När Guns N’ Roses blev ett megaband 1988 vaknade ett slumrande intresse för ”nygammal” rock n’roll. Plötsligt var smörig hårdrock à la Europe och Journey ute. Alla slängde sina synthar och alla påstod sig ALLTID ha älskat Aerosmith. Det tog ett tag innan svenskarna vaknade — men Electric Boys väckte oss ur våra synth-baserade Törnrosa-drömmar.
— Det går faktiskt att lira rock n’roll och lite tyngre musik i Sverige om man bara ger sig fan på det, säger de elektriska pojkarna själva.

Egentligen tycker Electric Boys inte om att placeras i hårdrock-facket. Killarna i bandet (Conny Blomqvist, sång, Andy Christell, bas, Franco Santunione, gitarr och Niklas Sigewall på trummor) ser sig själva mer som hippies.
— Vi är ju långhåriga och sådär och jag vet att många uppfattar vår musik som hårdrock man kan dansa till, men hårdrock har en dum klang. Det är oftast så pretentiöst. Att sitta hemma och öva skalor hela dagarna för att bli skitsnabb i fingrarna har ju inget med svänget från funk och rock n’ roll att göra. Vi gillar mest Rolling Stones, AC/DC och sådan musik, har de berättat i intervjuer. Bandet tog fart efter det att sångaren och gitarristen Conny harvat på med basisten Andy i flera år utan att något riktigt hänt.
— Jag har alltid skrivit låtar och en av våra första singlar ”All Lips N’ Hips” var ju inte ny direkt. Den skrev jag för flera år sedan, men den hade inte passat in i musiken tidigare. När vi fyra träffades kändes allt rätt på en gång, har Conny berättat. Sin kritikerrosade LP ”Funk-O-Metal-Carpet-Ride” producerade de själva, till en början.
— Det fanns ingen svensk producent som vi vågade överlämna ansvaret åt. Vår grej är ju relativt ny i Sverige, vad jag vet finns det ingen producent som gjort något liknande.
Under sin första folkparksturné gjorde Electric Boys ungefär 65 spelningar. Från noll till hundra med detsamma alltså och ungefär samtidigt började det höjas röster borta från det stora landet i väst. Amerikanarna undrade vad som var på gång helt enkelt. Under hela vintern befann sig sedan Electric Boys i Canada, i en inspelningsstudio med den store producenten Bob Rock (som bland annat gjort Bon Jovi). Några låtar byttes ut, produktionen förbättrades och ja, sedan började det rulla.
Vem vet, kanske var det Connys sitarspel på plattan som väckte sådan uppmärksamhet. Det var strax före skivinspelningen som han bestämde sig för att lära sig hantera instrumentet.
— Det låter syrat, har han förklarat.
— Det svåra var inte att lära sig spela sitar utan att få tag i en överhuvud taget.
Så småningom hittade han en sitar hos en indier som dessutom kunde lära ut tekniken och så kom det sig att den uppmärksammade debutplattan är utsmyckad med sitarspel mitt i rockriffen.
Gruppen har inte bara fått rubriker för sitt spelkunnande. Under sin första parkturné brakade det loss på ett hotellrum i Sverige. På löpsedlar stod det om det ”kända svenska bandet som gått bärsärk på ett fint hotellrum”.
Först trodde alla att det var Sha-Boom. Men eftersom det inte var det, krävde de gossarna att syndabockarna kröp till korset. Det gjorde Electric Boys. Men de sade bara lugnt:
— Sådär kan det bli ibland, för mycket folk och för mycket att dricka. Det har väl alla varit med om nån-gång, menade de. Kanske har inte alla slagit sönder hotellrum, men säkert har de flesta någon gång upplevt ett party som gått åt skogen på grund av för många människor med för många öl i kroppen.
Så den saken var det ingen som brydde sig om. Men snart fick Electric Boys nya rubriker. Tillsammans med komikern Micke ”Svullo” Dubois gjorde de låten ”För fet för ett fuck” och fick en jättehit. Singeln sålde platina (50 000 exemplar) och gick till och med upp på svensktoppen.
— Ofattbart, det hela var ju gjort som en ren plojgrej, sade de förundrat.
Kanske blir det inte fler skivor tillsammans med Svullo, just nu har Electric Boys alldeles för mycket att stå i på egen hand. För oss svenskar är det bara att tacka och ta emot. Först Europe, sedan Roxette och nu Electric Boys. De ger Sverige ett namn på världskartan.