Dan Hylander är skånepågen som blivit en institution inom svensk proggrock. Med Py Bäckman och bandet Raj Montana har han skrivit in sig i modern svensk musikhistoria.

Sagan om Dan

Det var en gång en liten pojke från Malmö som hette Dan Hylander. När han fyllde sex år fick han en gitarr i födelsedagspresent, året var 1960. Tio år senare bildade den lille skånepågen sitt första band, “White”.
De spelade en blandning av hårdrock och symfonirock, och det dröjde bara ett år innan de uppträdde som huvudattraktion på en Köpenhamnsklubb. Förband var “Gasoline”.
1973 hade Dan blivit stor pojke och det var dags för utbildning inom det Svenska försvaret. Det tyckte nu inte Dan var någon strålande idé. Han lyckades också med konststycket att få frisedel.
När han slapp ifrån lumpen lämnade han “White”, och for till Indien. Hemkommen därifrån, 1974, bildade han sitt första “Raj Montana band”, samtidigt som han studerade på universitetet.
För Raj Montana Band uteblev framgångarna. Någon spelning då och då, men inte alls tillräckligt, och inget skivbolag ville satsa på skivinspelning med det okända skånebandet.
Då tog Dan saken i egna händer, och bildade eget skivbolag tillsammans med några andra musiker: “Amalthea”.
1978 fick han så äntligen sitt låtmaterial präntat på vinyl. Första plattan gick under namnet Raj Montana Band.
Vi har kommit fram till 1979, året då Dan Hylander träffade Py Bäckman och ljuva kärleksklockor började ringa…

Sagan om Py

Det var en gång en liten flicka som föddes 1948 och döptes till Py Bäckman.
Under sina första år bodde hon på Karlbergs slott, det gjorde hon för att pappa var militär.
Efter några år fick Py flytta upp till Hälsingland, där hon blev kvar tills skolan var slut. Då flyttade hon tillbaka till Stockholm och drömde om att bli skådespelerska. Det blev hon nu inte, däremot blev hon sångerska.
Första bandet för hennes del hette Vat-66. Innan hon blev medlem hade gruppen en låt med på Tio i topp, “Birds in the sky”. Kanhända trodde Py att med den låten skulle Vat-66 snart bli mycket berömda.
Det blev de aldrig.
1974 fick dock Py chansen att visa sina färdigheter i det redan etablerade bandet NQB. Bandet var snudd på först i Sverige med att vara ett renodlat tjejrockband.
Py skrev i NQB sina första låtar för albumet “Long, Long Weekend”. Efter ett år och en Europaturné upplöstes NQB.
Då bildade Py sitt allra första “Py Gang”. Från början hette bandet “Wedge” och var svensk/amerikanskt, men när ledargestalten Linus förpassades till fängelse (utan att passera gå), övertog Py ruljangsen och så gick det som det gick.
“Py Gang” splittrades och hon gick istället med i “Songs”, där den numera högt respekterade Basse Wickman var medlem, liksom Wiveca Säwen från NQB.
Sen blev det “Py Gang” igen. Den här gången blev det i alla fall en singel: “Var det här bara början”, som också av misstag blev ett av bidragen i den svenska varianten av schlagerfestivalen.
Året var 1979. Samma år gjorde Py sin första LP, och det blev en soloplatta under namnet “Let it ride”. Fortfarande var det countryrock hon sjöng. Men som vi redan vet hade 1979 också en annan betydelse för lilla Py. Det var det år hon blev kär i Dan.

Sagan om hur det började gå bra för Raj Montana

Strax innan Dan träffade Py hade Raj Montana gjort platta nummer två: “Döende oskuld”.
— Namnet Raj Montana behöll vi eftersom jag inte gjort någonting under eget namn. Vi lade bara till Dan Hylander.
Är inte proggrocken helt ute idag?
— Nej, den har aldrig varit ute, den finns i olika former hela tiden. Men jag spelar inte progressiv musik, jag har aldrig haft några svenska förebilder, bara amerikanska. Men i mitten av 70-talet var det ju så att svensk musik varit oerhört ute under en lång tid, det fanns knappt några svenska band. 60-talsbanden hade börjat göra svensktopp, det var vidrigt. Där kom musikrörelsen in och gjorde väldigt mycket, och den anknöt andra rötter än den rena schlagerpopen…
1980 började Py och Dan turnera tillsammans med det “nya” Raj Montana. 1981 kom så genombrottsplattan “September”.
Publiken upptäckte Raj Montana. Det blev fler spelningar, bättre betalt, och bandet slapp kånka omkring på sina prylar själva; “roddare” ingick numera i staben. Py hade dessförinnan gjort ytterligare en platta under eget namn, “Hard wind blows”.
Nu gjorde Dan och Py varsin “liveplatta” vars olika omslag tillsammans bildade en helhetsbild på dem båda tillsammans: “Bella Notte” och “Belle de Jour”.
Plötsligt var Dan och Py de verkliga innemänniskorna i svenskt musikliv. Alla visste vilka de var, och Dan Hylander blev tillsammans med Björn Afzelius och Michael Wiehe utnämnd till en av de största rockpoeterna i landet.
Gör ni politisk musik?
— (Dan) Politisk anarkist har jag alltid varit. Däremot tycker jag att politiska slagord hör hemma på flygblad. Sångtexter ger helt andra möjligheter som man ska utnyttja. Det gäller att ta vara på styrkan i att kunna jobba med ett media med en slags halvpoetisk form.
— (Py) När jag var yngre var jag ganska borta när det gällde proggrock. Jag trodde att proggrockarna var de där som sjöng falskt i radion till skräniga gitarrer. Den inställningen hade jag ända tills jag hörde Hoola Bandoola Band. Då förstod man äntligen att proggrock kunde vara bra.
1983 kom Pys “Sista föreställningen”. En platta som hon gjorde tillsammans med Raj Montana, men där Dan förpassats mer eller mindre ur bilden.
1983 kom också “Calypso”. Där lovordade kritikerna för första gången inte bara Dans insatser utan även bandets.
I dagarna kommer ännu en platta “Änglar och sjakaler” med Dan, samt ytterligare en soloplatta med Py. Sen blir det sabbatsår för Raj Montana och gänget.
— Vi har turnerat i snart fem år tillsammans, säger David Carlsson, någon gång är det dags att pröva nya vägar. Jag personligen kommer att göra en soloplatta. Har man varit “kompmusiker” så länge har man ett starkt behov av att framföra sitt eget material också.
När de sitter framför mig på Mjölby Stadshotell med hårband färgglada kläder osv, får de den 15-åriga dottern att närmast likna ett änglabarn. Jag kan inte låta bli att fråga om de är rebeller också.
— Nja, det beror ju på vad man menar med rebell. Politiska anarkister är vi ju, men vi ligger inte ute bland kullarna och skjuter på polisbilar…