— Det känns enormt skönt att vara tillbaka. Jag hoppade av innan eftersom jag får nog av turnerandet med jämna mellanrum, när det blir för mycket cirkus runt omkring det. Jag tycker att det har blivit en jättestor apparat runt omkring det jämfört med förr. Men nu känns det som sagt jätteskönt att ge sig ut igen, och det har funkat fantastiskt bra musikaliskt — jag kan nästan påstå att detta är det bästa Blodsbandet jag har haft vad det gäller musiken.
Peps Persson har tagit god tid på sig att hitta tillbaka — det är nu närmare tre år sedan “Spår” kom ut, och han lade av med konsertverksamheten nästan helt. Förutom Edvard Persson-projektet har det varit tyst runt en av Sveriges namnkunnigaste och mest mångsidiga artister, men egentligen har väl ingen trott att Peps skulle lägga av helt.
Nu är han alltså tillbaka med ännu en ny uppsättning av sitt Blodsband som innehåller, förutom Peps själv, Ove Larsson, Hasse Larsson, Lennart Söderlund, Gen Besiakov, Tomas Franck och Bosse Skoglund. Det var ett bra tag sedan han och Peps spelade tillsammans.
— Det känns rätt att Bosse är tillbaka. Det har fungerat så med oss genom alla åren att vi nar jobbat ihop, skiljts åt och sedan jobbat ihop igen.
Nya Blodsbandet har redan varit ute på en konsertvända (med idel rosor från pressen), och ska ge sig ut igen den här månaden.
— Vi kommer att jobba periodvis därför att samtliga som är med i det här bandet är engagerade på annat håll också. Nästa gång blir i december. Nu känner jag att det inte finns något direkt behov av några längre pauser, utan tvärtom ska jag försöka komma runt en hel del igen.
För Peps har det aldrig funnits några musikaliska gränser — han har tagit blues och reggae, han har tagit gamla nostalgiska örhängen och kokt ihop det till något typiskt Pepskt. Han är i det närmaste unik här hemma i det att han kan plocka åt sig musik som både geografiskt och tidsmässigt ligger långt borta och göra något eget av det hela — han har aldrig varit en slavisk blåkopia eller imitatör.
Med den nya sättningen har materialet breddats ännu mer: här finns (förutom de “gamla influenserna”) calypso, lite jazz och “afrogrejor av olika slag”. Och även den nya skivan, “En Del Och Andra” är en enormt varierad samling.
— Det finns en god spännvidd på skivan — alltifrån en syntetisk låt som handlar om den digitaliska tidsåldern gjord med enbart elektroniska instrument till en gammal Hoagy Carmichael-klassiker. Och sedan allt där emellan. Så på så sätt är det samma som live, men däremot är det inte samma musiker — på plattan är det mycket Bosse Skoglund och jag — vi har jobbat mycket med olika överdubbningar.
Är du nöjd med “En Del Och Andra”?
— Ja, det är jag. Dels har jag försökt använda en massa olika stilar och försökt lösa upp stilbegreppen bland olika grejor med varandra så att det inte blir sa att ren calypsolåt följs av en ren reggaelåt osv. Då blir det inte speciellt personligt. Jag ska fortsätta att jobba med musiken och inte erkänna några gränser.
Hör man att det är Peps?
— Förhoppningsvis gör man det. Det är inte så mycket att göra åt det i alla fall.