Det är omöjligt att inte imponeras av Stefan Nilssons musikaliska vidd.
Low Budget Bluesband och Chopin!
En odyssé i filmmusik, blues, Bach, franska chansons — ingenting har varit honom främmande.
Musikkonst är dyrbarare än korv.

Hotell Tunneln i Malmö måste vara ett av de mer inredningsarkitektoniskt avancerade hotellbyggena i Sverige. Den ansvarige arkitekten, Abelardo Gonzales, har med speglar, krom och kopparplattsliknande material byggt upp en egenartad miljö där små avsatser och lister i väggen bildar egna små mönster.
Speglarna kan förekomma i taket eller var som helst och får ofta konkurrera med små bärliknande kopparskålar. Detaljerna är hela tiden raffinerade, förfinade.
Att i denna estetiska uthamrade miljö träffa pianisten Stefan Nilsson blir något av en paradox. Den späde Stefan Nilsson bär enkla kläder med en randig tröja och halvlångt blont hår som främsta kännetecken. Kontrasten mellan det genomtänkta och det funktionella blir befriande.

ALLROUND-ODYSSÉ

Stefan Nilsson måste idag betraktas som en av landets främsta allround-musiker. Sedan han hoppade av gruppen Kornet 1979 har Stefan Nilssons namn synts på oräkneliga skivomslag och i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
En intervju med Stefan Nilsson blir därför en odyssé i de tio senaste årens svenska musikliv. En odyssé som tar ut svängarna ordentligt: filmmusik, blues, Bach, fransk chanson, ingenting har varit den f d norrlänningen främmande.
För Stefan Nilsson började den musikaliska banan ordentligt när han 1974 blev medlem i gruppen Kornet. Kornet var för många en norrländsk experimentell grupp, men för Stefan Nilsson var det en formlig skola. Tillbakalutad i en av Hotell Tunnelns lobby-fåtöljer förklarar han närmare:
— Kornet var egentligen en perfekt start för en musiker. I Kornet kunde man komma fram med material och arrangemang, få kritik av de andra musikerna, helt enkelt prova sig fram till det bästa resultatet. Det var en nyttig musikverkstad.
Kornet höll ihop i fem år. Under den tiden hann man med att både ge ut skivor och att turnera runt i de skandinaviska länderna. Men efter fem år så sprack Kornet. Stefan Nilsson:
— Vi började få större publik i slutet av Kornets karriär, så det var kanske underligt att vi slutade just då. Men, exempelvis jag hade kommit in på Ackis (Musikakademin /A.f:s anm) i Stockholm. Så det ena gav det andra…
I Stockholm hamnade Stefan Nilsson efter ett tag bland de studiomusiker som ofta blir tillfrågade. Stefan Nilsson:
— Man ställde mer än gärna upp i början som studiomusiker. Det var så roligt att vara tillfrågad, att man spelade med allt och andra. Det är en övergångsperiod som säkert de flesta studiomusiker går igenom.
En av de första artisterna som upptäckte Stefan Nilssons förmåga var Georg ”Jojje” Wadenius. Stefan medverkade på Wadenius två första soloplattor. Men han spelade också med Coste Apietrea, Gladans Kapell och i andra osannolika sammanhang.
På senare år har Stefan Nilsson spelat i grupper som Low Budget Blues Band, där musiker som Mats Ronander medverkar.

HELHETSKONSTEN GATEWAY

Ett annat projekt, som för övrigt tidigare nämnde Ronander även medverkar i, är ”Gateway”. ”Gateway” är något så ovanligt som ett samarbete mellan tre konstarter.
Tillsammans med poeten Rolf Börjlind, bildkonstnären Carsten Regild sammanstrålar musikerna Nilsson och Ronander för att arbeta fram en slags helhetskonst.
Hittills har samarbetet resulterat i skivan ”Konst Är Dyrbarare Än Korv” samt föreställningar, bl a på Moderna Museet. Enligt Stefan Nilsson existerar ”Gateway” fortfarande, men som ett vilande projekt.
I uppräkningen av Stefan Nilssons musikaliska bredd i artikelns början nämns filmmusik. När jag som skriver det här träffar Stefan Nilsson är arbetet med filmmusik till Dennis Hoppers nya film ”Slagskämpen”, efter en roman av Harry Kullman, nyligen avslutad. Stefan, som förutom ”Slagskämpen” även skrivit musik till ”Sally Och Friheten” och ”Kalabaliken I Bender” anser att det krävs ett speciellt arbetssätt för att få fram filmmusik:
— När man ska skriva filmmusik får man ofta se den oklippta versionen av den film som man ska tonsätta. Regissören har oftast en ganska klar idé om var musiken ska vara och var stämningarna ska komma in. Det är sedan min uppgift att realisera de önskningarna.
— Själva komponerandet kan sedan komma till enligt olika metoder. Det vanligaste är dock att man bygger upp 2 eller 3 musikaliska teman som man sedan kan utnyttja filmen igenom.
— Att sedan grundförutsättningen för bra filmmusik är att filmen är bra, behöver jag väl inte tillägga…
För den stora publiken är Stefan Nilsson dock mest känd för sitt samarbete med Tommy Körberg, inte minst då det succéartade programmet ”Brel”.
I ”Brel” har Stefan Nilsson arrangerat musiken och stått som ansvarig för dess framförande, något som han enligt publik och kritik har klarat med bravur.
Samarbetet med Tommy Körberg inleddes dock mycket tidigare. Stefan:
— Jag och Tommy träffades redan när jag spelade med i Kornet, det måste ha varit runt 1978. En av våra första samproduktioner var ett program med sjuttiotalspoesi som vi kallade för ”Blixtlås”. Där tog vi upp poeter som Bruno K Öijer, Bengt Emil Johnson och Lars Raglar Forsberg.
— Att jobba med Tommy ger en känsla av trygghet. Det känns bra att veta att vi är en juste duo tillsammans.

BARNENS SALEMSTAD

En annan känd person som Stefan Nilsson har samarbetat med är konstnären och författaren Beppe Wolgers. Tillsammans skapade de verket ”Salemstaden”. Stefan berättar om det ovanliga sättet att få fram textmaterial:
— Texten kom till tack vare 800 brev som barn hade skrivit. Dessa brev bearbetade Beppe så att de skulle kunna tonsättas.
Stefan Nilsson berättar gärna om det han medverkat i. Men det mest intressanta i hans samtal kommer när han plockar fram sina egna tankar om musiken i allmänhet och sin egen musik i synnerhet. Om hur man som kompositör ibland måste tvinga fram inspirationen, verkligen draaaaa ut det som ska fram. Och när Stefan börjar tala om Bachs musik blir han fullständigt lyrisk:
— Bach är absolut den högsta musiken som någonsin skrivits!
Inom den närmaste framtiden har Stefan Nilsson två projekt i tankarna. Det ena projektet är något som praktiskt kommer att genomföras. Det andra projektet har lite mer av önskekaraktär över sig.
Det första arbetet innebär att samla ihop sånger av Michel Legrand. Slutmålet är ett program liknande det med Jaques Brels sånger. Lars Norlander översätter sedan visorna till svenska. Tommy Körberg är givetvis med på ett hörn. Eventuellt kommer Legrand-arbetet att resultera i en LP-skiva det närmaste året.
Det andra projektet har lite mer med Stefan Nilssons klassiska musikintresse att göra. Han tittar mig stint i ögonen när han avslutningsvis förklarar sin kärlek till de gamla mästarna:
— Jag skulle mycket gärna vilja spela in en rak platta med klassisk musik. Det skulle bli enkel musik, utan att för den sakens skull förta kompositörens egenheter. Kompositionsvalet är redan gjort. Det skulle bli musik av Eric Satie, Chopin och Bach…
Det är inte utan att man imponeras av Stefan Nilssons musikaliska vidd, tänker undertecknad på väg ner mot tåget hem. Low Budget Blues Band och Chopin! Vem kan klå den bredden?