Som en Torshammare som har slagit is och kyla rakt i stadens ansikte, krymper Stockholm, hukande och stelbent under en vredgad, arktisk köld. Minus tolv grader. Men vinden rakt i ansiktet. Som dova trumslag hörs snörasen från taken när de dunsar ner på den förfrusna snömodden i en av Söders gränder. Man förnimmer dem i ryggen.
Inte undra på att vikingarna drömde om det gröna Irland.
Mellan två istappar drar Pugh Rogefeldt sin första slutsats:
— Asatro och rock hör ihop.

Plattan heter “Hammarhjärta”. En alltigenom hednisk dedikation till en forntida tro och börd, med en tung bas som får hjärtat att hamra in styrkan och den nordiska stoltheten i ett långt blont hår. Det är rock med muskler.
Pugh Rogefeldt skriver historia. Inte bara om en svunnen värld utan även i sin egen. Rainrock är tillbaka på arenan efter nästan ett decenniums skilsmässa. Men i en ny tid och ett nytt tempo. Visrockaren har nästan blivit hårdrockare.
Senare, i en äntligen nådd krogvärme, hängandes över en sejdel bayerskt öl på en rustik bordsskiva av ofernissat trä, drar Pugh ner täckjackans dragkedja och blottar sin silverhammare under halsen.
— Rocken är som asatron livskraftig, bejakande, ur hjärtat. Kristendomen är pacificerande. Med tron på överhögheten. För mig har rocken betytt allt. Rocken var min enda chans att komma upp mig i samhället. Utan rocken skulle jag varit en outbildad nisse på fabriksgolvet, eller arbetslös…
Han drar en rödfrusen näve genom det ljusa, halvlånga halmhåret. De stora blå ögonen är klara och livliga, vinterkylan hänger fortfarande kvar i dem. Han är road. Entusiasmen kan nästan tilldelas en missionärs iver. Och där finns bara ett par svaga, eftersläntrande diftonger från ursprunget, Västerås.

PUGH I HEDENHÖS

Med en röd Prince mellan läpparna:
— Det känns skönt att vara tillbaka med Rainrock. Det är ändå det band som funkat bäst. Vi växte ju upp tillsammans i Västerås och känner varandra ut och in. Synd bara att min bror Ingemar inte kan vara med. Han är ute och turnerar med Jerry Williams. Därför är vi idag bara tre av de fyra i gamla Rainrock, Bosse Frölander (trummor), Roger Pettersson (bas) och jag. På plattan har vi plockat in två nya snubbar, Kjell Segebradt på gitarr och Leif Larson på keyboard.
Han blåser ut en strimma rök.
— Först ville jag göra en platta med ren hårdrock, men EMI avrådde mig. Mer eller mindre. Jag har delvis lyssnat på dem, bara delvis. För svenska förhållanden kan man bitvis kalla plattan för hårdrock. Hedniska biceps som stundom går i musikalisk bärsärkagång. — På plattan har jag flyttat mig själv tusen år tillbaka i tiden. Titellåten “Hammarhjärta” handlar om en man som begått en missgärning och som snart ska hamna i Hel, dödsriket. Han balanserar över bron av is och dimma och har slutligen nått den sista grinden, Slamrargrinden. Då sjunger han till sin hustru att hon ska ta livet av sig och följa med honom i Hel — för där finns inga ljusstrålar och ingen glädje för honom, bara om hon kommer. Du, sjunger han, du som har ett hammarhjärta…

TOR BETYDER MEST FÖR MIG

Pugh flinar glatt och drar upp en halskedja som legat dold under skjorta och tröja. Det är en stor ring med fyra gudstecken i vart väderstreck; solguden Ull i norr, Tor i syd, Oden i väst och Frej i öst. Han dröjer sig kvar vid Tor, ett kantigt R.
— Tor är den gud som betyder mest för mig. Han är folkets gud. Han står för livskraften. Oden var mer för överklassen och Frej för bönderna. Man skulle kunna säga att Tor var socialdemokrat, Oden moderat och Frej centerpartist.
Han stoppar tillbaka och knäpper igen om gudssymbolerna, han vill behålla dem för sig själv, närmast hjärtat. Det är så jobbigt när alla frågar.
— Men det finns en hednisk rest hos alla svenskar, återupptar han. Att man i skolan får läsa så lite om vår egen mytologi.
Men först var det symbolerna och konsten som intresserade honom. Han har till exempel efterlämnat egna runstenar på Gotland. Från tre olika stilarter har han sammansatt sitt eget personliga runskriftsalfabet — en färdighet som han visar på skivomslaget.
— Ingen platta har jag engagerat mig så mycket i som denna. Just därför att den handlar om vikingatiden och asatro. Du förstår, jag trodde inte jag kunde skriva en platta till på svenska. Det gick inte. Det gick inte förrän jag kom på idén att göra rocklåtar om vikingatiden. Och för första gången i mitt liv har jag sett motiven först och gjort musiken efter dem. Annars brukar det vara tvärtom. Motiven består oftast i halvdrömska visioner: “Drömmen om Irland”, en av plattans två akustiska låtar, där en ensam gitarr drar fram i ett mjukt, melodiskt crescendo, stödd av en säckpipa och en dröjande kör i bakgrunden.
“Hotande segel”. Visionen om hur en grupp människor står på en strand och spejar ut i dimman över havet — där ett drakskepp skymtar. Vikingarna är på väg. Skräcken griper tag i människoskaran, de hotande seglen kommer närmare för var dag. Här ligger basen djupt rotad i marken i tunga tramp med en slamrande gitarr som stökar i diskanten.
“Hotande segel” ligger nära hårdrocken, men personligen tycker jag att den äger en alltför melodiös mänsklighet för att klinga under genren. Detta gäller även för “Hammarhjärta”. Däremot är låten “Sutten-hoo” som ligger först på andra sidan en ordentlig hårdrockare. Sutten-hoo är förresten en vikingagrav från 600-talet som man hittat i södra England. Det finns starka skäl att tro att denna konungagrav är svensk eftersom alla vapenattiraljer härstammar från Mälardalen.
“Rid, rid” är den andra akustiska låten på plattan. En av de få återstående hedningarna rider till ett hednamöte i sporrsträck. Nu är det fara år färde: “Herrarna med bibeln i hand försöker intaga vår land”.
Detta är en typisk Pugh-låt av gammalt märke. En ensam akustisk gitarr i vass blues-rock som galopperar över heden likt en åttafotad Sleipner. Men Pugh skulle nog inte hålla med.

GAMLA PUGH ÄR HELT BORTA

— Det finns ingenting kvar av gamla Pugh, understryker han gång på gång.
Den Pugh som tillsammans med Ola Magnell införde visrock på svenska är borta. Idag betecknar han sig som en experimentell musiker vars entusiasm för tung rock långsamt växt sig starkare. Han gjorde en platta på engelska för ett och ett halvt år sedan, “Face”, som gick de flesta spårlöst förbi. Vem fan vill höra Pugh på engelska? I stort sett bara Pugh.
Den sista riktiga hiten hade han 1981 med “Stockholm, Stockholm, stad i världen”. Den sjöngs från Haparanda till “svenska” Mallorca. Men sedan har det varit tystare. I alla fall massmedialt tystare.

DOM KOM SOM ETT VACUUM

Pugh blir, som de flesta andra artister (Ola Magnell undantaget) försiktig och undvikande när han ska prata om tillbakagång och motgång.
— Tja, säger han och tänder en ny cigarett. Det är ju riktigt att den där engelska plattan inte gick något vidare. Men själv tyckte jag den var bra. Jag vet inte, men om man ska prata om motgång i försäljningssiffror så beror det nog mest på att utbudet och konkurrensen har blivit så mycket större. När vi startade 1969 så fanns i stort sett bara vi. Det uppstod ett vakuum mellan den engelska popen med Hep Stars och den svenska visrocken. Och då kom vi och fyllde detta tomrum. Vi var liksom först och i stort sett nästan ensamma på arenan tillsammans med gruppen November. Det pratas väldigt lite om November idag. Det är synd. De var jävligt bra. Och så har jag inte hängt med i Bert Karlsson-svängen. Med Carola och Herreys och storsäljarna.

GAMLA FANSEN NÄRA ÄTTESTUPAN

Han lägger en tankerynka mellan ögonbrynen.
— Sedan tror jag att mina gamla fans har blivit så gamla, över trettio, att de har slutat lyssna på rock. Det blir mest Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Tror jag. Rocken har en ganska fast åldersgrupp mellan 20 och 25 år.
Men han klagar inte. Detta understryker han senare mellan jämna mellanrum:
— Jag är så glad att det gått bra för oss. Utan rocken hade vi som sagt inte varit någonting. Jag känner mig inte bitter på något sätt. Tvärtom, jag gör det jag vill och jag säljer mig inte bara för att få in en hit. Jag menar, jag tänker inte på det viset.
Och sedan, självironiskt:
— Fast jag var ju faktiskt med i schlagerfestivalen 1978 med “Nattmaran”. Men då var den lite annorlunda, med Magnus Uggla, Tomas Ledin och Björn Skifs. Nu gör den faktiskt mer skäl för namnet. Nu är det riktig schlager.
Pugh är svensk rocks motvallskärring. Börjar sjunga på svenska när andra sjunger på engelska, på engelska när andra sjunger på svenska, vispop i sjuttiotalets hårdrock och nu hårdrock mitt i Bert Karlsson-svängen.
Samt asatro när den kristna Carola- och Dolly Parton-vågen drar genom artiststallen som värst.
— Men jag går faktiskt inte ut och offrar i lunden, invänder Pugh med en blick i anteckningsblocket.
— Det här med vikingen som slog ihjäl barn är bara kristen propaganda. Vikingarna bidrog faktiskt till rättsskipningen på kontinenten genom att sprida tingen. Och de hade en stark byråkrati. Man reklamapparaten har tagit fäste på vikingen som en ociviliserad, krigshetsande vilding. Det finns en grupp som anspelar på vikingar och kallar sig Manowar. De springer in på scenen med hjälmar och svärd och sånt. Det är en grupp töntiga gubbs. De är förmodligen amerikaner. De måste vara amerikaner…
Han fimpar, knäpper igen täckjackan, men dröjer sig kvar.
— Tänk dig, säger han med ny entusiasm. Tänk dig att där låg den europeiska kontinenten i tusenårigt medeltida slummer. Och så kom vikingarna under trehundra år och väckte upp dem från denna sömn. Det hände ta mej fan mer där under dessa trehundra år än vad det gjort i tusen år!

MED NY GLÖD

Och glöden är tillbaka. Missionens låga. Han blev avrådd av EMI, men har ändå beslutat sig för att väcka upp den svenska musiken från den sövande schlagerslummern.
Det räcker att man öppnar dörren för att ångra sig. Kylan ger ansiktet en slungande lavett med rak handflata. Jag drar mig in i värmen igen och ser Pughs blå täckjacketyr försvinna.
Trycker ner knappen på bandspelaren. Och råkar hamna på den enda låt som inte är rock. Ett gitarrsolo, en säckpipa, en kör. Gröna ängar. Drömmen om Irland.
Jag lutar mig tillbaka och undviker att titta ut.