STEVE HACKETT
Göta Lejon

En gång i tiden var Genesis för mig ett begrepp liktydigt med kvalitet. Andra gjorde dåliga skivor men inte Genesis. Deras plattor kunde man spela månad efter månad utan att tröttna. Men tiderna förändras. Sex Pistols kom, hördes och segrade. Ändå blir jag uttittad i min smarta nya-vågenriktiga dress när jag kommer för att höra en relik från mitt förflutna — Steve Hackett, som var gitarrist i det riktiga Genesis.
Hur blev det då? Tyvärr, aldrig har en rockkonsert lämnat mig så oberörd. Vi fick höra en räcka utdrag från Hackets fyra soloskivor och nästan alltihop lät precis likadant: Hackett i ett rökmoln spelar stillsam gitarr — sedan mullrar det till på det mest överdimensionerade trumset jag skådat, mellotronmassor väller fram, Hackett sliter med gitarren. Allt medan strålkastare blinkar frenetiskt och en jävulsk mängd rök fortsätter att sprida sig. Lika plötsligt blir det lugnt igen, tills nästa attack. Gruppen spelar skickligt, kraftfullt och dynamiskt, men än sen? Ingen äkta känsla eller energi, det är inte ens speciellt märkvärdigt musikaliskt.
Bara ett par låtar bryter mönstret. I den ena spelar Hackett ensam akustisk gitarr. Bra, men inte roligt. Den andra är en 30-talspastisch komplett med cigarrettrök och smörsångare i vit kavaj. Roligt, men inte bra.
Under ett par snabbt flyende ögonblick förstår jag de hundratals jublande fansen. Det är under Hacketts vackraste, mest smäktande solon då den välbekanta rysningen längs ryggraden oväntat infinner sig. En känsla av välbefinnande sprider sig i kroppen innan den lika snabbt försvinner igen. Då förstår jag dem, även om jag aldrig vare sig kan eller vill bli en av dem igen. Jag hoppas att de är mycket lyckliga.