Varsågod, här är R&B-doktorn Jonas Bernholms tio bästa piller:

1. Screaming Jay Hawkins: The Whammy (Okey)
Hörde denna på Radio Luxemburg 1964. Det tog ett tag innan jag förstod att han skrek hysteriskt, att det inte var störningar i radion.
2. Bobby Marchan: Get Down With It (Dial)
En annan hysteriker från New Orleans. Mest känd med Juey Smiths band.
3. Bobby Bland: Little Boy Blye (Duke)
Bobbys gyllene ögonblick. Han vågar inte sjunga den mer eftersom den förstör rösten.
4. James Brown: Shout And Shimmy (King)
Brown på toppen av sin förmåga med sydstatskomp.
5. Sam Cooke: A Change Is Gonna Come (RCA)
Cookes höjdpunkt. En nationalsång för de svarta i mitten av 60-talet och Martin Luther King-eran.
6. Jerry Williams (Swamp Dogg): I’m The Lover Man (Loma)
Presenterades i radions Pop Nonstop som vår svenske Jerry Williams. Men så bra har ingen svensk sjungit vare sig då eller senare.
7. Five Royales: The Real Thing (King)
Lowman Paulings gitarrspel driver fram den här låten i ett rasande tempo. James Brown byggde hela sin karriärs första del (1955-60) på vad han hämtade från Five Royales.
8. Fats Domino: So Long (Imperial)
Avslutningen på Fats show innan han sjunger When The Saints och skjuter pianot framför sig. Jovialiske Fats på sitt melankoliska humör.
9. Hank Ballard And The Midnighters: The Twist (King)
Klassisk gruppsång, starkt saxsolo plus hetsande sång av mannen som lärde Chubby Checker allt.
10. Otis Redding: Mary Had A Little Lamb (Volt)
En av Otis första inspelningar i Staxstudion och ett mästerprov av Steve Cropper på gitarr.