Det här skall inte bli en intervju om starkölskonsumtion, nedbrända motorer eller danska tjejer.
Inte heller basketboll och Hageby, trots att Plura Jonsson och Jon, Carla, Carlsson kommer därifrån. (En förort till Norrköping, alltså) Inte ens om att promenera på den vilda sidan av gatan. Trots vissa Lou Reed-ska influenser.
Nej det skall kort och gott handla om sommarbandet Eldkvarn, det täta rockiga och storstadsockulta bandet. Som har gjort 62 spelningar under 1980, enligt Carlas anteckningsbok, och spelat in tre LP-skivor de senaste tre somrarna.
Pantad och såld inledde trilogin, Pojkar Pojkar etablerade dagens rockiga Eldkvarn och årets Musik för miljonärer har definitivt fastlagt ett modernt, flyhänt och samt-rimmat Eldkvarn på musikmänniskors läppar.

Vi träffas i Carlas minietta uppe på Kungsklippan. En lya med outstanding utsikt över centrala Stockholm. En glimrande och kvällsblinkande vy som ger oss lite distans till den stad som Plura verkar älska att beskriva i sina texter.

”Rött ljus/grönt ljus
Lisa är på gatan i sin nya blus
Hårt liv/blank kniv
big boss är rädd om sitt liv
Stan är full av romantik
Små gangsters och politik
Romantik/romantik/romantik”

Jag undrar om det är här Plura suttit och plitat ner raderna, lite tveksamt erkänner han att han skrev rent låtarna till den nya LPn här. Sju trappor över storstadsskiten.
Tveksamheten, eller kanske den skall kallas blygsamheten, hos alla fyra som är med vid intervjun, Plura, Carla, Raga de Gosch och CeGe Carlsson (Sydney Sax) är det tydligaste Eldkvarndraget. De är inte killar som brer ut sig i stora ord. Snarare små ironiska kommentarer och ofullständiga meningar.
Inte heller den femte kvarnen, Tony Thoren, hör till det pratsamma släktet. Det kanske är bra, men lite svårare blir det för intervjuaren som ibland svarar på sina egna frågor. Men här följer iallafall två timmars snack.
Storstadens miljöer finns hela tiden i Pluras texter. Nattlivet, kärleken och klubbarna dyker upp hos Eldkvarn. Plura som skriver alla texter och låtar håller inte med om att de bara skriver ”asfaltsånger”.
— Många säger det men jag tycker inte det är så utpräglat, säger Plura. Själv gillar jag landet…
På nya LPn finns åtminstone ”Fula Pojkar”, ”Desperados” och ”Nere på klubben”. Alla om storstadsliv.
— Jag försöker naturligtvis skildra mina upplevelser. Alla frågar vad jag vill med texterna, men jag skriver ju för att förklara, det blir en slags ventil, ett andrum.
Plura gillar inte att prata om texterna. Tycker de talar för sig själv. Jag vill gärna ha lite mera beskrivning.
— De handlar om sökandet efter berusning, i kvinnor först och främst. I annat om det inte går. ”Man utan namn” är en sån låt. En universiell kärlekssång.
Det finns också en försiktighet hos honom. Medveten om att många reagerat mot skivan Pojkar Pojkar som en typisk mansskiva. Inte bara för att gruppen valde att skippa de två tjejerna Wenche och Liten utan för några texter som var personliga bekännelser.
— ”Din lilla hund” är två minuters låt om bejakandet av sexualiteten. Om man skulle analysera den allvarligt mosar man helt sönder den. Det går inte att ta så allvarligt på texterna.
Pluras sätt att skriva är rakt på sak. Inga onödiga beskrivningar eller falska tillrättalägganden av verkligheten. Och då blir det inte alltid framsynta ”positiva” texter.
— Jag menar att människor har inte alltid så goda avsikter med vad dom gör. Då kan man heller inte skriva så. Det är jobbigt med snubbar som har tillrättalagda texter om hur man ska tycka, som modern man.
— Därför kan jag gilla Lundell i böckerna. Där vågar han skriva och beskriva tjejerna som han vill.
Jag tror mig känna igen de resonemang som Plura fått omkring sin kvinnosyn. Just boken Jack dök upp när det var viktigt i ”vänsterkretsar” att vara medveten och överbrygga fördomar. Men det ledde ofta till oärligheter och styrkan i Jack ligger kanske främst i att våga tycka om tjejer. Aven om det är traditionellt och fördomsfullt.

Inte bara storstadskärlek

Men alla Eldkvarns texter handlar inte om kärlek och sex. ”Mannen i kostymen” är en satir över de etablerade i samhället.
— Det är Nicolins samhällsklass, den grupp man både vill och inte vill tillhöra. Jag vill ha pengar och en snygg kostym, men inte till vilket pris som helst.
— Efter att ha levt i tio år som fattiglapp behöver man lite stålar…, säger Plura och ler underfundigt.
På det här stadiet i snacket börjar ”musikerna” i bandet lägga sig i.
— Jag tycker det kan vara viktigare vad texterna inte säger, menar Carla. Det skall vara en helhet som lever ihop. Inte bra texter i korridoren och musiken i rummet.
Och helheten i Eldkvarns musik finns där. Musiken är en minst lika viktig del som texten. Vi börjar diskutera gamla hitlåtar, de engelska där man ofta inte lyssnade på texten utan tyckte det var bra pop. Det räckte.
— Nämenöh, skjuter Hatte fotograf in. Man kan väl inte tycka texterna är skit och ändå gilla en låt.
— Varför inte, säger den krullige Verner (Raga de Gosch). Jag gick aldrig på texterna då skulle man ju aldrig kunnat lyssna på Stones till exempel. De är ju verkligt instängda.
— Men det är klart att jag vill att texterna tas på allvar, säger Plura. För mig är dom hela mitt liv. Min djupa kärlek…
— Fast huvudsaken är den totala synen…
Vi resonerar en del kring popmusik och vad den har för betydelse. Fyra minuters låtar om känslor med bra refränger och melodier. Bra rytm och sound är naturligt. Inga större och allvarligare ambitioner driver Eldkvarn framåt. De är nöjda med sin position som ett rockband i Sverige. Fast visst kan de tycka till.
Plura berättar om den låt de skrev i Silence studio under senaste inspelningen. En låt om kritiker.
— Jag vill svara på en del kritikers snäva syn på mina texter och på deras situation i allmänhet. Deras makt, men den kom inte med som tur var.

Ironiskt om miljonärer

Påhejad av resten av bandet drar han en snabb strof ur låten — ”Du är dubbeldum/du måste sova i dubbelrum”. En typisk underfundighet och ironi. Precis som titeln på LP ”Musik för miljonärer”.
— Egentligen skulle den heta ”Mysterier” med Eva på Silence ringde oss och sa att så kan den bara inte heta. Så det blev miljonärer som naturligtvis inte skall tas på allvar. Det är mera ironiskt mot oss själva. Mot popindustrin där ju dom flesta är tonårsmiljonärer… säger Plura och ler ännu mer.
— Fast jag känner mig som en tonåring, säger den snart 30-årige Plura.
Snabbt flikar Verner in en motfråga ”Hur känns det då?” Plura kontrar direkt ”Osäkert, med brudar och så där…”
Den speciella humorn har alltid funnits hos Eldkvarn. Att kalla sig Piska Mig Hårt i mitten av sjuttiotalet var ett utslag av humor som många inte förstod.
— Vi har aldrig varit riktigt hemma i någon rörelse även om det blev Musiknätet i Vaxholm för den första skivan. Den progressiva musiken då var så inkörd i termer om rätt sorts attityd, säger Carla.
— Våra förebilder var snarare amerikansk underground, Fugs och Velvet Underground. Vi var väl lite egendomliga då, fortsätter han.
— Men det var ändå självklart att vi ville vara på den sortens bolag, menar Plura. De har en annan idé om musik, mer än att tjäna pengar på den som känns viktig.
Att Plura och Carla tillsammans med Tony grundstommen i dagens Eldkvarn vet vi. De började spela ihop för tio år sedan. Då var det Norrköping och Tonys vardagsrum som gällde. De hörde till ett gäng som ordnade musikfester och spelade ihop. ”Vi lyckades spräcka 18 högtalare lånade från Hootenany Singers när Tony skulle fixa fram ett bra basljud” berättar Plura.
När de flyttade till Stockholm bodde de kollektivt. Allihop. Med en studio i garaget och ytterligare människor i bandet, Curt Stefan på piano/orgel, Wenche Arnesson på sång, Liten Falkeholm på xylofon. Så gjordes Piska mig hårt-skivan Elisabeth och de två första Eldkvarn Lång het weekend och Pantad och såld.

Dagens rockiga raka kvarn

Inga storsuccéer precis, men en spännande rockmusik som långsamt kortades ner i tiden och mer och mer liknade dagens Eldkvarn. Det definitivt brottet med den gamla tiden kom inför LPn Pojkar Pojkar Pojkar.
— Vi kom till läget att bestämma oss för att satsa helhjärtat på musiken, berättar Carla. I början på -79 tog vi beslutet att börja leva på att spela. Samtidigt bytte vi trummis till Verner och tjejerna slutade i bandet.
De stod inte ut med Verner, skämtar Plura. Men sanningen är att killarna bestämde sig för att bli rockigare, rakare och mera täta. Då fungerade inte tjejernas stil längre, så de fick sluta.
Det var inte konfliktfritt, snarare lyckades vissa journalister få till rena diktatorfasoner, mansgrisar och annat om killarna i Eldkvarn. Något de fortfarande känner av och helst inte pratar om.

Bra ljud viktigare än pengar

De har klarat de nästan två åren som gått ganska bra. Normal månadslön räcker att leva på, fast det blir svårt för familjefädrarna Plura och Tony ibland när de inte spelar och pengarna inte rullar in.
Varför inte jämna ut inkomsterna så det blir månadslön, försöker jag?
— Det blir sån jävla apparat då, säger Carla. Vi kan inte heller fixa alla svarta arrangörspengar och sånt. (Något de helst vill tala tyst om).
Några stora pengar på sina skivor tjänar inte Eldkvarn. Pojkar-LPn har sålt cirka 5 000 exemplar, om den nya säljer lika mycket går den precis jämnt ihop och de får inget över. Så fungerar deras nya skivbolag Silence royaltysystem. Omkostnader betalas först, sedan får bandet pengar.
— Vi kan ju förlora på det, menar Plura. Men det är viktigare att vi funkar bra med inspelningstekniker och annat än pengarna. Och på Silence har vi fått ljudet som vi vill. Tack vare producenten Anders Lind…
— Han har sett till att spela in nästan helt live. Inga dolby eller brusreduceringar. Rakt ljud som kräver noggranna förberedelser.
— Ändå har vi utvecklat ljudet som förra plattan, menar Carla. Eko på trummorna, mera rymd i ljudet och en fastare och bastantare produktion.
Med finns också CeGes saxofon och Farfisaorgel. Tillsammans låter det modernt och rockigt. Inga snubblande experiment, inte heller några oväntade toner. Rockmusik som man känner igen och ibland hajar till har kända slingor dyker upp. Plura får ta emot kritik och beröm för låtarna som är hans verk.
— De låter alltid så tråkigt när du spelar dom på gitarr, säger CeGe. Likadana melodier och ackord.
— Rock består bara av tio varianter på samma ackord. Det blir så, försvarar sig Plura.
— Det är precis som med musiken i dom här backarna, säger Carla och sveper över en skivback med konstmusik. Jag trodde de killarna hade brains, men de snor ju hela teman från varandra. Det verkar vara en tradition i all musik.
Att influenser går igen i Eldkvarns musik sticker de inte under stol med. Förra LPn innehöll lite Dire Straits-luktande melodier, den här har en klart Elvis Costello-influerad låt ”Mysterier”.

Snodda spår och influenser

— Självklart blir det omedvetna influenser från andras låtar. Man kan inte spela en Costello-LP tjugo gånger om dan i två månader och inte påverkas av det, menar Plura. Men det är inte medvetet, snarare medvetet omedvetet…
Det blir lite diskussioner om andra influenser. Men ingen vill avslöja något annat, trots att det kanske finns insmugna ”snodda” spår lite varstans.
Och så länge det inte går över fyra takter säger inte STIM-lagarna ifrån.
Och det är inte jakten på originalitet som gjort Eldkvarn till ett bra rockband idag. Det är snarare de öppna öronen och viljan att låta sig påverkas av andra rockmusiker som får deras musik att leva.
Och fortsätta att vara hörbar.
Som en liten avrundning på intervjun berättar de att rockvärlden också medför vissa plikter. Att ge intervjuer till exempel. Tidigare på dagen var det den lilla kvällstidningen. Nu är det Schlager. Och i morgon kanske den stora kvällstidningen dyker upp. Vem vet.
Och undrar ni var starkölen och dom danska tjejerna tog vägen så går det bra att åka till grannlandet. Där kan ni själva uppleva lite av Eldkvarns turnéhistorier.
Så slipper vi skriva om dom — och ni läsa dom.