De bankar på metallskrot. De krossar sten. De använder sig av slagborrmaskiner, cirkelsågar och allsköns andra maskiner. De för en hel del oväsen.
Men trots att genrebeteckningen i och med detta borde vara klar, vägrar medlemmarna i Göteborgsgruppen DNA — Johan Nordquist, Stefan Karlsson och Zbyszek Karkowski — att kalla det de gör för industrimusik.
— Det vi gör handlar inte om samma saker som industrimusiken — den så kallade industrimusiken, säger Zbyszek. Vi vill snarast placera oss i den klassiska musiken — futuristerna, John Cage o s v — medan trenden med industrimusik mest är någon slags disco med oljud.
Man kan kalla DNA:s framträdanden för moderna riter: Efter bestämda mönster utför de saker som att bygga en metallkonstruktion, sönderdela ett stenblock eller måla med speciella färger.
Deras föreställningar kan verka helt bisarra, men bakom finns alltid en mycket stark grundidé, och framträdandena är ofta mycket symbolladdade.
— Vi har ett koncept utifrån vilket vi utför ett arbete, säger Stefan, en slags föreställning med nödvändiga ljud. Alla delar är lika viktiga.
— Vad vi vill göra är egentligen bara att beskriva verkligheten, säger Johan, och det gör vi på det enda sätt vi kan. Man kan säga att verkligheten är det vi tror på, vi dyrkar den, och vi utför riter till den.
— I alla tider har riter ställt sig utanför samhällets konventioner. Och alla skall känna sig delaktiga i det vi gör; enda skillnaden mellan oss och publiken är att vi gör det, för allt vi gör kan de också göra. Vi är lika utsatta som publiken — mycket av det vi gör går enbart ut på att få oss själva förvirrade.
DNA har tidigare gett ut en kassett, och har nu spelat in material till ytterligare tre kassetter och en LP som kommer ut senare i år.
Johan: — Vi arbetar med konkreta ljud. Konkreta ljud är oftast väldigt dåligt gjorda — ungefär som från ostämda eller dåligt behandlade instrument. Vi vill ta fram konkreta ljud precis som man gör med ett vanligt instrument, som kräver vissa kunskaper och en viss skicklighet. På skivan finns bara konkreta ljud, ljud av arbete, men det finns ändå ingen som inte tycker att det är musik.
DNA:s föreställningar har ofta varit mycket spektakulära med komplicerade scenerier och mycket ljud och maskiner, men nu vill de vända sig från detta och börja arbeta med andra medel.
— När vi började spela kände vi inte till några andra som sysslade med den här sortens musik i Sverige, säger Johan, men det fanns, och det har dykt upp fler och fler. Så när det började bli väldigt mycket av den här tunga metall-musiken, tycket vi att det var dags för oss att sluta, och vi ville göra en slags stor final. Därför bjöd vi in alla band vi kände till i Sverige, och hade en festival för industrimusik i våras.
— För oss fick festivalen bli en avslutning på att enbart appelera till ihåliga aggressioner. Vi utvecklar oss.
En del i DNA:s “arsenal” är en speciell blå färg, som de själva har tagit fram. Den har stort symbolvärde, och de använder den som en slags “idealisk” färg som kan ersätta alla andra färger.
— Det handlar om den rena enkelheten, säger Johan, om det lilla som behövs. Vi kan använda färgen mycket offensivt, och på så vis locka fram fullkomligt monstruösa känslor hos de mest beskedliga människor enbart med blå färg.
— På en festival i Linköping hade vi först en stor föreställning, där vi verkligen attackerade publikens sinnen — lukt, hörsel, syn. Vi överbelastade på alla nivåer.
— Men ingen kollapsar av det. Tiden är sådan, att folk kan bära det.
— Dagen efter, när det hela hade lagt sig, gjorde vi en liten föreställning. Vi packade in publiken i mitten av ett långt rum och höll ett föredrag. Vi förklarade om den blå färgen, om att man kan beskriva hur mycket som helst om vad färgen innebär — vetenskapligt, symboliskt och så vidare — medan de som lyssnar egentligen inte förstår alls, eftersom de inte känner det.
— Samtidigt började två av oss att måla golvet mellan publiken och dörren. Vi målade helt enkelt in dem. Och när då publiken, som kanske intellektuellt förstår vad vi vill säga om “det lilla som behövs” men som ändå egentligen misstror oss, vänder sig om och upptäcker att två galningar har målat in dem i ett hörn, så går känslan upp för dem. Det är ju sant, de kan inte flytta på sig. Publiken känner samma styrka som vi inför färgen.
— Det säger en del om effektiviteten hos blå färg.