BRUCE SPRINGSTEEN
The River
(CBS)

Cigarrettglöden är nästan det enda som syns i det mörka köket. Ibland glimmar det till när mannen vid köksbordet för en plåtcylinder till munnen. Ytterdörren rycks upp och en tonåring kliver in i lägenheten. Fadern ropar på sin son. En häftig ordväxling utbryter. Snart står de två männen och skriker och svär åt varann. Mamman lösgör sig från TV flimret och försöker medla.
Sonen smiter ut från köket och gitarrfodralet smäller som ett pistolskott mot dörrposten. Han rusar upp på sitt rum. Sliter madrassen ur sängen och öppnar fönstret. Där ute på taket i den ljumma New Jersey natten får han ro. Han tittar ner på bilarnas ljuskäglor som rör sig ut och in från bensinmacken. Det är dags att bryta upp. Han är 16 år och trycker sin Kent-gitarr mot bröstet, ”So say goodbye it’s Independence day / Papa now I know the things you wanted that you could not say.”
Bruce Springsteen sjunger om sin pappa i ”Independence day” och det är bara en i raden av omöjliga relationer som Springsteen beskriver på den här dubbel-LPn.
Akustisk gitarr av Steve van Zandt och Danny Federicis orgel ger sången exakt färg och temperatur. Bruce kryper tätt inpå oss och sjunger öppet rakt och okonstlat.
Titellåten ”The River” har drag av gamla Springsteenare som ”Racing in the streets” och ”Thunder road.” Den förra vad det gäller lyriken och den senare med tanke på munspelsintroduktionen. I ”The River” brister allt. Steget från barn till vuxen, från pojke till man är Springsteens spöke. Brytningstidens korta ljuvliga lycka och smärtsamma uppvaknande har ingen bättre uttolkare inom rockmusiken än New Jerseys egen son. ”På min nittonde födelsedag fick jag en fackföreningsbok och en bröllopssvid.”
Springsteen har aldrig lämnat tonårsvärlden. Alla hans texter och värderingar utgår från att så länge killen och tjejen sitter och fräser runt i bilen och åker ner till floden på nätterna och älskar och badar är allt ok.
Sedan blir hon med barn och allt tar slut. En fast relation eller ett barn och du kan hälsa hem. Det återkommer gång på gång. I sång på sång skildrat ur grabbens perspektiv.
”Point blank” och ”Stolen car” är musikaliskt och textmässigt oerhört genomarbetade historier på just det temat. Människorna i berättelserna har inte en chans på miljonen att klara sig och om det är så här Springsteen mår vill jag inte byta nätter med honom. Maran rider oss bara genom att lyssna på texterna.
När han berättar om kärlek handlar det inte om något tryggt och förtröstansfullt. ”Drive all night” är ett rop på hjälp som varar i åtta och en halv minut. Rösten ylar och gnäller desperat efter hon som stack. Bruce röst är tjock av gråt och Clarence Clemons saxofon kommer in och rensar luften i ett av skivans mest minnesvärda spår.
Springsteen är en säregen historieberättare och han skildrar sin lilla värld så övertygande det går att begära. Bilen blänker i centrum under hela resan och den är både frihetssymbolen och det dödliga hotet.
Musikaliskt har The Boss och E Street Band ofta kört av den breda motorvägen och kryssat runt bland de små avfartsramperna. Här ligger dom lugnt kvar och drar järnet. Inga nymodiga våghalsigheter utan en radiostation från början av 60-talet rattas in och sedan jäser vi i baksätet är parollen.
Springsteens två första plattor innehåller de djärvaste musikaliska idéerna. På den tiden fanns fortfarande den klassiskt skolade pianisten David Sancious kvar. Lyssna på mästerverk som ”New York city serenade” och ”Rosalita” från LP nummer två. Där händer allt som kan hända i en sång.
Det är inte förvånande att vi här på LP nummer fem och sex får Bruce rötter. På en dubbelskiva törs man ta med sidor som tidigare gömts. Han har med låtar som förr bara prövats live. Dessutom några vanliga helt konventionella rocksånger som vem som helst kunnat gjort. ”I wanna marry you” gjorde Tages för femton år sedan. Men då hette den ”Sleep little girl”. ”Fade away” är Willy de Ville. Normalt brukar det bara gå att jämföra Springsteen åt ett håll, d v s andra kopierar honom. Här tackar han hela sextiotalsmusiken för sin framgång och han är generös.
Det är balladerna i lågt tempo som sitter kvar och värker i bröstet på oss under en avsevärd framtid. Ingen annan än Bruce Springsteen hittar den tonen. Ett vemod som gränsar till svårmod. Lyckan är en liten flicka som försvinner någonstans vid vägrenen i natten. Men för dig finns ingen återvändo. Framåt. Billyktorna når 150 meter, sen väntar ett kompakt mörker.