men då måste rockkarriären stryka på foten. Och det vill han inte acceptera.
Så istället bär det iväg ut på turné. Från mitten av mars och framåt. En turné som har några inbokade jobb i Tyskland klara. Och fler hoppas Micke det blir. Det beror kanske på lanseringen av singeln.
Och de har fått förfrågan om att spela på den etablerade Montreuxfestivalen.
— Det är bra grejor. Jag hoppas kunna nå en del av mitt mål, att få spela mycket live. Det är ändå det musik handlar om.
— Helst vill jag göra konserter på en och en halv timme, få plats med lite Otis Redding, kanske Four Tops och sånt… musik jag började spela för en tretton-fjorton år sedan och alltid strävat efter att få med.
Fast en kortare tur genom de svenska folkparkerna med trettio minuters föreställningar blir det också. Det är redan klart.
Och så skrivs ett nytt kapitel i historien om Mikael Rickfors, 32, och hans liv som rockmusiker. Ett liv som just nu är uppåt, men som kanske pekar neråt nästa år.
Men i så fall beror det inte på musiken som garanterat fortsätter att leva.