På landets skolgårdar har det under de senare åren utvecklats en oerhörd segregering bland eleverna. Det är eleverna som på egen hand har infört åtskillnadspolitiken. Politiken avser att skilja agnarna från vetet. Och den enda fråga som ställs till den nytillkomne är helt avgörande för dennes framtid… Är du hårdrockare eller synthare?
När man vandrar uppför de fyra trapporna till skivbolaget Amalthea i Malmö (hissen är av någon anledning alltid upptagen) vet man i alla fall en sak: Mikael Wiehe skulle aldrig ha några problem med att klara nålsögat på skolgårdarna.
Han är avgjort en synthare.

Ändå är det en högst påtagligt medelålders man som störtar in en kort stund efter överenskommen tid. På huvudet sitter en trång stickad mössa och i ena handen sitter en kassettkopia av den nya LP:n ”Hemingwayland” i ett stadigt grepp.
Mikael Wiehe har just pustat ut efter en månads vistelse i Stockholm. Där spelades den nya LP:n in. Som medmusiker användes den numera fasta kärnan: Annie Bodelson — synthesizer, Jan-Erik ”Fjellis” Fjellström — gitarr, Johan Valentin — basgitarr och Joakim ”J.J” Rooke — trummor. De fyra musikerna fanns även med på den förra LP:n ”Lindansaren”, men det är först nu som Mikael Wiehe anser att gruppen är riktigt homogen. Mikael Wiehe förklarar själv, sedan han satt sig i skivbolagssoffan med en kopp kaffe och frasiga wienerbröd framför sig:

— Tidigare var de olika grupperna i mångt och mycket specialdesignade för att passa mina olika idéer. Nu är orkestern mer att betrakta som en grundstruktur som hela tiden är intakt. Ovanpå detta kan man sedan bjuda in de musiker som behövs för att ge en enskild melodi den rätta touchen. Som exempel kan nämnas att vi på en av de nya låtarna använde oss av en stråktrio.
Under diskussionen kring arbetet med LP:n erkänner Mikael Wiehe gärna att Tom Waits LP ”Swordfishtrombones” spelade en viss roll när det gällde de musikaliska arrangemangen på ”Hemingwayland”:
— Man kan nog säga att det var Tom Waits som till en viss del ändrade mitt arbetssätt. På ”Swordfishtrombones” använde han sig gärna av skillnader i instrumenteringen mellan de olika låtarna. Ena låten kunde spelas av en mässingsorkester medan nästa låt bara bestod av en raspig röst, ackompanjerad av ett ensamt piano. Det var den distinktionen som jag ville överföra till ”Hemingwayland”.
Vid en genomlyssning av den tidigare så krampaktigt hållna kassettkopian förstår jag vad Mikael Wiehe menar. Bland de färdigmixade låtar som jag får höra är det speciellt en som fastnar i minnet. Titeln på den minnesvärda kompositionen är ”Motståndets estetik” och trots att speltiden är över åtta minuter, fängslar den hela tiden, tack vare sitt arrangemang. ”Motståndets estetik” (vars titel de litterärt eller filosofiskt bevandrade läsarna säkert redan har kopplat till Peter Weiss’ boktitlar) har i grunden en monoton, närmast ödesmättad grund.
Till detta adderas sedan de instrument som behövs — en ylande gitarr, en spröd flygelton eller ett rasande synthesizeranfall. När sedan den nästan uppgivna sången ljuder unisont med musiken står det hela klart: Mikael Wiehe har med ”Motståndets estetik” lyckats prestera en minst lika stor musikupplevelse som ”Flickan och kråkan”, ”Fågel Fenix” eller ”Lindansaren”. I intensitet slår den till och med ”Titanic”! Vad är det då som utlöser den konstnärliga aktiviteten bakom sådana höjdpunkter? Mikael Wiehe svarar på sin stillsamma malmöitiska:

MOTSTÅNDETS UTFORMNING

— Om du frågar om bakgrunden till just ”Motståndets estetik” så beror den mycket på ett arrangemang som Joakim och Annie arbetade fram. Det var deras utlevelse kring grundtemat som gav ”Motståndets estetik” den omväxlande utformning som den nu har.
— Om du frågar mer allmänt så finns det inget entydigt svar. Det skiftar från gång till gång. Ska man ta titellåten till den nya LP:n som exempel, var det två meningar, ”Öga för öga, tand för tand, så lyder lagen i Hemingwayland” och ”Vi flyger härifrån”, som fick mig att börja arbeta med låten. Men andra låtar kan ha helt andra utgångspunkter.
Det som däremot har ändrat Mikael Wiehes sätt att komponera är upptäckten av Dr Robert Moogs uppfinning. Den första ordentliga bekantskapen stiftades under åttiotalets tidigaste början. Den gemensamma kontakten var synthesizerspecialisten och Adolphsson & Falk-producenten Greg Fitzpatrick. Mikael:

— Anledningen till den första kontakten var en arrangemangsidé som jag hade till ”Flickan och kråkan”. ”Flickan och kråkan” passade inte riktigt in i min dåvarande grupps repertoar. Därför tänkte jag spela in den på egen hand. Eftersom jag dessutom alltid har varit intresserad av att korsa olika musikstilar föddes en idé. Varför inte använda synthar på den folkviseklingande ”Flickan och kråkan”? Grundidén fick jag från Marianne Faithfulls LP ”Broken English”, men jag ville vinkla det på mitt eget sätt. Inspelningen av ”Flickan och kråkan” blev hur som helst lyckad och mitt intresse för synthens möjligheter hade väckts.
— Väl tillbaka i Malmö (”Flickan och kråkan” spelades in i Stockholm) fick jag kontakt med musikern Hans Åkerheim. Men hjälp av honom stiftade jag närmare kontakt med synthen. Och nu betraktar jag den som ett ofrånkomligt hjälpmedel när jag ska komponera.
Men trots det nya komponeringsförfarandet kan man nog våga påstå att Mikael Wiehes melodier och texter än idag står för en hantverksmässig kompositionsteknik. Det melodiska är fundamentet som sedan komponeras med en berättande, beskrivande eller kritiserande text. Grundförfarandet skiljer sig inte så mycket från exempelvis tiden med Hoola Bandoola Band. Som konsekvens har mycket riktigt Imperiet spelat in en ny version av låten ”Fred” från första LP:n med Hoola Bandoola.
När jag lägger fram ovanstående resonemang för Mikael Wiehe är han, åtminstone delvis, beredd att hålla med:

25 LÅTAR HÅLLER

— Jag anser nog att jag under årens lopp åtminstone hållit en konsekvent linje beträffande textförfattandet. Nu, som när jag spelade i Hoola Bandoola Band, skriver jag om den världen som jag ser omkring mig. Jag tog förresten, utan någon egentlig anledning alls, och gick igenom mina inspelade låtar för ett tag sedan. Det uppskattade antalet låtar som jag har spelat in blev ett åttiotal. Av dessa var det ungefär 25 stycken som jag fortfarande anser håller.
När Mikael Wiehe komponerar använder han sig gärna av en referensgrupp. Den närmaste familjen och personalen på skivbolaget får bli lyssningsobjekt. De färdiga låtarna presenteras sedan inför medmusikerna som tillsammans med Wiehe är ansvariga för de musikaliska arrangemangen. Hur är det då med den övriga gruppens direkta medinflytande?
— Jo, jag tycker nog att den här orkestern är den mest demokratiska som jag någonsin har spelat i, säger Mikael efter en stunds tvekan. Jag står för text och melodi och förbehåller mig dessutom rätten att ta det slutgiltiga beslutet. Men vi arrangerar som sagt all musik tillsammans. Dessutom har gruppen ett slutgiltigt veto — om de verkligen tycker illa om en låt så vägrar de helt sonika att spela den! Då har jag inte så mycket att sätta emot, eller hur?
— Dessutom beslutar vi demokratiskt om alla yttre beslut. En sådan sak var när vi skulle välja inspelningsstudio. De andra musikerna ville absolut spela in i Park Studio i Stockholm, medan jag själv ville spela in i en musikrörelseägd studio, gärna så nära Malmö som möjligt. Men där blev jag nedröstad. Och nu i efterhand måste jag ge de andra rätt. Stockholmsstudions datoriserade mixerbord underlättade verkligen inspelningen!
Att Mikael Wiehe ville spela in så nära Malmö som möjligt, är inte att betrakta som något underligt. Tillsammans med författare som Jacques Werup och poeter som Lasse Söderberg måste Mikael Wiehe betraktas som typiska malmöföreteelser. Språk, lugn och eftertänksamhet är faktorer som förenar. Hemstadens ande sitter i ryggmärgen.
— Det stämmer nog att Malmö är något som då och då kan skönjas i mitt konstnärliga skapande, filosoferar Mikael. Och det är inget märkvärdigt, om man tänker efter. Jag har gått i skola här, har många vänner här och till och med min familj i Malmö. Staden genomsyrar på det sättet ens liv. Det är ofrånkomligt. Det kan man bland annat upptäcka om man jämför de större städernas musikscener. Den öppna aggressiviteten som finns i Stockholm och den mer politiskt betonade aktiviteten som Göteborg står för, kan du exempelvis inte hitta här.

LÅTEN FORMAR SIG SJÄLV

Om de sju låtar som tillsammans bildar ”Hemingwayland” är för malmöitiska, återstår nu att se. Att de inte är utspekulerade är i alla fall något som Mikael Wiehe är noga med att betona:
— När jag skriver material är det en omöjlighet för mig att ta hänsyn till hur en hitlåt ska vara. De sånger som kommer fram får forma sig själva. Även om sedan skivbolaget är lite oroligt för frånvaron av hit-potential på ”Hemingwayland” så kan jag inte bry mig om sådant tänkande. Det får gå som det går.
Och medan skymningen faller över Malmö och skivbolaget Amaltheas kontor, tar jag trapporna ner från lokalen där intervjun ägde rum. Hissen är — givetvis — upptagen.