Ratata av idag är en image-befriad företeelse. Det finns få förbehåll och kvalitetsmässiga utgivningar med klass är det enda villkor som det inte tummas på när gruppen nu spelar in sin fjärde LP.
Vad hände egentligen med helhetsplanen från 1981?
För tre år sedan togs den svenska rockmarknaden med storm av en okänd grupp med ett fräckt namn. På de första skivomslagen fanns det inga bilder på gruppmedlemmarna. I stället hade pappkonvoluten en djärv layout och pressuppgifter gjorde gällande att gruppen bestod av ett gäng unga reklammän. Musiken var fräsch och hade inte så sällan en lätt touch av ironisk pastisch över sig.
Ser man i presens har mycket hänt sedan dess. Två skivor efter debuten har bjudit på två skilda musikaliska stilar. Tre medlemmar har blivit två medlemmar som lagom till den tredje skivan har decimerats till en enda kvarvarande medlem. Vidare har singlar och LP-skivor vänt sig till olika musiklyssnarkategorier. Och när Ratata nu spelar in sin fjärde LP finns det nya överraskningar som väntar.
JOHAN ÄR GUBBEN I LÅDAN
Den första överraskningen kommer redan när intervjun ska bestämmas. ”När jag ska intervjuas vill jag ha Johan Ekelund med mig. Han är lika mycket medlem i Ratata som jag är numera”, förklarar Mauro Scocco, Ratatas ledargestalt i telefon.
Och så blir det. När vi träffas på Strandeds kontor i Stockholm för vidare befordran till något trevlig café är Johan Ekelund med.
Johan Ekelund måste betraktas som lite av en ”Gubben i lådan” inom Strandedgänget. Från att ha bidragit ofta men sparsamt till Ratatas tidiga plattor steg han med Ratatas tredje LP ”Äventyr” ut ur mörkret. Där var han bland annat, tillsammans med Mauro Scocco, författare till ”Soulboy”, den låt som fortfarande måst betraktas som Ratatas enda egentliga ”hitlåt”. Dessutom var han LP:ns basist.
Johan Ekelund var också en viktig person när Lustans Lakejer spelade in sin hittills senaste LP ”Lustavision”. På ”Lustavision”, som släpptes tidigare i år, fanns Johan Ekelund som basist, klaviaturspelare och medproducent.
Min första fråga när vi bänkat oss kring ett bord i ett café med lätt futuristisk inredning är om Mauro tycker att det är annorlunda att arbeta med Johan jämfört med de tidigare Ratata-medlemmarna:
— Visst är det skillnad, utbrister Mauro Scocco. Jag och Johan är jämstarka som musiker, så var det inte tidigare. När de två första Ratata-plattorna gjordes var det ofta jag som tog över inspelningssituationen. Vi Ratata-medlemmar var inte lika avancerade som musiker och det var i längden ohållbart.
— Dessutom är både Johan och jag dominanta som personligheter, fortsätter Mauro. Det innebär att vi vågar säga vad vi tycker, även om det innebär att vi kritiserar varandra.
När intervjun äger rum har den senaste singlen ”Någonting” varit ute på skivhandelsdiskarna ett par månader. ”Någonting” är en starkt dans-orienterad komposition och följer helt och hållet i spåret efter ”Soulboy”. Den måste älskas på diskoteken.
TVÅ FORMAT FÖR LYSSNARNA
Men, som det antyddes tidigare singlar och LP-skivor från Ratata skiljer sig markant från varandra. För den genre-medvetne Ratatalyssnaren måste detta faktum vara tämligen frustrerande.
När jag undrar om detta är något som är medvetet gjort blir det först tyst kring bordet. Sedan svarar Mauro försiktigt:
— Jo, det är det. Vi ser helt enkelt LP och singelskiva som två olika media. Vi når olika målgrupper med de olika skivformaten…
— Vi är nämligen ganska säkra på att det är olika kategorier av människor som köper våra skivor, fyller Johan Ekelund i. Den genomsnittlige LP-köparen är till exempel lite äldre än singelskiveköparen. Singleköparen å sin sida är antagligen samma person som går på diskotek för att dansa. Och för att nå ut på diskotek måste man nästan ge ut singlar.
Ratata modell 1984 är en imagebefriad företeelse. Det finns få förbehåll och kvalitetsmässiga utgivningar med klass är det enda villkor som det inte tummas på. Det är inte utan att det skiljer sig en hel del från den helhets-planerade grupp som 1981 gjorde sig hörd med sånger som ”Doktor kärlek” och ”Tex Willer”. Vad var det egentligen som hände?
— När Ratata startade fanns det många uttänkta planer bakom, minns Mauro. Vi var unga och trodde oerhört mycket på det vi gjorde. Vi tror fortfarande mycket på det vi gör och själv kan jag bara med yttersta svårighet tänka mig ett liv utan Ratata. Men vad som kolliderade med våra ursprungliga planer var den krassa verkligheten. Vi hade höga ambitioner och det kostade pengar. Mycket mer pengar än vad vi kunde få in…
Ekonomiskt går Ratata nätt och jämnt ihop i dagens läge. Inkomsten går att leva på om man vänder på slantarna.
HELTIDSYSSELSÄTTNING
Ändå är Ratata en heltidssysselsättning — Mauro försökte för något år sedan att plugga parallellt på Beckmans Reklamskola. Det tog en ända med förskräckelse.
När den här intervjun skrivs ut är Mauro och Johan i full färd med att spela in uppföljaren till ”Äventyr”. Båda två lovar ivrigt att den fjärde LP:n kommer att skilja sig helt från de tre tidigare och eftersom det nästan är en tradition att Ratataskivorna skiljer sig från varandra stilmässigt finns det ingen anledning att tvivla på uppgiften. Och det är naturligt att en grupp vill förnya sig inför en ny skivinspelning.
Men vad säger skivbolaget? Skivbolag har en benägenhet att vilja ha grupper eller artister där musiken är någorlunda enhetlig från skiva till skiva.
Mauro och John medger att de olika viljorna ibland kan vara något av ett dilemma:
— Vårt moderbolag Polar vill gärna ha en mer enhetlig linje medan Stranded ger oss i stort sett fria händer. Det är inget konstigt att det är så, det är snarare en regel än ett undantag. Det kan däremot bli diskussioner om moderbolaget tycker att underbolagets produktioner kostar för mycket i förhållande till avkastningen. Så är det på Stranded för närvarande och någon sorts attitydförändring kommer troligen att ske rätt snart.
Uppföljaren till ”Äventyr” är trots eventuella diskussioner under arbete. Tre eller fyra sånger är så gott som färdigskrivna och gamla demotejper genomlyssnas. Arbetet sker sedan nästan helt och hållet i studion. Johan Ekelund:
— Eftersom både jag och Mauro har tämligen stor erfarenhet av studioarbete gör vi det mesta arbetet där. Vi mejslar fram arrangemang och bygger upp låtarna efter sandwichmetoden, det vill säga att vi lägger på eller skalar av det som vi tycker är viktigt eller onödigt.
Den fjärde LP-skivan kommer att följas av den nästan obligatoriska turnén. Från och med slutet av oktober och en tid framåt kommer Ratata att kuska runt på landets vägar. Kommer det inte att vara svårt att spela skivornas genomarbetade låtar på scen? Mauro Scocco tror inte det:
SÅNGERNA BLIR RÅARE
— När man spelar ute är man dels tvungen att rekrytera nya musiker (i alla fall vi i Ratata) och dels ska man repetera in låtarna. Med sådana förutsättningar är det helt ofrånkomligt att sångerna får annorlunda karaktär. Det blir nästan alltid råare…
— Men det gör absolut inget, fastslår slutligen Johan Ekelund. Sångerna får nästan nytt liv i sina nya arrangemang. De blir oerhört intensiva. Det blir helt enkelt mera ös!
Lämna ett svar