Indianernas namn är Jaguar: ”Den som kastar sig över sitt byte i ett språng.”
Stockholmsbandet Jaguar är på jakt. Och ”bytet” är publiken.
— Vi kommer att lira skjortan av de flesta, lovar gitarristen Bengan Dalén utan att blinka.

Han sitter i Jaguars lilla replokal i en källare i Gamla stan i Stockholm och nästan slår knut på sig själv. Ingen av de tre andra i bandet reagerar något nämnvärt när Bengan slår sig för bröstet.
För Jaguar vet. De vet att de kan. Eller som Bengan säger:
— Det känns långt här inne. Vi känner oss så starka. Släpp upp oss på en riktig scen och jag ska spela tills gitarren brinner upp.
Han tittar på mig allvarligt och ser när jag förvånat höjer ögonbrynen.
Han tillägger:
— Jaguar kommer att fylla ett tomrum på den svenska musikscenen. Det är dags för oss nu.
Jaguar är rock’n’roll. I vilket fall är det ordet de fyra i bandet använder för att beskriva musiken och inriktningen.
Jag försöker gång på gång men det är knepigt att analysera deras musik. Själva nöjer de sig bara med att säga att ”det svänger, det är tajt och det är… ja, rock’n’roll.

I ETT ENDA SPRÅNG

Namnet på det här fascinerande kattdjuret, som bandet döpt sig efter, kommer från indianerna. Betydelsen för dem är: ”Den som kastar sig över sitt byte i ett enda språng”.
Kärnan i Jaguar är Rolf Scherrer, 35-årig gitarrist och sångare, och Bengan Dalén, 38-årig gitarrist.
— Vi har känt varandra väldigt länge och alltid snackat om att spela tillsammans men det har inte blivit av, säger Bengan.
— Vi träffades den 16 maj 1970 i Humlegården, säger Rolf, som har ett fantastiskt minne.
I januari 1982 gjorde Rolf och Bengan slag i saken. De satte sig ner med varsin akustisk gitarr och började känna på låtar.
Efter diverse turer med olika musiker kom Per Bruun, 39-årig basist, med för ett år sedan.
Trummisen Björn Gideonsson, 23, och nyss avhoppad från Madhouse, kom med i november förra året.
— Med tiden växte en stil fram, säger Bengan. Och vi började att skriva egna låtar.
Hittills har Jaguar haft en rad klubbspelningar i Stockholm och diskuterar nu skivprojekt.
— Vi vill, så att säga, grundmura ett rykte, säger Bengan. Vi vill först och främst bli ett jävligt bra liveband. När man lirar rock’n’roll ska man lira för folk. För oss kommer skivkontraktet i andra hand.
Jaguar är bandet med medlemmar som representerar ett stort stycke modern svensk musikhistoria.
Här har ni meriterna:
• Rolf Scherrer spelade med Steampacket på 60-talet. ”Vi spelade förband på Traffics debutkonsert.”
• Bengan Dalén spelade med Lee Kings på 60-talet och Fläsket Brinner på 70-talet. ”Jag minns att jag presenterade Who som vårt pausband på en spelning i Danmark. Och jag lånade ut min stärkare till Pete Townshend. Det här skulle jag kanske inte tala om, men jag har groggat med Brian Jones”.
• Per Bruun spelade med Steampacket, Fläsket Brinner, Kenny Håkanssons Orkester och Bo Hansson. ”Vi lirade med Beatles en gång och jag hälsade på John Lennon.”
• Björn Gideonsson kan inte ståta med sådana upplevelser. Men han spelade med Madhouse i åtta år innan bandet sprack. Dessutom har han turnerat med Dr John.
Anekdoterna bara sprutar fram när vi sitter och diskuterar 60-talet. Ovanstående är bara ett kort sammandrag.
— De som kommer och säger att vi är för gamla för att spela rock har fel, säger Rolf.

ROCK VÅR UPPVÄXTMUSIK

— Rock är vår musik. Vi växte upp med den. Det var den första musik som blev vår egen.
Bengan säger:
— Rolf har rätt. Rocken har alltid funnits kvar inom oss. Men när man blir äldre har musiken hunnit att växa till sig. Nu är man mer van och kan sitt uttrycksmedel.
Bara för att liksom visa var de kommer ifrån har Jaguar en del covers på sin repertoar. Där finns Stones’ ”Not fade away”, Rascals’ ”Good loving”, Martha & The Vandellas’ ”Heatwave”, Doors’ ”Roadhouse blues” och ”Roll over Beethoven”.
— Det roliga är att vi sett Doors göra ”Roadhouse blues”. Vi har sett The Who, Beatles, Stones. Det är musiker som började precis när vi drog igång. De är vår generation, säger Bengan.
En del kanske tror att Rolf, Per och Bengan är ett gäng övervintrande hippies som helt plötsligt ser sin chans igen.
Men de har en förvånansvärt vaken syn på dagens rockscen:
— Jag gillade punken, säger Bengan, räknad som en av landets skickligaste gitarrister en gång i tiden. Kanske inte musiken så mycket som sättet att uttrycka sig.
— Det blev en explosion igen. Precis som på 60-talet när alla gick och köpte sig en gitarr och började lira. Musiken blev en rörelse igen.
Men Bengan är samtidigt kritisk mot vad han ser idag:
— Mycket är klichéer och attityder som brottas med varandra. Jag saknar äktheten. Den fanns på 60-talet.
Då skjuter jag in: Men gick inte ni på trenderna på 60-talet? Vad hade ni att jämföra med? Hur pass kritiska var ni?
Bengan skruvar på sig lite och säger något om att ”Du har kanske rätt där”.
Per säger:
— Jag minns den dag Jimi Hendrix slog igenom i Sverige. Då gick alla och krullade håret.
Nu längtar Jaguar efter att få komma ut och spela. Spela på ordentliga scener för mycket folk.
— Jag vill upp ur den här källaren. Vi har så mycket inom oss som måste ut.
Det Jaguar kan garantera är ”syntfri rock” med kraft, saftiga gitarrer och mycket larm.
— Vi fungerar så bra tillsammans, säger Bengan. Vi kompletterar varandra.
Kanske är det så här: Bengan är en genomskicklig gitarrist som använder hela sitt kunnande för att lira rakt och rejält, Rolf är en sångare med soul-känsla som kan hantera en Stratocaster, Per är en tung basist och Björn en energisk och mycket kompetent trummis.

LÅTIDÉER KOMMER I TAXIN

— Just nu jobbar vi mycket på att skapa egna texter. Vi skriver på svenska och försöker att vara ärliga, säger Bengan, som oftast får idéer till låtar och texter när han kör taxi.
Bengan kör alltså taxi, Rolf är tecknare, Per är skolkurator och Björn jobbar på ”fritis”.
Än så länge har ingen av dem planer på att hoppa av sina civila jobb för att helt satsa på musiken.
— Det känns som vi är på väg att ta en slags revansch. Det är kanske inte rätt ord men vi är jävligt hungriga.
— Ja, skriv upp det, säger Bengan. Vi satsar 200 procent på varje spelning.
En Jaguar vässar klorna.
Du har inte en chans att ducka när den tar språnget.