Från Göteborg, Motvind och Gary T’to Band längtar Anders Rundblad efter nya utmaningar. Framgångarna i väst kom med Wire Train.

VEM FAN ÄR RUNDBLAD

Någon speciell inbjudan behövdes inte för att träffa Anders Rundblad i San Francisco.
För att få en att känna sig närmare Sverige, så befinner sig After Dark-gänget på teatern Alcazar, på den så kallade ”Teatergatan” — Geary — där också mitt hotell ligger. Christer Lindarw et consortes repeterar inför sin USA-premiär som inträffar andra veckan i oktober.
Men nu börjar ni skruva på er: ”Vem f-n är Anders Rundblad”, frågar sig snart de flesta av er som inte är från den här tidningens hemtrakter. Som också varit Anders hemtrakter. Första gången jag ser honom — tror jag — är i en rockvideo. Han står i bakgrunden med sin bas och skymtar förbi ibland. Hans hår är västkustsommarsolblekt, brunbeigt i tunga men — verkar det — mjuka lockar och jag kommer på mig med att fundera över hur en kille från Göteborg, som ser så genomsvensk ut har lyckats ta en plats i en av de mer framstående grupperna i San Fransisco, Wire Tran (som han spelade med i videon jag såg).
— Jag hade spelat färdigt i Sverige för ett tag, kändes det som. Spelade med flera grupper runt om i Göteborg — främst Motvind och Gary T’to Band. Behövde nya utmaningar och eftersom min mamma är amerikanska, så har jag dubbla medborgarskap och automatiskt det så kallade ”Gröna kortet” som betyder arbetstillstånd, här i USA.
Vi träffas i ett genuint, gammalt amerikanskt hotell. Väggarna är på den nedre halvan täckta i mörkbrunt ädelträ och upptill klädda i bourgognefärgade tapeter. Golvet har heltäckande rnaroonfärgad matta och möblerna är läderklädda.
— Vet du att de skall riva ut all den här inredningen och ”modernisera”? som de säger, frågar en gammal man som jag varje dag, och större delen av kvällarna, sett hålla till i hotellets bar och foajé och som sitter här nu också, när jag väntar på Anders.

HAR BYTT OUTLOOK

Om gamlingen varit kvar när Anders kom, skulle han nog ha frågat om vi tillåter punkare i Sverige också, för Anders har bytt ”outlook” sedan jag såg honom på den där videon. Nu är hans hår ännu ljusare, nästan vitt, men med en mörkare toning i botten och det är välarrangerat, som gatans punkfrisyrer blir när de tas till frisören.
— För att få speljobb läste jag — och svarade på — annonser. Och aldrig har jag spelat i så många trista orkestrar innan jag fick jobbet som basist i Renegades, som Wire Train kallades då, säger Anders med sin något nasala och mycket vänliga röst.
Jag sitter i baren och dricker importerad öl, trots att den är så mycket dyrare än den nordamerikanska. Men cigaretterna är naturligtvis inhemska och utan filter.
Bakom ett par keyboards sitter en tunn kvinna i ålder ”obestämbar” i mörkblå klänning och långa tonade lockar. På begäran spelar hon alla de ”mellow” låtar man kan höra på de radiostationer som kallar sitt format ”easy listening”. Ibland rockar hon till det och det låter helt enkelt för jävligt. Senare frågar jag Anders om kvaliteten på USA-musikanterna, som vi hört så mycket gott om.
— Det är hög kvalitet på rockmusiken här — och musikanterna, förstås. Men jag tror att svenska musikanter mycket väl kan mäta sig med de bästa här. Det som ger amerikanarna ett försprång är deras tradition, modern underhållningsmusik betyder så mycket mer här och blir aldrig styvmoderligt behandlad. Och när det gäller att sjunga verkar vi vara väldigt distanserade. Här sjunger man mycket i skolan och kyrkorna har många körer. Det är helt enkelt naturligare att sjunga för folket här.
San Fransisco har ett mycket varierat rockmusikliv, varje kväll kan man gå på klubb och höra olika sorter spelas — och mycket bra. Jag kan nämna Tuxedo Moon, Romeo Void, The Residents, så förstår ni hur mycket av rocksväng det spelas för de drygt sjuhundratusen personer som bor här.
Bluesklubbar finns det också gott om här — och en stark ”blues-society”, San Fransisco är väl ganska känt för att ha fått fram många bra vita bluesmusikanter. Michael Bloomfield är bara ett av många exempel.
Glöm heller inte att det var i de här trakterna som Flower Power-rörelsen började gro i slutet av -64 och början av -65, med happenings som ”the gathering of the tribes” och här ifrån kommer också grupper som Grateful Dead och Jefferson Airplane. Den mest berömda av alla rockkonsertlokaler i världen är väl Bill Grahams Fillmore West. Även den fanns här i San Fransisco.
Hur är det med den politiska musikrörelsen då, frågar jag Anders som ju är fostrad i den ”svenska progressiva musikrörelsen” på Sprängkullen i Göteborg.
— Det finns ingen samlad plattform och jag har inte träffat på någon grupp, som bestämt sig för att föra någon viss politisk linje, svarar han. Men då och då arrangeras det politiska musikfestivaler. Vi har spelat på ett par stycken tillsammans med Dead Kennedys, men på det hållet har vi inte kommit lika långt här, som vi gjort i Sverige.

FRITIDSLEDARE

Anders har behållit en professionell musikkontakt med Sverige genom att hjälpa kamraterna på ett av Göteborgs skivbolag, med kontakter i USA. Ett förhållningssätt till spelandet, som praktiserades — och förespråkades väldigt starkt —under den progressiva musikrörelsens storhetstid vid mitten av 70-talet är för honom fortfarande helt naturligt.
— Jag har ett annat, ”civilt”, jobb på sidan, berättar Anders. När vi åker på turné kan vi vara borta i månader, men när vi är hemma, mellan dessa turnéer och skivinspelningar, så jobbar jag med att ta hand om barn på ett ”Fritis”, som YMCA har. Det är ungar i 6 till 12-årsåldern som kommer dit på eftermiddagarna, efter skolan. Jag fungerar bättre — känner mig inte så förslöad och försoffad — sedan jag fick det här jobbet, slutar Anders Rundblad som också gärna pratar gott om den bespottade progressiva musikrörelsen och så snart vi nämner det gamla hemlandet, så görs det i positiv anda.