Gamla tiders schlagers finns fortfarande. De låter bara annorlunda idag. Det kunde man tro.

När Sven Olof Sandberg år 1927 stod framför en radiomikrofon och iförd smoking sjöng “Lyssnar du till mig ikväll, lilla mor” så blev både han och den svenska schlagern miljonärer.
När man trettio år senare i samma ljudradio under vilda protester från samtliga närvarande enade sig om att släppa fram en halvtimme rock’n’roll i veckan så betydde det kanske inte att schlagern var dömd att gå hem och dra nåt gammalt över sig.
Men det där gamla begreppet “slagdänga” började så smått att rosta. En slagdänga var något som springpojkar antogs vissla och sjunga när de kom på sina paketcyklar med en ölback där fram och en kartong specerier därbak.
När springpojkarna sjungit slagdängan ett par dagar låg den på var mans läppar.
I slutet av femtiotalet fanns det knappt några springpojkar kvar. Schlagern fick söka sig andra vägar till var mans läppar. Tjugo år senare är var mans läppar minst av allt det som en schlager i första hand ska söka sig till.

För femtio år sedan:

– det var då som varenda frisör tittade ut ur sin butik och sjöng “Det är våren…” så snart den första isen börjat smälta.
det var då som det strök tangokavaljerer bakom varenda buske och sjöcharmörer bakom varenda knut.
– det var då som det alltid ljöd en schlager i kasern och på kontor, i fabrik och på fotbollsarena, i bil, båt och byggnadsställning.
Det var på den tiden en nyårsrevy snabbt gjorde konkurs om inte premiärpubliken gick hem med ett par refränger i skallen.
Revykungen framför andra hette Ernst Rolf. Han hade ett brett leende, en kropp som skapad för en frack och han dog 1932, lagom för att bli den legend som landet så väl behövde. Han sjöng:

“…när man gör en schlagermelodi
som den med vilken jag nu själv står i
bör man inte tro i stoiskt lugn
att evigt den blir sjung’n.
Nej, det går så länge som det går
och sen går det inte alls…”

— Det går så länge som det går…

Det är ju utmärkt! Kunde man lägga den här tidningen på en skivtallrik så skulle ni förstå vad han menade när han hade som måtto att publiken skulle ha en refräng ringande i öronen.

Herrarnas refräng:

Paramountorkestern var ett svenskt danskapell som i mitten av 20-talet tog anställning på en Amerikabåt. Dom gick i land i New York, kollade läget, spelade sig tillbaka över Atlanten och kom hem som jazzkapell.
Åtminstone musikaliskt. Texterna var schlager:

“Alla kvinnor är likadana
vart än man går på sin levnadsbana
dom oss bedrar utav gammal vana
och deras svek kan man aldrig ana
Uti Toscana och i Guyana
uti Neapel och i Paris
Dom e’ likadana
uppå alla sätt och vis”

Varpå saxofonisten spelar nånting helt annat.
Det var då, på 20-talet, som refrängschlagern grep omkring sig och tog form i text och ton.
Det var i stort sett bara herrar som sjöng (om det inte gällde en duett från någon revy). Kvinnor i dessa herrars texter var något man lyfte på hatten för, presenterade sig för, trånade efter, gav blommor till, blev utsatt för (!) och gifte sig med när man varit sjöman tillräckligt länge och tröttnat på äventyr “i budoir och i glädjekvarter”.
Där stannar som bekant alla schlager. Om dom över huvud taget kommer längre än till förälskelsen.
Det gjorde dom ibland – på tjugotalet. I så fall var det – på tjugotalet – inga problem. Refrängen var given:

“Man vet aldrig hur dagen har varit
förrän gumman har kommit i säng
hur man än här i livet har farit
har av henne man ändå fått en släng…”

Det är väl ungefärligen den attityd som står sig fortfarande i schlagervärlden och i andra världar. Även om den inte syns så mycket i texterna. Men finns den inte i musiken?

Krigets allvar

När 20-tal blivit 30-tal — med Filmschlager — blev det med tiden också 40-tal — med krigsschlager — utan en enda antydan om kriget i de flesta fall. Från nazismens Tyskland sjöng svenskan Zarah Leander, från USA kom historiens sorgligaste film “Dimmornas bro” med “Godnatt-valsen” som i Sverige blev schlager med hjälp av Ulla Billquist, som i övrigt höll Sverige på humör med “Min soldat”, “Den gamla Moraklockan”, “Världen är full av violer” och “Räkna de lyckliga stunderna blott”.
Schlager hade blivit något allvarligt och sentimentalt. Hade inte Alice Babs kommit vet ingen hur det hade slutat.

Allierad rumba

Rumba var en dans som i likhet med mambo och cha cha cha hade sitt ursprung i Latinamerika men som via amerikanska nattklubbar och filmer städats för att passa bättre folks dansvanor och dansskor.
Casablanca är en stad i det arabiska landet Marocco.
I slutet av 40-talet kom i Sverige en schlager med titeln “Rumban går i Casablanca”.
Begrunda den titeln och därmed schlagervärldens förhållande till omvärlden:
Marocco var fransk koloni. Casablanca var en viktig knutpunkt för de allierades kontakter under kriget: Allierade officerare dansade rumba med varandra. Dessutom hade filmen “Casablanca” med Humphery Bogart och Ingrid Bergman just haft succé.
Ja, men icke desto mindre lyder texten:

“Casablanca fått sin stil
av landets heta blod
av dess kvinnors sex appeal
och männens stolta mod”

600 gånger

Svensk schlager är självklart också dragspel. Calle Jularbo spelade samma låtar i samma takt ett halvt sekel De slog från början och varje gång han spelade dem slog de på nytt.
Ändå drar sig de flesta för att kalla dem schlager. De har nog slagit för mycket. Detsamma gäller Snoddas. Han gör 600 framträdanden om året även om han aldrig syns i Stockholm eller i televisionen. Och han sjunger bara “Flottarkärlek” och “Charlie Truck”, precis som för trettio år sedan. Snacka om schlager.
Evert Taube? Varenda schlagersångare sjöng in hans melodier på 30- och 40-talet.
Schlagersångarnas inspelningar är bortglömda, medan hans egna inspelningar blivit evergreens. Lyssna på “Havsörnsvalsen” (saxofonerna!) eller “Kom i min famn” (trumpeterna!).

Det tidiga femtiotalet:

Visst fanns det gitarrer. Mest på väggarna dock. En och annan gammal tant med frireligiös förankring spelade cittra och sjöng om de härliga höjderna. En och annan läkarfamilj musicerade. En och annan skolorkester. Skolkör. Några dixielandband av och för läroverksungdom. I radio “Grammofonmusik” med operettouvertyrer, sångnummer, kadriljer, musettdragspel, amerikanska evergreens, en svensk schlager och en marsch. Det fanns också “Flygpostjazz från USA” men den allt modernare jazzen drunknade i sina svenska lyssnares gravallvar.
Och i övrigt: till och med dom som var fingerfärdiga nog att spela dragspel hade spelet gömt långt inne i en garderob. Tog dom fram det lade dom genast tillbaka det så snart någon så mycket som andades ordet grammofon.
Man ska ha klart för sig att vad som än kan sägas om den tiden så var den för det uppväxande släktet vad den musikaliska självkänslan beträffar den dödaste som landet skådat.
Inte ens schlagern tog ton: det var gråtmilt med “Flickan i hagen”, det var lantligt med “Mjölnarens Irene”, det var för all del lite hejigt med “Egon, Egon, Egon”, det var Volvo, Hyland och Expressen med “På söndag” eller “En gång jag seglar i hamn”.
Det var som att skära i smör för den grammofonindustri som å ena sidan hittade Elvis, å andra sidan en generation elvaåringar som hade råd att köpa honom, om det så bara var en enda skiva.

Femtio år

är inte så mycket. Vad som då var bastuba och banjo och en smörjande saxofon och en drillad trumpet och en obligatorisk marimba, ett piano, en violin, en trumma och ett dragspel (observera att samtliga inklusive sångaren stod riktade på en och samma gång mot samma tratt i väggen) är idag lite färre instrument, lite andra klanger, mera automatik och elektronik.
En schlager är en schlager oavsett vad man kallar den. Men det är den ju inte.
Inte sedan springpojkarna försvann. Inte sedan den flyttade från läpparna till örat.
Ingen sjunger schlager idag. Lyssna! Ingen. Det beror inte så mycket på att ingen vill sjunga schlager som på att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att göra det.
För på samma sätt som att truckar på stora lager kör sig själva utan chaufför så sjunger också Schlagern sig själv.
Vem hade kunnat lansera “Waterloo” i en tid då en schlager slog på var mans läppar? Den är .ju inte sångbar för någon annan än ABBA!
Schlagern sjunger sig själv. Den kräver inte ens att du lyssnar. Det finns ju radio, grammofon, bandspelare och alla dessa osynliga högtalare. Var du än kommer, i butiker, på varuhus, hemma, i bilen, på barer och restauranger så har du schlagern omkring dig.
De märker den knappt. Men den finns där hela tiden. Gammal eller ung, 20-tal, 30-tal, 40-tal, 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal, alla ständigt åldrande melodierna som blev schlager och fortsatte att vara det. Och som sjöngs, åtminstone därborta långt bak i tiden. Och som nu spelas mer än någonsin på det att du själv aldrig, aldrig mer ska sjunga dem.

Den allra första schlagern lär ha tillkommit år 1871, om man far tro schlager-, revy-, bondkomiker- och Ernst Rolf-älskaren Uno Myggan Ericson.
I boken “Människor bakom schlager” (1975) berättar han om den sjungande österrikiske komikern Alexander Girardi som nämnda år uppträdde i en operett som hette “Tre par skor”.
Det var i Wien, sin tids New York när det gällde att få ungdomen på fötter fast dom var annorlunda klädda och drack champagne istället för intravenöst. I alla fall gjorde denne Girardi en dundrande succé på operettscenen med en refräng som lät så här:

“På dan är jag hektisk
på natten elektrisk”,

Vad det nu kan ha inneburit i en stad där de unga och alltsomoftast veneriska officerarna drillade bondpojkar på dagarna och bordellmamseller på nätterna.
När Girardi en kväll ropats in hela tio gånger för att sjunga om den hektisk-elektriska visan lär han ha utbrustit inför de andra operetthjältarna:
— Tro mig: den har slagit in!
All nöjeshistoria har sina anekdoter och dom har vid det här laget blivit sanna, eftersom dom berättats i hundra år utan att ha blivit dementerade.
En schlager slår alltså. Men begreppet började inte användas förrän tio år senare, fortfarande enligt Myggan Ericsons bok.
En schlager behöver ju inte slå så värst hårt för att kallas schlager. “Som den enklaste schlagerrefräng” säger man ju. Den kan blott slå mer än andra. Det säger inte så mycket, men det är det vi oftast menar med schlager.
I Sverige lär schlagern vara betydligt äldre än i Österrike. Den kända visan “Kaffetåren den bästa är, bland alla jordiska drycker” tillkom enligt Myggan år 1846 till en gammal 1700-talsmelodi. Fast om det bara gäller att hänga kvar så tar väl “Den blomstertid nu kommer” priset. Den skrevs av Israel Kolmodin 1694 och är fortfarande den oslagbara sommarschlagern. Men den står ju i psalmboken, vilket har dödat mången annan vacker melodi.
I Mexico föddes år 1863 “La Paloma” som sedan dess förblivit en schlager, förutom på cirkus där den aldrig spelas eftersom den medför ond, bråd död eller åtminstone ekonomiskt ruin så fort den ljuder inom hörhåll från en manege. Det är ett välkänt faktum sedan mer än hundra år tillbaka.
Och så vidare. Varje land hade sitt och i USA skrev Irving Berlin 1911 “Alexander’s ragtime band” som fortfarande spelas dagligen.
Där talade man om “Evergreen” varmed man inte nödvändigtvis menade låtar som slagit direkt men som däremot — när de väl slagit — låg kvar för tid och evighet. Förutom Irving Berlin måste man i det sammanhanget nämna George Gerswin, Cole Porter, Richard Rodgers, Jerome Kern.
Annars motsvaras vår schlager som bekant av engelska hit. Skillnaden mellan en schlager och en hit är att den senare förekommer på hitlistor, där den hamnar oavsett om någon sjunger eller visslar den, bara den förekommer i tillräcklig statistisk omfattning.
Snart är förmodligen också hitlistorna gamla. Liksom alla gubbar och gummor som sitter och lyssnar på Beatles eller Rolling Stones. För att inte tala om Elvis Presley. Femtiotalet har blivit 20-tal, sextiotalet 30-tal.
Om tjugo år kommer det att vara samma sak med 70-tal och 80-tal. Begrunda er dödlighet och tänk på att dom kommer att sparka er i äschlet, skratta ut er och förvisa er till en garderob om ni kommer dragande med 80-talsrock vid nästa sekelskifte.