RANDY HANSEN
Randy Hansen
(Capitol/EMI)

THE MICHAEL SCHENKER GROUP
The Michael Schenker Group
(Chrysalis)

ANGEL CITY
Darkroom
(Epic)

NEKTAR
Man in the moon
(Ariola)

U.K. SUBS
Live-Crash Course
(Gem)

Veckans skivpåse väger tungt. Det är visserligen inte de tyngsta elefanterna som dansar, men de här små sötnosarna duger gott ändå.
Gemensamt för gängen ovan är att de spelar en musik som är starkt elektrifierad. Dessutom har alla den egenheten att de påminner om något annat jag hört — för flera år sedan. Kanske är det också där magin i denna musik ligger. ”Hårdrock” kallar man det, det där spöket som nyligen har börjat dra jorden kring igen. Det rör sig lika smidigt som en järnskodd elefant drabbad av synsvaghet.
De elementära krav jag anser att man kan ställa på rock är bl a försök till utveckling av uttrycket både i text och musik. Här ställs ofta höga krav på förmågan till fantasi och lyhördhet — att ta intryck av annan musik som spelas och låta sig påverkas. Den spännande rocken har en mänsklighet som berör oss, gör att vi spontant lyssnar oavsett om vi sedan gillar det. Den musiken bygger inte upp idolmyter, omotiverade motsättningar eller lämnar oss frustrerade och aggressiva.
Jag kan inte avgöra hur mycket gängen i skivpåsen har försökt. Men de har inte nått halva vägen ens. Randy Hansen gör en perfekt imitation av det som Beck, Bogart & Appice skrämde världen med 1973. Ska det lyckas ännu en gång?
Michael Schenker har i introduktionerna till flera låtar ansatser till något nytt, men drattar ständigt på ändan med dunkande, klafsande bas, lika tunga trummor, gäll sång och gitarr som för det mesta spelas på de nedersta banden. De verkliga Uriah Heep-bubblorna dyker upp på Nektars platta. Här varieras i varje fall tempot, men musiken är lika stor och svullen som på senaste alstret från Angel City. Fast Angel C. har en snärt som de andra plattorna saknar. Om man nu kan tala om snärt i det här sammanhanget.
Samtliga gäng har en gemensam stomme som deras sockervadd är byggd kring. Variationerna i konstnärligt utförande är sedan mycket små. För hårdrockfrälsta ligger säkert domarpoängen runt 9,5.
U.K. Subs förra platta antydde att bandet hade fel på sitt armbandsur. Nya plattan — live — bekräftar att klockan helt står stilla. Dessa punkens hårdrockare stoppade tidräkningen 1977 och låter sig inte längre påverkas av vad som händer runt omkring dem. Tuta-och-kör från första riffet till det sista. Onyanserat och trist. En besvikelse.