En provocerande Striptease turnerar kring Sverige. Men det är ingen kabaré inkörd på snuskgubbar, det upptäckte vår slättreporter i Linköping, Lars Nilsson.
I stället satsar Skottes på att klä av välfärdssamhällets smutsiga paltor, gissla och strö avslöjande sketcher omkring sig. Allt i nummerrevyns form.

Det är skillnad på striptease och striptease. Det Skottes Musikorkester från Luleå klär av och kittlar publiken med har väldigt lite att göra med det som etablissemangen på Kiviks marknad brukar bjussa sin publik på. Till formen är det en konventionell nummerrevy, men innehållet är tänkt att sätta fart på insidan av huvudet snarare än underlivet.
När spotlighten tänds och ridån glider isär är det för att avslöja företeelser och strömningar i samhällskroppen. Tonen slås an redan i första numret— “SMHI Blues”. Skottes har tagit temperaturen och känt det tidiga åttiotalet på pulsen. Prognosen är klar: sextiotalets och sjuttiotalets högkonjunkturer och rekordår har ersatts av ett betydligt kärvare och bistrare ekonomiskt klimat, det sveper andra och kallare vindar över landet idag.
Revyn handlar om åttiotalets Sverige, men avstampet sker i sjuttiotalet och det är genom att titta i backspegeln som Skottes drar fram olika trender i ett avslöjande ljus. I en serie löst hopknutna sketcher, som lockar till skratt men kräver eftertanke, ställs frågorna. Till synes planlöst sveper strålkastaren fram och tillbaka, stannar upp och går vidare.
Vi får se hur USA tvättar sitt smutsiga byk efter Vietnamkriget med hjälp av kineserna, en rustningsindustri som håller samhällsekonomin på fötter, den svenske kungen på eriksgata i ett avfolkat Norrbotten, primalterapi, verklighetsflykt på discotek, den nya avtalskostymen som rivs i bitar av inflationen.
Det är lösa puzzelbitar som publiken själv får sätta samman till ett mönster och sedan dra slutsatser.
Efter föreställningen, och den dans Skottes spelade upp till, träffade jag Thomas Forssell. Det är han och Håkan Sandblad, en annan göteborgare i förskingringen, som står som huvudansvariga för föreställningen. Medan resten av gänget river scenbygget och bär ut delarna i den kalla snålblåsten sitter vi och pratar i ett hörn. Samtalet avbryts då och då. Hotellen är fullbokade, man har ingenstans att sova och det är för långt att köra till Örebro som är nästa anhalt på turnén.
Den för tidiga vintern som sveper över slätten blir en högst påtaglig illustration till föreställningen. Det gäller att knäppa koftorna, som Ted Ström skulle uttryckt saken.
— Åttiotalet är fullt av svikna förhoppningar. När det var högkonjunktur på sjuttiotalet var folk på bettet och den alternativa rörelsen blommade upp. Nu när klimatet blivit kärvare faller, paradoxalt nog, folk ifrån — det borde ju vara tvärtom. Det blir allt svårare att få spelningar och i Stockholm går det överhuvudtaget inte att komma in.
Flera av numren i Striptease tar direkt upp problemen i Norrbotten. De har en giltighet även söderut, de är bara förstärkta och tydligare där uppe.
— När jag flyttade till Luleå planerade man för Stålverk 80, man byggde vägar och förorter. Nu har allt krympt ihop och istället ersatts av en massiv arbetslöshet. Åtta av tio tvingas flytta söderut, många av de som var aktiva i musikrörelsen har blivit A-lagare. Kommunen skär ner, vi får inga pengar eller något stöd. Sedan 1976 har vi jobbat för att få ett eget hus, utan resultat. Man orkar inte hålla på hur länge som helst utan respons.
Trots det kärva klimatet och allt motstånd, inte minst de långa Avstånden, fortsätter Skottes— på heltid. Man planerar redan för en stor barnmusical till våren, men först ska’ den nuvarande turnén avslutas strax före jul.
När jag stövlar ut i den mörka natten med snön yrande runt benen har det fixat sig för hela gruppen. De får sova hemma hos ett par av arrangörerna.

Snuskgubbe
med anteckningsblock var
Lars Nilsson