eller hur Bengt Palmers övertalade Björn Skifs att sjunga i Melodifestivalen. Hur de båda tillsammans bygger upp bred musik, i takt och vers.

Melodifestivalen kallas den för. Inte det mera provocerande Schlager-SM.
Årets upplaga av denna musikinstitution är betydligt nedtonad. Bara fem deltagare, inga stora breda amatöruttagningar med 500 förväntansfulla.
Istället ett statistiskt urval av kompositörer som legat bra till på Svensktoppen de senaste åren. Och som sådant skall det ”uttrycka folkets smak”, enligt Bo Rehnberg, Underhållningschef på TV1.
Årets uttagning hålls på en mera realistisk nivå. Ute i Europa har festivalen aldrig natt så stor uppmärksamhet som här. I England väljer varje år en jury ut en kompositör. Inga stora shower. På många andra håll går det lika smärtfritt till. Något man kan studera i några av Åke Whilneys ”Fönster mot TV-världen”.
Nu packar TV in den svenska uttagningen i anslutning till Janne ”Loffe” Carlssons lördagsshow, gör den till mera lek. Men samtidigt behåller man ett av årets säkraste tittartoppar. Det verkar vara enda argumentet för att fortsätta med programmet.
Av de fem uttagna är de flesta ärrade proffs. Från låtmakarna Bengt Palmers/Björn Skifs till Agneta Fältskog, Janne ”Lucas” Persson, Anders Glenmark och Lasse Holm.
Vi bestämde oss att följa ett av låtskrivarparen. Att det blev just Palmers/Skifs var nog närmast en tillfällighet. En geografisk knut. Två av deltagarna är utlokaliserade i andra nöjesmetropoler än Stockholm, Agneta Fältskog hade ingen som skulle sjunga klar, Anders Glenmark var bara ensam.
Argumenten var att de varit med tidigare och vunnit i Sverige, med Michelangelo -75, deltagit i Parisfinalen samma år, samarbetat under tio år med massor av låtar, samlat på sig ordentligt med fakta, åsikter och historier, ja allt detta gjorde att vi valde BP/ BS.
Så därför, följ med i berättelsen om ”Fångad i en dröm” som deras låt heter. Bengt Palmers och Björn Skifs bidrag till årets lilla variant av melodifestival.
Årets tävling i schlagers.
Underhållningssveriges eget SM.

FOTNOT: vem som vinner… ja något hett tips kan vi inte lämna. Men ett gott branschsnack tolkar ganska enstämmigt vinden som västlig. Lasse Holm med Kicki Danielsson i Chips. Låten heter God Morgon.

Nästa lördag, den 21, är det dags för Melodifestivalen igen. Ett evenemang som förr gav lika feta rubriker som kungabröllop men som numera inte upprör så väldigt många.
Återigen ställer Björn Skifs upp, bland andra. Fast han vill inte vinna. Det är bara en test för en ny låt, säger Björn och producenten Bengt Palmers i vår Schlagerintervju.
Men på TV1 blottar underhållningschefen, Bo Rehnberg, sitt fighting-face och säger: ”Vi ställer upp för att vinna!”

Detta var inga enkla intervjuer att göra. Det gällde att hitta tider att prata på, att få en chans att sitta ner och fästa båda vid ett bord.
Det började med en lagom upptrappning hos Bengt Palmers. Jag dyker upp där för att höra en demotape av deras låt ”Fångad i en dröm”. För att få en första inblick i hur de båda tänkt. Och arbetat.
Snabbt får jag beskrivet deras resonemang kring melodifestivalen.
— Vi ställer upp enbart av en anledning. Vi jobbar just nu med musik inför en stor show som skall gå på Maxim i höst. En musical. Då känns det bra att kunna testa en av de viktigaste låtarna, själva huvudlåten i förväg.
— För att satsa på att vinna är hopplöst. Så länge vi inte får sjunga på engelska är det ändå kört.
— Och vi skulle ändå inte hinna åka dit.
Bengt svävar inte på målet. Han blev utvald som kompositör, fick själv välja textförfattare, tog Björn Skifs eftersom de ändå höll på med låtskrivande.
— Det kändes splittrat att börja jobba med någon annan. Och vi har ju skrivit ett 40-tal låtar ihop. Det ger oss lite vana att bygga på.
Att det är blandade känslor han upplever inför ”schlagerjippot” är klart.
— Det är inte samma bredd på utbudet. Det som tidigare var en höjdpunkt på året, ett SM i musik, är nu helt nedtonat.
— När det fanns trehundra låtar i uttagningarna blev man lite stolt att komma med. Då hade den samma roll som en mässa i musik. Nu är det visserligen bra som en personlig morot för oss, men värdet av att vara med är inte speciellt stort.
— Jag känner ingen lust att hitta den där internationella kicken, för oss tror jag det är mycket större att skriva en musical. Det är svårare än att hitta en schlager, en hit.

Ingen treminuterstrall

Låten de skrivit kommer att fungera som ett ledmotiv, den skall ha en skräck- och chockkänsla som showen bygger på. Den är inte enbart anpassad för de tre minuter som krävs av en deltagande låt.
— Vi har säkert hittat minst fem hits under tiden vi jobbat med den här. Låtar som skulle passa för Mats Rådberg eller Janne Önnerud och ge dem en stor chans.
— Men kraven på vår låt är så mycket större. Det är ingen treminuterstrall. Och det känns riktigt för oss att flytta fram positionerna.
Deras publik för Maxim-musicalen kommer inte att bli en svensktoppspublik. Den kommer att ställa helt andra musikaliska krav och därför är förutsättningarna annorlunda, menar Palmers.
— Svensktoppspubliken är ändå en dålig marknad. Dom köper inga skivor som tonåringar gör. Vi befinner oss mitt emellan.
— Samtidigt skulle det vara falskt att anpassa sig i till en tonårsmarknad, vi är ju ändå barn av popen och vår publik finns säkert mera bland radhusen.
— De som redan haft sin hitperiod.
Just detta med publiken är viktigt. Vid tidigare schlagerfinaler har rena rocklåtar försvunnit långt bak i slutresultatet. De mest smetiga balladerna har också fallit igenom. Förra årets Ledinvinnare är ett undantag, annars är det vanligaste och säkraste korten ”Växeln, hallå”-typen. Tralltoner, refränger som sitter och melodier som inte upprör.
— Vi jobbar med helt andra kvalitetsnormer. Björn skulle aldrig kunna sjunga en banal svensktoppslåt idag. Hans kunnande kräver en bredare touch.
Bengt Palmers säger det absolut inte rakt ut, men jag kan inte undgå att tolka hans känslor som ganska negativa, lätt nedlåtande mot den publik som finner sig i den vanliga lättheten. Han vill ha större krav.
Vilket också gör att de arbetar för en mera svårdefinierad publik. En lite oprövad variant för de båda. En morot som Palmers kallar det. En kvalificerad morot alltså, en som kräver en odlingsbar jord. Och publiken i melodifestivalen, och för svensktoppslåtar överhuvudtaget, är inte inriktad på den musikaliska sektorn.
Vilket alltså gör att de inte räknar med seger. Bara ställer upp som ett led i förberedelserna för höstens stora show.

I studion

Så långt min första träff med Bengt Palmers. Nästa gång stöter jag ihop med dem i EMIs studio. Bengts hemmamark, där han jobbar bakom ett 24-kanalers mixerbord, med en studio stor nog för en symfoniorkester framför sig.
Den här kvällen har han och Björn Skifs samlat ihop ett gäng musiker för att spela in bakgrunden till en annan låt ”Stackare, stackare”, den kommande B-sidan på singeln med ”Fångad i en dröm”.
Tidigare på dagen har Bengt lyckats skriva ned harmonierna på notpapper. Ett skelett för musikerna att arbeta på. Det har tagit dem en knapp halvtimme att hitta fem minuter att suga på. De har fått en beskrivning på idéen av Bengt, ett utkast på typen av musik.
Det är en reggaeliknande travesti. En rytmisk lekstuga, en plojaktig låt där Björn kan leka ganska fritt med melodin. Det gör han också under tiden de repeterar. Sjunger, nynnar, lattjar fram en stödsång för musikerna att följa upp.
Innan det är dags för inspelning pratar Bengt med varje musiker genom studions hörlurar och monitors. Lägger sina synpunkter på hur de spelar. Får de fem att hitta sin väg igenom låten. De kör igång. Under tiden de spelar och Björn står vid en mikrofon och låter som en röstgymnast vänder sig Bengt till mig:
— Här skall det in en tjejkör, där ett blås med några saxar.
Allt låter självklart och genomtänkt. Själv hör jag ingen skillnad på melodin, och refrängen, bara ett avbrott, ett break, verkar planerat.
— Man jobbar oerhört mycket med tillfälligheter, säger Bengt. Det är sex temperament som skall passa ihop.
Andra gången låter allt mycket friare och alla verkar ha roligare i studion. Efter det blir det genomlyssning kring mixerbordet.
Det är lite speedad stämning. Kodorden och musikerslanget är vardagsmat för dem. Maj-sexor och sex eller niotakters intron bollas hit och dit.
Diskussionerna går omkring hur mycket ”jam”-känsla det skall finnas innan Björn börjar sjunga. De flesta lutar åt en längre inledning ”det är den typen av låt” som Björn säger.
— Men jag skulle aldrig sjunga så på scen, det är för segt, säger han.
Efter att ha lyssnat på argumenten säger Bengt:
— Det är ingen tvekan om att det direkta introt, det korta är roligast.
Och så är det slutpratat. Istället väljer man vilken version som skall tas med, förbättrar en tunt baskaggeljud och plockar bort ett felaktigt tillslag. En gitarrkomplettering och några snärtiga timbalespålägg, sedan är det klart.
Det hela ger ett effektivt och studiovant intryck. Både Björn och Bengt verkar veta vad de vill ha. De har låten klart för sig.
Innan musikerna släpps iväg, ber Bengt basisten Rutger Gunnarson, att skriva ner sin basgång på noter. Låten skall Björn sjunga i nästa lördags Loffe-show. En sorts generalrepetition inför Melodifestivalen för honom. Även om det är en annan låt. Och en annan orkester.
TV-träning kan säkert ingen artist få nog av, för det finns inte så många direktsända program att skaffa sig vana genom. Efter den kvällen är det stora influensavalsen som bryter ut. Vid olika tillfällen försöker vi samlas allihop för den stora intervjun. Men det går nästan en vecka innan det är dags.
Och då måste det ske sent en kväll. Bengt Palmers är mitt uppe i inspelningen av Pugh Rogerfeldts nya platta och Björn Skifs sysslar med allt möjligt.
Vi börjar prata kring deras låt ”Fångad i en dröm”. Tidigare hade Bengt Palmers beskrivit den som inspirerad av Alice Coopers ”Welcome to my nightmare”. Nu ligger väl sanningen, som vanligt, i att musikaliska idéer oftast är omedvetna påverkningar, minnesglimtar av andras låtar och lösa fraser som flyter omkring.
Vi enas om att det inte finns några möjligheter att totalanalysera just den låten, men ungefär så här jobbar de båda ihop, som ett team.
— Ibland händer bara ingenting. Bengt sitter vid flygeln, jag rullar kring på elpianot, fast just när vi kom på den här grejen vek jag skjortor. Det viftade till i huvet och jag hade en refräng, säger Björn.
— Jag hade ett mellanstick i en helt annan tonart och sedan hade vi versen från en tredje låt, fortsätter Bengt.
— Enda problemet var att hitta tillbaka till versen, menar Björn. Men det kom det också, jag tror det var framför badrumsspegeln.
Jag frågar om det finns en speciell formel, en mall de går efter när de skriver.
— Det går att vetenskapligt skräddarsy en låt, börjar Bengt…
— Jag tror inte på det, hugger Björn av. Då skulle samma typ av låtar komma tillbaka, rena Waterloosyndromet.
— Vad jag menar är att man kan använda samma tempo och tonarter. Däremot är det inte säkert att det funkar.
— Fast visst kan man spekulera i musik. Använda vissa trender, sno rätt saker, säger Björn.
Men finns det inte en omedveten regel om hur många gånger en refräng behövs, när den skall komma och när tempot skall ändras?
— Man måste ju återupprepa något för att hitta strukturen. Men mängden går inte att beräkna, även om resultaten ibland låter så. Det beror mera på den otidsenliga treminutersregeln. En sextiotalsregel, tycker Bengt och fortsätter:
— Ett stick följs av en refräng och inte av en vers. Det ger sig naturligt. Precis som att man har slipsen kring halsen, inte kring benet…
— Det är som att klippa en film, avslutar Bengt.
Och det kan ju vara som natt och dag säger jag. Bergmantätt eller Fellinilöst. Någon mera precis tolkning av begreppet filmklippning dök inte upp utan istället började det bli ord.
— Vi hade temperaturen, sammanhanget klart. Hot, skräck och mystik. Vi hade också refrängens fem stavelser och av det skulle en hel låt komprimeras ned till en titel, suckar Björn vid minnet.
— Vi hade säkert sjuttio rebusar…
Avdelning förklaring. Det Palmerskifska sättet att jobba tillåter en massa övertramp. När det kör fast, kan någon ropa ”rebus” och så skall det spånas helt ut i luften. Inga krav på sammanhang finns.
Ett sjuttiotal måste betyda att det var svårt…
— Nej inte speciellt. Det går tusen dåliga på en bra. Det minns jag sedan ”Michelangelo”, säger Bengt. Då hade vi en massa ökenidéer om engelska kodord i titeln. ”Spotlight” och andra krampaktiga pekoraler. Till slut sänkte någon blicken till askkoppen på bordet. Där stod Michelangelo.
Ni måste ha fått upp en massa rutin genom åren föreslår jag.
— Ja i betydelsen att respektera varandras kunskap, säger Björn. Att vi aldrig får Nobelpris men kan känna oss ganska nöjda är bra. Vi behöver inte släppa ut nåt skit eftersom vi har varandra att testa på.
— En sak är alltid samma. En melodi är en kall, steril grej. Vissa vet man, aldrig går att göra något åt, i alla fall för mig, menar Björn. Jag sjunger egentligen sällan melodier, det är småfraser, betoningar. Men han kan komma mig så nära att han sjunger i mig…
— Ja det är som ett klädstreck, hjälper Bengt till. Gestaltning och spontanitet samtidigt. Det är Björns styrka, hellre än att spela upp en perfekt melodi. Lite som Povel Ramel faktiskt…
Det är mycket tekniskt prat. Men de här två känner varandras kapacitet så bra att de har analyserat och vrängt otaliga melodier och variationer mellan sig. Testat och förkastat. Jublat och förbannat.
Nu gäller det TV och då räcker det inte med en bra sång, en bra melodi. Det krävs mycket mera, menar Björn.

En bra låt räcker inte…

— Man kan aldrig göra en låt helt perfekt i TV. Det gäller kläder, det gäller ljus, det handlar om att spela upp ett färdigt paket. Klappat och klart, inslaget och förpackat.
— Egentligen är radio det bästa. Där kommer det viktigaste, själva låten fram.
— Nu kan vi bara tro på en bra ljussättning, fortsätter Bengt. Något som kan fördjupa stämningen från låten. För titta bakåt på dem som vunnit.
— Ledins leopardtröja och mikrofon-sving. ABBAs höga klackar. De vann egentligen.
Och på det här stadiet har de bada automatiskt stigit in i en känsla av att argumentera för sin låt, för sin chans att vinna. Trots att båda tidigare sagt att de inte vill vinna. Det är lite dubbelspel på gång antyder jag.
— Jag hade deklarerat att aldrig mera ställa upp, menar Björn. Men nu frågade man sig vem det då skulle bli.
— Vi kan ärligt säja att vi tänker utnyttja TV för att få ut en låt. Det är anledningen till att vi ställer upp. En satsning inför höstens musical.
— TVs syn är att vi skall vara tacksamma att få vara med. Som en moralisk grej ska alla ha samma gage.
— Just det. Annars är det nämligen precis tvärtom, fortsätter Bengt. TV utnyttjar artisterna för att få underhållning.
— Förra året jobbade jag en vecka med att arrangera Liza Öhmans låt. Det blev 700 spänn för det. Inte ett nickel för låten.
— Det finns inte heller några pengar att skaffa senare. ”Hit men inte längre” sålde kanske 10 000 singlar. Det ger mig som låtskrivare 1 000 före skatt. Det är inte ens taxipengar. Så det viktigaste med TV-jobb är sällan pengarna, det är statusen.
— Man blir inte miljonär på en månad i den här branschen. Man måste istället jobba kontinuerligt och envist för att klara sig.

Vi får jordnötter

Både Bengt och Björn är rejält irriterade på kasettdiskussionen. Den som handlar om att artisterna mister royalties genom hemkopiering. Den debatt som Expressen startade genom att gå ut med rena uppmaningarna till organiserad kopiering, enligt de båda. De menar att royaltypengar ofta är övervärderade.
— Bara för att somliga (läs ABBA) tjänar miljoner betyder det inte att alla ligger lika bra till. Egentligen är det peanuts vi får ut, jordnötter alltså, menar Bengt.
Vem som får pengarna då, ja det blir skivbolag, affärer, tillverkare. Men nog av missnöjesdiskussioner nu. Hur arbetar de båda sedan? När text och melodi finns?
Studiobiten där idéerna skall sättas fast i instrumenten. Där det gäller att förverkliga sina visioner, få fram stämningarna i tonerna.
— Tidigare arrangerade jag hårt, säger Bengt. Skrev bas, gitarr och stämmor. Men efterhand som vi musiker skaffar oss gemensamma ramar behövs det inte. Det finns en hel del i det här landet som fungerar ihop.
Till ”Stackare, stackare” användes Lasse Welander och Chino Mariano på gitarr, Rutger Gunnarsson på bas och Rolf Alex på trummor.
Det är främst Bengt som står för snacket om produktion. Även om det är en del teamarbete.
— Bland dom gäller det mest att vara katalysator, att vara kreativ som producent. Inte dirigera. Man kan till exempel ge Rutger mycket luft, det är liten chans han gör något galet.
Det är musiker som växt ut ur 60-talets rockgeneration. De är alla omkring 30 är. En fast och säker generation som idag är etablerade studioproffs.
— Den stommen fanns inte för ett antal år sedan. Då var jazzmusiker dom enda som kunde göra en låt efter noter. Därför blev det stelt, enformigt.
Som producent är Bengt Palmers ofta inblandad i olika sorters projekt. Visor, rock, populärmusik. Han har producerat Lalla Hansson, Merit Hemmingson, Sven-Bertil Taube, Landslaget, Harpo, Extra, Pugh, Kjell Hansson. Och så Björn Skifs. En blandning som kan ge ett splittrat sätt att se på musik. Bengt tycker tvärtom.
— Olika influenser är bara berikade. Ta en låt som ”Moviestar”, den hade inte lyckats om jag inte jobbat med Sven-Bertil. Det där lite skira, luftiga popiga kommer ur Ulf Björlins sätt att behandla arrangemangen.
— Det är precis som för mig, fyller Björn i. Jag skulle aldrig kunna syssla med new wave. Det finns ingen bredd där. Jag vill istället ha en bred scen, man tar från det ena och ger till det andra.
— För mig betyder det komiska jag fick från Eva Rydberg -72 mycket. Det släppte fram exhibitionisten i mig.
— Det är också bra med bredd inför musicalen. På det sättet kan man göra en chokladask att ösa ur. Lite tryffel, rom, russin, säger Bengt.
— Jag vill inte syssla med extrema grejer, fortsätter Björn, inte gräva ner mig i en sorts genre. Jag gillar det breda. Det är väl det som kallas kommersiell.
Säger Björn med en skamsen sidoblick. Inte ovan vid att få mothugg antar jag. Att självmant kalla sig för kommersiell är inte någon gångbar lansering idag. Det likställs ofta med utslätad och uppköpt.
— Därmed är inte sant att man inte kan vara totalt devoted, att jag inte skulle tycka om mina grejor, säger Björn ivrigt.
— Att jag sviker genom att inte vara en viss sort. Det är som att säga att Lasse Wellander inte kan lira bluesgitarr bara för att han spelar annat också.
— Den som allvarligt menar det skall jag sätta en ishacka i bakhuvet på…
— Fan, det blev ju rena försvarstalet, fnissar Björn till.
Lugn nu, Björn. Säger Bengt med en menande blick. De här båda verkar vara så säkra på varandra att de kan tolka tankarna. För Bengt lägger nu ut en helt logisk fortsättning på Björns lilla utbrott.
— Det är dom där som satsar på en massa fernissa i håret, som lägger sig till med en rockpunkstil i rätt tid som kan kallas kommersiella.
— Sånt är spelet. Så fungerar TV. Ta en kille som Roy Orbison. Han var den perfekta kamrertypen, han skulle aldrig slagit i TV. Nu var det Radio Luxembourg som lanserade honom på 60-talet.
För att knyta an till melodifestivalen igen. Det låter som de båda låtmakarna helst skulle vilja gå in på scenen och säga — ”Det här är skit. Vi ställer inte upp”.
— Man vill göra bra ifrån sig, säger Björn. Jag tänker tillfredsställa publiken, det är den jag jobbar för. Fast efter Paris hatar jag det. Det har inget med musik att göra.
— Det enda som var något var exhibitionistkicken. Att veta att 700 miljoner såg en… det var nära att jag sjöng på engelska där.
— Jag var så nojad efter fyra timmar instängd i en bunker. Med plastkort och allt. Så det är klart jag sjöng fel.
— Allt handlade bara om Baccaras kläder som var gjorda av Dior för 10 000 dollar, fyller Bengt i.
I jämförelse med det har årets upplaga i Sverige kommit ned på ett rimligt plan. Det kostar ju inga miljoner i kläder.
— Nej visst. Det är bara ett ballt spektakel men inget att stå efter musikaliskt. Man kan ta den svenska grejen mera med en klackspark.
— Skulle varit varje kvartal istället. Det är den enda gången vi kan konkurrera med Borg och Stenmark. Och det är viktigt för alla artister med fler arbetstillfällen.
— Det är musikbranschens årliga mässa, menar Bengt. Ett av målen att vara med där. Utan den skulle det stagnera.
— Den är som tio i topp. Sporren och konkurrensen att plocka ihop det bästa.
Men argumenten emot det är många. Att det inte går att få någon egentlig bredd. Att det är proffsen som tar hem spelet. Att den som har möjligheter att ständigt skriva musik också blir bättre. Att det är först när någon slagit igenom de verkliga möjligheterna kommer.
Och när nu melodifestivalen helt har slopat amatörinslaget är det ännu mera fjärran från ett årligt SM. Precis det som Palmers/Skifs hävdar att det borde vara.

Aldrig rättvist resultat

Alla dessa argument har de förståelse för. Och menar att egentligen var 60-talet annorlunda. Då räckte det med en hitlåt. Och då var tävlingsformen mera funktionell.
— Men folk ska veta att det aldrig var ett rättvist resultat då heller. Det går inte att få en pianist som spelar efter noter att ge sitt bästa. Det låter som öken hur han än gör.
Och så har melodifestivalen alltid fungerat. Det finns ett husband som spelar alla melodier. I år är det en 34 man stark orkester ledd av Anders Berglund som står för backningen.
En kör med fem damer finns med. Och sångarna skall sjunga sina låtar med dem som komp.
Det åren rest från en ”demokratisk” tävlan där i princip en amatör skulle kunna ställa sig upp och vinna. Bara låten var bra nog.
Låtmakarna Palmers/Skifs vet att spelet måste fortsätta. The show must go on. Underhållningssverige cirkulerar fortfarande väldigt mycket kring Melodifestivalen.
Trots att den gradvis har förlorat lite av sitt branschguld.
Eller som de säger, vem det var minns inte mina anteckningar:
— Det borde vara en konkurrens mellan dom som är bäst…

Presentation

Palmers Bengt, producent, låtmakare och arrangör, född -48, aktiv sedan mitten av 60-talet. Första hit — ”One way ticket” med Eleonor Bodel, -68. Senare hitlåtar — ”Hooked on a feeling” med Björn Skifs — ”Movie Star” med Harpo — ”Hit men inte längre” med Liza Öhman. Började producera på Sveriges Radio -66, Midnight Hour hette programmet. Nyligen passerat tioårsgränsen som anställd producent på EMI.
Skifs Björn, sångare, textskrivare, scenartist med allt bredare fält, född -47. Slog igenom med Slamcreepers -65, hittade senare med Blåblus ”Pinewood Rally” och ”Michelangelo” — både i samarbete med Palmers, den senare vann svenska finalen -75. Sjungit i ZKIFFS, rockgrupp. Och fått lovord som krogshoware. Frilansare.
Kalla fakta om två av underhållningssveriges veteraner. Med branschvana och professionalism.
En man som Bengt Palmers får finna sig i ett nedtonat liv bakom ridåerna. Hans ansikte syns sällan i spalterna. Kanske enbart inför saker som ”Schlager-SM”, då dyker namnet upp.
Skifs är däremot alldeles för utnyttjad av veckotidningar och andra som omslagsleende.