Med hörselskydden på. I jakten på ett ruffigt grundljud slängde Wilmer X in alla instrumenten i sin replokal och spelade med Djävulens volym efter metoder som inte brukats sedan 1963.
Vi tränger djupare in i djungeln med Wilmer X och deras kommande LP, som visar att det primitiva lurar bakom knuten likt en jaguar. Under glödhet sol.

I höstas spelade Wilmer X in sin fjärde LP, och den här gången beslöt de att pröva lite nya idéer. De använde sig inte av Klippans fyrkanaliga popstudio som de gjorde på sina första plattor, inte heller åkte de upp till MNW:s egna faciliteter i Waxholm där ”Fula Fula Ord”, ”Djungelliv” och singelmaterial från samma tid kom till.
Som för att gå mot vinden, nu när alla försöker få det mest kliniska ljudet, plockar de ned Tomas Gabrielssons mobila studio till Malmö och lägger grunderna i sin egen replokal. Jodå, en äkta rock & roll-inspelning där hettan och energin klibbar sig fast på bandet från början, och mixerbordets funktion begränsas i slutstadiet till att nästan uteslutande gälla nivåskillnader.
Både före och efter jag hade hört fyra råmixar från den kommande plattan står sig jämförelser med Rolling Stones’ ”Exile On Main St”-inspelningar i Sydfrankrike väl. Är resten av materialet lika övertygande som råmixarna kommer nya LP:n med Wilmer X bli ett veritabelt MONSTER, låtmässigt såväl som ljudmässigt.
Ända in i sin död turnerade countrystjärnan Ernest Tubb drygt 300 av årets dagar, och frågan är inte om Wilmer gör sitt bästa för att nå upp till hans siffror. Inom sin division finns det INGET band som är ute så mycket som de.
Efter en längre dag-efter-dag-turné för Rikskonserter och innan de ska ge sig upp på en Kamikazesväng till Norrland, träffas Sticky Bomb, Nisse Hellberg, Jalle Lorensson och jag hemma hos Sticky för att ge dem en chans att berätta om den nya plattan, och varför de valde att spela in mobilt.
Sticky: Det är många grejor som gör att vi ville spela in så här lite primitivare. Vi hade bättre kontroll över allting den här gången, tyckte inte ni det? Det kändes så…
Jalle: Vi har väl egentligen alltid haft tankar åt det här hållet. Om man tex lyssnar på vår första LP, tycker jag att det bästa, fräckaste ljudet finns på låtarna som är inspelade live i studio. Vi har alltid känt att det ha varit svårt att bara sätta upp grejorna i MNW:s studio och börja lira och få ett bra grundljud. Så därför ville vi pröva i en lokal som vi själva valt ut.
Nisse: Det stora problemet när vi har spelat in, har alltid varit att det inte låter likadant när man kommer hem, och det säger alla som spelar in. Det är lyssningen i studion som aldrig blir som hemma. Vad vi gjorde nu var att vi åkte fram och tillbaka mellan lokalen och mig så fort vi hade spelat in något. Första veckan var det ren skytteltrafik med taxi osv. Vi åkte hela tiden…
Sticky: Och blev lika besvikna varenda gång. Det var en fruktansvärd skillnad på ljudet i bussen och när vi spelade upp det hemma, åtminstone i början. Sen fick vi kontroll över det efter en vecka. Vad vi gjorde var att vi slängde in allt i ett rum. Alla stod i ett rum, en liten fuktig lokal, och sen spelade vi djävulskt högt.
Nisse: Trots att vi hade spelat in nästan en vecka, så lät det vi själva hade spelat in tidigare häftigare. Så vi tog bara och imiterade det en gång till. Vi gjorde precis samma sak: tog ned Stefans kassettdäck som vi hade använt innan, och spelade in exakt likadant igen. Och då började det låta bra. Vi placerade ut två mickar så att allt kom med, och sen färgade vi ljudet med närmickar. Och just den tekniken att utgå från avståndsmickar och sen färga med närmickar, sa Tomas (Gabrielsson, tekniker och medproducent) att man inte har gjort sen 1963. Men det som blev jobbigt då var att alltid när man spelar in i replokalen så är trummorna för höga. Vi var tvungna att ha balans i avståndsmickarna — ordentlig balans, rätt lite trummor som vi ville ha. Och därför var vi tvungna att spela ohyggligt högt. Vi hade nästan öronskydd allihop, jag hade iallafall.

POLISERNA DANSAR VIDARE…

Wilmer X har genomgått en naturlig utveckling under sina fem—sex år. Fas ett som ett charmigt, slamrigt men också lite underproducerat R&B- och popband avslutades med första LP:n och singeln ”En dansande polis”. Eller snarare, gled över i nästa steg när de fick kontrakt med MNW och tillgång till deras studio.
Lyftet för dem (ljud-, låt- och produktionsmässigt mer än finansiellt) kom i och med LP:n ”Fula Fula Ord” där de visade upp en helt ny tyngd och styrka. Låtar som ”Het men inte längre”, ”Jaguar” och ”Kärleksvoodoo” är typexempel: en effektivt pulserande rytm, en bastant backning åt de bra melodierna och texter som bygger på de båda.
”Djungelliv” blev den naturliga uppföljaren, där de tog ut svängarna ännu yvigare. Med nya influenser och medlemmar blev Wilmer X kraftfullare än någonsin.
Jalle: Ja, sista plattan tycker jag är mycket tyngre än de andra.
Nisse: Vi hade aldrig godkänt en låt som ”Kör dej död” på de första skivorna.
Sticky: Sån musik spelade ni ju inte då överhuvud taget. Den hade varit punk i era öron då.
Nisse: Vår inställning har ändrats under åren. När vi spelade in ”Fula Fula Ord” ville vi ha en hårdare platta än den första, som så här i efterhand är ren pop, en lätt popplatta. Då tyckte man ”Fula Fula Ord” var tung och häftig, men nu så här efteråt är ju inte den heller speciellt tung. Vi har ju utvecklats mot ett visst håll.
— Om du skulle jämföra era nya inspelningar med tex ”Djungelliv”?
Nisse: ”Djungelliv” var väl inte modern precis, men denna är mycket äldre. Finns inte någonting som är tillrattat, i och för sig har vi inte mixat ännu, men det SKA inte vara många effekter och sånt. Inga trumslag som bara kommer en gång osv.
Jalle: I stort sett är det väl två gitarrer, förutom att vi har lagt på solona. Det är inte så att vi spelar in grunderna och sen lägger på en gitarr som lägger riff ovanpå det som vi har gjort tidigare. Det är i stort sett två gitarrer, och jag tycker nog att låtarna fungerar bra på det sättet.
Nisse: På förra plattan kom vi fram till att det som hade varit vårt problem när vi spelade in, det var att alla kämpade med sina egna ljud. ’Nä, den måste ligga så, måste va mer i botten där’. Så det blev en enda röra. Då gav vi upp, i alla fall gav jag upp gitarrljudet för att det skulle få en roll istället. Tydligaste exemplet är ”Munnen full”, där är gitarren precis som genom en telefon. Inget ljud är bra i sig, men jag tycker ändå kanske att det är bästa låten rent mixningsmässigt. Men på denna skivan har vi inte alls samma filosofi, utan här har vi ett gitarrljud rätt igenom.
De fyra råmixarna jag hörde imponerade och övertygade mig oerhört: ”Under hot”, ”Förlorad kontroll” och ”Ner i det blå” — tre kraftiga rocklåtar som bubblade av energi och vildsinthet, och det mycket tack vare ett ohämmat gitarrljud som måste golva den tyngste bjässe. Det KÄNNS att de kranade volymknapparna i botten, för utan denna volymanstormning hade de aldrig kunnat få alla dessa skitiga bitoner, feedback och andra fula, fula ljud. ”Under glödhet sol” är ”Blod eller guld Pt 2”, och skulle passat bra som filmmusik i ”Sierra Madre’s Skatt”.
Men först och främst märks det att de har fått en helt ny säkerhet, både som band och instrumentalister. Här behövs inte så många pålägg — det mesta finns där redan.
Jalle: Att lägga på kan ju vara en brist också, att man inte har gjort grejen från början. Det här är fjärde LP:n vi spelar in, och första gången vi mötte Tomas ändrade han förbaskat mycket på vårt spel. Han kunde tex säga till basisten: ’ja, du måste lägga en gång som går emot gitarren istället för följer med’. Den här gången ändrade han väldigt lite, så visst har vi blivit säkrare.
Nisse: Dels spelar vi bättre, kan mer själva, men sedan var ju själva inspelningssituationen krävande — en liten fuktig replokal och mördande volym. Man fick dra ned på ambitionerna lite. Tomas bröt inte så fort det sänktes i tempot lite, vi spelade på istället.
Tomas Gabrielsson kom med i samband med deras första LP för MNW, och är nu med och producerar för tredje gången. Det är hans buss Wilmer använder för inspelningarna. Efter att ha varit fast anställd på MNW, jobbar han nu frilans och sköter även sitt eget bolag Urspår. Det är uppenbart att han har betytt mycket för bandet och deras plattor:
Jalle: Han är förbaskat bra helt enkelt. Han har alltid idéer, och det är inte bara såna där små enkla tips, tex han hör direkt när jag tar ett fiss precis när Nisse sjunger ’bla-bla’ istället för att vänta den där lilla bråkdelen för att det ska bli mer sug, sånt hör han direkt. Och som producent har han alltid förslag och idéer. Det är trist med dessa producenter som bara sitter och säger att det inte är bra, och sen inte har någon konstruktiv lösning på det. Har han en idé även om den är svår att utföra, så övar man, och han hör hela tiden om något är fel och kan hjälpa en på väg.
— Pressen har ju alltid haft ett gott öga till Wilmer. Hur tror ni att nya plattan kommer att bli mottagen?
Sticky: Jag vet inte, men jag är lite rädd för att den kommer att bli lite nedskriven. Det skadar kanske inte. Låtarna den här gången är nog inte så direkta som på förra plattan. Jag tror nog att man får lyssna på de flesta av dem ett par gånger innan man kan digga dem. Men skivan som helhet blir nog inte så väl mottagen som ”Djungelliv”.

MUSIKALISK MARKERING LYCKADES

Nisse: Fast det har vi alltid trott. ”Kör dej död”, den trodde vi inte alls på. Den gav vi mer ut som en musikalisk markering. Vi trodde framför allt inte att den skulle spelas i radion.
Den kommande plattan blir Wilmers tredje på MNW, som inte tycks se några hinder att låta bandet sköta sina inspelningar själva, istället för att göra plattan i Waxholm.
— Hur är ert förhållande med MNW?
Sticky: Jävligt gott.
Nisse: Vi har inte så stora erfarenheter med andra skivbolag, men vad man hör så… Det är ju en regel att man aldrig är nöjd med sitt skivbolag. Det verkar som om de stora, kommersiella bolagen bestämmer mer över huvuden på folk, och det är nog det de flesta klagar på. Det gör aldrig MNW. Deras brist är att de inte har mycket pengar.

MNW GER ARBETSRO

Jalle: Men det kan de ju inte hjälpa, eller hur? Jag tycker de är för jäkla bra, och det passar oss perfekt att vara på ett sånt bolag, här får vi arbetsro. Vi känner inte så här för MNW att om denna floppar, har vi inte en chans att göra en till. Det tror jag att vi får, och det känns jäkligt bra. Det ger oss en trygghet. Man kan ju inte säga att ”Fula Fula Ord” floppade direkt, men den blev ju inte det steget vidare vi hade väntat oss efter första LP:n. Den sålde alltså mindre. Men MNW hade ju inte en tanke på något annat än att vi skulle få göra ännu en LP. Hade vi varit på Sonet tex eller något sånt, tror jag vi hade fått ta vårt pick och pack och gå.
Nisse: De har ju lägre omkostnader också, skivorna går ihop längre ner.
— Tidigare i höstas började de testa de nya låtarna ute. Har de fungerat bra?
Nisse: Jo, jag måste nog säga att så bra mottagna har inga nya låtar blivit inför en LP.
— Ni tror inte att det är så att ni nu har blivit så stora att folk tycker att det är bra bara för att det är Wilmer?
Jalle: Det säger vår bokare, att vi börjar få ett namn i sig. Som tex med ”Kör dej död” som har sålt drygt 3000 ex. Han menar att vi hade kunnat ge ut vilken låt som helst och sälja 3000. Det tror inte jag på i och för sig, men han säger att vi nu har en publik som bara älskar oss punkt slut.
Nisse: Men det har varit så med våra kompisar som har hört låtarna och som säger ’vad bra låtar ni har’, och så har de nämnt några. Inte bara så där allmänt, utan sagt ’ja, den som gick så och så’. På Kulturbolaget (i Malmö) nu senast spelade vi mängder av nya låtar — en ren chanstagning, och vi var extremt nervösa. Men vi fick en otrolig respons från folk som aldrig tidigare hört dem.
Wilmer X var länge det mest otacksamma, slitande och uttröttande man kan tänka sig: ett etablerat halvtidsband som gav sig ut på en-, två och tredagarsvändor uppåt landet. Mycket bärande, kånkande, bussande, väntande och strulande (känns det igen, kanske?) och där själva spelandet blev en bråkdel av hela företaget.
Men det senaste året har de släppt alla tyglar, och spelar numera på heltid.
Jalle: Det är jäkligt skönt. Man sitter i bussen och känner hur det rickar lite när de lyfter de tyngsta bashornen (han ser uppenbart belåten ut).
De har med åren fått en förvånande bred publik: från de ökända Hörbybrottarna till gymnasieelever, från teknister och studenter till inbitna rockdiggare och punkare. Och till skillnad från många andra utbygdesband är de stora i Stockholm.
Sticky: Ritz är nästan det ultimata för oss, där går det alltid otroligt bra.
Jalle: Oh ja, Stockholm går fantastiskt bra. Det gäller att man har släppt en platta, det tycker jag märks hos många. Vi spelade på Ritz i februari förra året, två kvällar i sträck, vilket vi tyckte var lite våghalsigt. Första kvällen var det fullt, och då tänkte man ’nu blir det lite glesare på lördan’. Men då var det köer långt åt helsike, och vi hörde av en annan arrangör att vi var det svenska band som hade haft längst köer.
Nisse: Det är verkligen flyt däruppe. Innan i början kände vi oss som någon sorts lantisar, och var väl betraktade som det också, det var vår ”image”. Nu har vi istället blivit verkligen accepterade. Man hör ofta ’alla älskar Wilmer’.
Jalle: Även bland musiker hör man mycket sånt: att vi är förebilder, bandet som började i botten på fritidsgårdar osv, ’kul att det gått bra för ett sånt band’.
Nisse: Tänka sig det 1980 när vi kom till Stockholm första gången. Då var det ball på något sätt, klappa lite på axeln så där. Nu är det plötsligt annorlunda.
— Varför?
Nisse: Det är faktiskt så att vi är bättre än de flesta band (gapskratt från Jalle). Det är faktiskt så. Samtidigt har vi emot oss att det är dåliga tider för rock…
— Är det?
Nisse: Jomenvisst märker man att det blir färre och färre spelningar för alla band. Men samtidigt kan vi rida på dessa dåliga tider eftersom vi är nästan det enda bandet. Så de som gillar rock gillar oss. Det är ju inte så många band som spelar som vi gör, så det är ju inte så svårt att vara bäst, tycker jag. Speciellt inte nu, jag gillar inte alls vad som håller på att ske. Nu verkar det som om ALLA ska ha så vackert och polerat ljud som möjligt. Förutom alla garagebanden, vill säga. Men mängder av andra band som vi träffar, alla de går ju bort från själva råöset och gör lugna plattor istället. Jag står helt frågande inför det.
Sticky: De vill väl följa med tiden.
— Varför tror ni det går så bra för Wilmer?
Jalle: Jag tror att det är för vi är hungriga. Jag är i alla fall inte trött på det här. Det känns som om man är i början. Men om det hade varit så att vi hade varit i Stockholm och gjort MP:n, tror jag att vi hade satsat för fullt på heltid redan från början, och kört slut på sig direkt! Det har nog haft sina fördelar att vi inte har satsat för fullt förrän nu, när det finns en marknad för oss.
Kvar att göra för Nisse Hellberg och de andra var de avslutande påläggen och slutmixarna som skulle klaras av uppe i Waxholm, och inom den närmaste tiden ska den ännu icke namngivna (Nisse: ”det blir någon av låttitlarna”) plattan vara ute. Och jag är övertygad om att vi har något exceptionellt att se fram emot, om inte annat, så i alla fall den mest fullödiga svenska rockskivan på mycket, mycket länge. Hörbybrottarna kommer alla gånger att hålla med mig, de har ju alltid velat att Wilmer ska låta som de gör här. Det blir en dubbel-Nelson, alla gånger.
Tills plattan kommer kan ni ju alltid åka på ett aptitretande nacksving och köpa deras nya 12″-singel — en låt från LP:n (om Wilmer har fått som de velat, blir det ”Under glödhet sol”) och två exklusiva baksidor.