JOE JACKSON BAND
Beat crazy
(A&M)

”Jag känner nu starkare än någonsin tidigare att jag måste säga det jag verkligen känner, vara kompromisslös. Jag tänker inte hålla mig till en given form bara för att försöka uppnå lite kommersiell succé. Helt enkelt därför att det inte betyder så mycket för mig. Men jag undrar hur många jag blir trodd av?”
Efter att ha hört Jacksons tredje skiva finns det ingen anledning att tvivla på hans ord. Plattan förbryllar. Den ettriga rock med starka melodier vi hört förut finns inte längre. Här går det långsammare. Jackson prövar nya rytmer, hans reggae närmar sig rötterna (vore väl faan annars granne som han är med Linton Kwesi Johnson). Några låtar sträcks ut och verkar vara jam i studion, ”Mad at you” t ex. Jacksons musiker får leka rommen av sig och som producent sitter inte längre David Kershenbaum och dirigerar. Det är Joe Jackson själv som sköter rubbet.
Det verkar som om flera band nu vågar kapa förtöjningarna när 80-talet är över oss. Specials chockade nyligen med att välja en betydligt svårare väg än att dunka igång några nya ska-favoriter. Talking Heads har gett sig ut på djupa och fantastiskt spännande vatten med Eno.
Och här kommer nu Joe Jackson. Costello-kopian som vi trodde vi visste precis var vi hade. Texterna är fortfarande känsliga betraktelser över engelskt vardagsliv. Jackson brottas både med politiken och sin mansroll. Han är en skeptiker som lever närmare skiten än Costello/Parker och kommentarerna gäller lika bra för Stockholm som för London.
Det här är ett vägskäl för Joe Jackson. Med den syn på rockbranschen som han redovisar på innerpåsen är det ingen risk han går fel: ”Det här albumet representerar ett desperat försök att göra något vettigt av Rock and Roll. Djupt i våra hjärtan visste vi att det var dömt att misslyckas. Frågan kvarstår: Varför försökte vi?”