En film med Ebba Grön. Johan Donner gör den. Han och filmgänget har följt med Ebba på turnéer och inspelningar. Just nu filmar de i Mistlurs studio på Söder i Stockholm.
— Jag vill göra en bildmässig motsvarighet till deras musik, säger Donner.

Thåströms svartmålade Gibson ligger över hans knän. Hans händer håller upp hakan, benen är upphakade under stolen.
Det är en deppig stund, en situation i studion där Ebba Grön just spelar in sin andra LP. Men det är samtidigt en scen i filmen med arbetsnamnet ”Ebba The Movie” som ett filmgäng med Johan Donner i spetsen håller på med.
Thåström förbannar gitarrljudet som inte funkar och kastar gitarren i förstärkaren så allt bara tjuter. Det är ett pålägg på ”Slicka uppåt, Sparka neråt” som skall sättas.
Hans Gibson blir ostämd hela tiden och takten stämmer inte. Vi står i kontrollrummet i den nya studion och hör larmet som nästan spränger högtalarna.
— Nu är det verklighet, säger Johan på sin klingande finlandssvenska. Det vi filmade innan var bara en repetition inför den verkliga känslan.
Vid det här laget börjar Ebba-gänget, Thåström, Gurra och Fjodor och filmgänget känna varandra så pass bra att de förstår varandras reaktioner. Alla vet att Thåström måste vräka ur sig lite nerver innan det kan klaffa.
Trots det är det irriterat. LPn måste bli klar inom ett par dagar och tiden börjar rinna ut. Mistlurs tekniker Stefan Glaumann sitter hela tiden beredd att trycka på ”record”-knappen, men är det inte inspelning framför kameran, är det ljudtest för filmljudet, eller synttrummor som inte kommer, eller bromsband som frusit fast, eller kaffe som måste lagas, eller telefonsamtal som skall fixas…
Nu när scenerna ur studion bara en del av filmen som skall bli 50 minuter lång. Andra bitar är live-material som spelats in under ”Turister i tillvaron” turnén och den förortsturné som Ebba gör ihop med Raketerna ”Förtur -81”.
Och en sorts berättelse, intervjubit om de tre i bandet och deras bakgrund, idéer och åsikter.
— Men det är ingen rak dokumentärfilm, säger Johan när vi träffas några dagar senare. Det är bara en del av sanningen om Ebba Grön som man kommer att se.
— Den del som uttrycker min uppfattning om dom, mina känslor inför deras musik. Som livescenerna där kameran har varit en fjärde bandmedlem, inte bara registrerande, utan dansat runt på scen så mycket att kameramannen och Fjodor rasade genom den en gång. Jag tror det var i Hultsfred.
Johan vill inte gärna beskriva mera tydligt vad man menar förrän man kan se filmen på en duk, men för att åtminstone ge en uppfattning om idén säger han såhär:
— Jag vill göra en bildmässig motsvarighet till deras musik. Jag tror jag kan göra det eftersom jag är heltänd på den. Annars hade jag inte gjort den.
Projektet Ebba kostar omkring en halv miljon, pengar som Filminstitutets barn och ungdomsfilmsfond och Sveriges Radio delar på. Samma fond som finansierade den tecknade ”Helvete också”. Ett av dom få sätt att göra ungdomsfilm på idag.
— Hela kommersen bland spelfilmerna satsar på den amerikanska lösningen, köpkraften. De riktar sig inte till tänkande ungdomar, bara konsumerande, säger Johan föraktfullt.
Samtidigt är han medveten om att hans film inte kan konkurrera med de filmerna. Den kan inte visas som en sådan, gjord på 16 mm och utan dolby/stereo/maxi/ljud så kommer den främst att visas på ungdomsgårdar och andra lokaler.
— Om inte vi får göra en samdistribution av ”Helvete också” och den här ut på vanliga biografer. Då skulle det kunna lyckas. Men annars tycker jag det är bra på ungdomsgårdar och genom TV där den också kommer. Då når den definitivt en publik.
— Och premiären blir på ”riktig” biograf. Filmstaden i Stockholm.
— Vi har inte råd med 16 kanalers liveljud utan tar det direkt från mixen, det blir naturligtvis ruffigt. Samtidigt ger det mera närvarokänsla.
De har också valt att inte filma publiken, under turnéerna utan koncentrera bilderna på musikerna, på scen och i omklädningsrum, på hotell och i bussen.
— Men det är inte heller en sådan där naturalistisk filmidé där man ser Thåström ta på sig kalsongerna, Gurra äta frukost och Fjodor laga strumporna, hur de åker buss till en spelning och hur de repeterar ljudet, ställer in allt och sedan spelar.
— Och det är framförallt ingen promotionfilm för Ebba Grön.
När vi pratar runt om Johans filminställning kretsar det ofta kring det hederliga språk han fick lära sig på Filmskolan, Dramatiska Institutet. Den svenska realismens skola. Den som skall tillfredsställa alla smaker, alla krav och helst leda fram till en positiv sluttanke.
De enda filmare i Sverige Johan känner något inför är Stefan Jarl och Erik M. Nilsson, det kan ge en fingervisning om hur ”Ebba The Movie” kommer att se ut.
Men varför valde han just dem?
— Jag träffade Ebba genom Fjodor som jag gjorde en kortfilm med under mitt sista år på skolan. De kom senare och undrade om jag inte ville göra en om dom, deras liv, deras musik.
— Och för mig står dom för en strävan att samla kraft där dom kommer ifrån. Att berätta om förorten och utsattheten i ett förvirrat stadssamhälle. Där säger dom ifrån genom sin musik— Så här vill vi inte ha det!!
För att få ihop filmen har alla samarbetat, spånat idéer och tänkt till.
— Men sedan är det upp till mig att ge en helhetsbild, säger Johan. Ett märkligt samarbete kanske men det fungerar. Just nu håller vi på att kläcka en annorlunda intervjuidé. Något som kan beskriva förorten, livet och tankarna. Utan att bli pekpinnemässigt.
— Det måste gå att få fram ärligheten, den emotionella och politiska utan att peka på en lösning.
Något som kan spegla samma sorts känsla som finns i de textrader Johan hjälpte Thåström med i studion dagarna innan. Det är en del av texten i ”Slicka uppåt Sparka neråt” som travesterar en Mick Jagger-låt. Då låter den — ”When I give you diamonds, you give me disease” och handlar väl mera om ett kärleksförhållande.
Men i Ebbatexten får raderna säkert en annan funktion. Åtminstone om Johan Donners syn på dem går igenom:
— De manifesterar ett motstånd i hela sin attityd.
Säger Johan och drar på sig sin svarta skinnjacka, stoppar in tröjan i ärmarna, drar ihop blixtlåset och lämnar ett intryck av egensinnig beslutsamhet efter sig. En känsla av att kompromisser är hans värsta fiender, och att det som han och Ebba Grön kan koka ihop aldrig kommer att bli en uttunnad popfilm.
Snarare ett slag under bältet. En uppstudsig och smått undergroundinspirerad film om ett svenskt nyavågen rockband i början på 80-talet.