Blindgångare den här gången är Anders Burman och Bengt Eriksson. Två ärrade musikrävar med tonvis med toner skvalpande i huvudena. Schlager placerade dem i två fåtöljer och spolade dem med ett antal låtar. Därefter var det dags för blindgångarna att finna något klurigt att säga om de spelade styckena. Först därefter fick de reda på vad det var de hört.

I förra numret startade Schlager en serie som vi kallade Blind Date. Här är den nu igen. Fast omdöpt till det mer svenskklingande BLINDGÅNGARNA.
Läs här vad folk som livnär sig på musik, tycker om densamma.

Anders Burman är känd musikproducent. Mannen bakom Pugh Rogefeldt, Lill Lindfors, Maritza Horn och fler. Han är även direktör i det företag där han jobbar. Wea-Metronome.

Bengt Eriksson lyssnar först och skriver sedan. Mest i Schlager men också i Metallarbetaren och Hi-Fi-Musik. Känd även från Radion.

Först kom Frank Zappa med en skiva från -79 Orchestral Favorites.
Anders Burman: Jag tyckte det lät som Zappa-grejor.
Bengt Eriksson: Fast mera skval. Jag brukar gilla Zappa men det här var för skvaligt.

Blindgångarna kanske inte hade kommit upp i varv, klockan var tio på morgonen. Så vi lät STÅÅLFAGEL hetta på med FÖDD KUB från Schlagers egen EP.
A: Jävligt tätt sound. Bra producerad. Ståålfågel, har jag aldrig hört talas om förut. Sån här musik attraherar mig, det svänger som fan!
B: Just den här låten är bra, men LPn är inte bra alls.

Pick-upen spårar in HEY NINETEEN från STEELY DAN’S GAUCHO.
A: Sömnigt, väldigt bra och passande för melodiradion.
B: Ja, eller snarare bilradiomusik i USA. Men jag håller med, trist.

Det var värst vad blindgångarna var eniga, kan man inte hitta någonting som de tycker olika om? Vi kör på med MARIANNE FAITHFUL, BROKEN ENGLISH från LPn med samma namn.
A: Jag älskar den här monotonin. Suggestivt. Så sjunger hon så naket.
B: Ja, den är bra. Alla ljuden hör ihop på den här plattan. Det här är 80-talets musik, tycker jag. Kallt, litet skrämmande.

Nu har de vaknat. Pratar på om 80-talet och nya skivor. Och: finns det för många skivbolag i Stockholm.
A: Nej, det är väl bra, men det kommer ut för många dåliga skivor.
B: Men det är för Stockholmsbaserat. Jag har bott i Skåne i tio år nu och jag ser att smaken är väldigt olika på olika håll i landet.
A: Men för en tid sedan var det skånecentrerat inom musiken. Det svänger väl.

I bakgrunden börjar TOM WAITS gurgla fram HEARTATTACK AND VINE.
A: Här finns det där jordbundna, back-to-the-roots. Även när han brer på med stråkar och hela Hollywood låter det äkta om hans röst.
B: Ja, jag behöver inte säga nåt. Du har sagt allt som behövs.

Enigheten är skrämmande. Inte för att folk måste vara osams men nog borde en recensent och en producent ha litet olika smak eller uppfattningar om musik. Eller borde dom inte? Snabbt på med nästa platta. ROFFE WIKSTRÖMS HJÄRTSLAG. LPn KÄNNS DET IGEN… Den instrumentala HJÄRTSCHLAGER.
A: Man får tankarna till dom där Stuffs.
B: Jag tycker det är tråkigt. Kunde blivit bra funk men blev det aldrig.
A: Om man jämför en sån här platta med King Curtis gamla grejor, som det verkligen ÖSER om, som är oändligt mycket bättre…
B: Ja dels det, men dels också massa andra funkgrejor som görs: Parliament och sånt som jag tycker är skitbra.
Kan ni gissa var bandet är ifrån?
A; Tja, nåt halvsvenskt. Roffe Wikström, oj då, det var inte så typiskt honom.
B: Till min fasa har jag börjat gilla hans: “Den åttonde dagen” som Metronome har gett ut.
A: Ja, men den är ju bra också, om man ger sig tid att lyssna.
B: Jag tycker man ska skriva om musik även om man ibland efter en tid gillar en platta som man tidigare skrivit ned. För sånt beror ju på hur man mår.
A: Ja, som Mats Olsson en gång. Han skrev ned John Holm. Sen kom han tillbaka efter en tid och skrev att det här är en skitbra platta. Om inte den bästa platta som gjorts nån gång. Men jag undrar om han inte gjorde den grejen för att glänsa litet. Schyssta grabben, så där.
Kan inte kritik vara bra även om den är negativ?
B: Jovisst, fast det krävs mycket mer då. Man kan inte bara säga: den här plattan gillar inte jag. Utan måste förklara vad det är som är dåligt eller fel.
A: Dina recensioner, även om jag inte älskar dom, så talar du ju i alla fall om VARFÖR du inte gillar det och det.
B: Eftersom att recensera handlar om att tycka, så gäller det att öppna sig så mycket som möjligt och skriva vad man tycker, annars är det meningslöst.
A: Jag tycker inte vi ska ha recensenter alls.
B: Inte litteratur- och filmrecensenter heller?
A: Nej, inte så länge dom är så onyanserade som Bengt Janzon till exempel, eller Mats Olsson som tycker Doug Sahm är bäst i världen och allt annat är skit.
B: Men det beror väl mer på kritikerna själva än på att det borde skrivas om musik och konst?
A: Ja, jag tycker nog att kritikerkåren inte är den bästa.

Här låter vi LARRY CORYELL bryta med en låt från -68 HERMAN WRIGHT. LPn heter Lady Coryell. Bengt Eriksson lyser upp med en gång och ser nöjd ut.
B: Ja! Skitbra! Den bästa låt jag vet!
A: (tyst) Det låter för jävligt. Är det Larry Coryell. Får jag se på omslaget. Ja, det var ju inga dåliga boys med. Men det låter för jävligt. Speciellt kompet och gitarren.
B: Men det är precis vad jag försöker skriva i recensionerna; Att det kan vara bra, gå rakt in i hjärtat även om det är tekniskt urdåligt.
A: Han är ju enormt fantastisk gitarrist annars, men här låter det för jävligt!

ATTACK dundrar in med blyfoten. OM DU VILL HA från LPn VAMPYRROCK.
A: Bra komp.
B: Precis tvärtom. Jag tycker inte om kompet alls. Tjejens röst är bättre.
A: Nä, bra. Järnkomp.
B: Men är inte det standard: ett komp och en röst och dom hänger inte ihop. Det är det jag brukar gnälla på, på Metronome-plattor, att kompet och rösten inte hänger ihop.
A: Jasså, säger du det.
B: Ja, jag uppfattar det så i alla fall.
A: Ja, du kanske uppfattar det så. Men jag vet hur vi jobbar. Vi spelar in direkt, vi spelar inte in kompet först, utan allt på en gång för att musikerna ska få en chans att kunna lira. Sen går man kanske in och byter ut nåt.
B: Jo, jo jag menar inte så. Men jag uppfattar i alla fall ofta låtarna som att arrangemanget och sången i övrigt inte hänger ihop. Som i den här låten.
A: Ja, här ja.

BARBARA JOAN STREISAND: ONE LESS BELL TO ANSWER. CBS
A: Jag har aldrig hört den här förut men jag kan tänka mig att det är Barbara Streisand. Hon sjunger fantastiskt.
B: Ja, fin sångerska. Hon kan verkligen sjunga om det sentimentala. Och det är inte många som kan.
A: Ja, man kan inte vara oberörd när man hör henne. Man tror på vad hon sjunger.
B: Precis som Frank Sinatra. Han kan få vilken skittext som helst att låta enorm.

Därmed utser vi Frank Sinatra som segrare i den här testet, eftersom de båda blindgångarna var så ense.
Nästa vecka hoppas vi få ned Mats Olsson i en fåtölj. Nu gäller det bara att hitta någon musiker som är rapp nog i truten.