JONI MITCHELL
Shadows and light
(Asylum records)

Med en förhoppningens glimt i ögat lägger jag den här dubbel-LP:n på grammofonen. En live-skiva med Joni Mitchell. Ska jag få höra något av den ljusa vibrerande rösten med de säregna kasten mellan oktaverna som trollband mig för 10 år sedan? Finns det en chans att det bara är på platta som hon blivit så utslätad? Tyvärr.
Omgiven av några mycket rutinerade ingenjörer i musik, som inte behövt pressa fram en droppe svett på åratal, sjunger Joni Mitchell oengagerat ett dussin låtar från de senaste årens album. Allra pinsammast blir det när hon ger sig in på jazzen, ett område där hon absolut inte hör hemma. Versionen av ”Goodbye Pork Pie Hat” är helt själlös. Hennes försök att låta sensuell får mig att tänka på en hes Alice Babs.
Hennes texter är tålamodsprövande banaliteter om turnélivets avigsidor och eviga tågbyten och trista hotellrum.
Bara på ”Amelia” lyckas hon beröra mig. Med hjälp av enbart sitt eget originella gitarrspel närmar hon sig för ett ögonblick låtar som ”The Gallery” och ”Ladies of the canyon”, som fick nackhåren att resa sig.
Men det var längesedan.