I Göteborg vet alla som gått på rock-klubbar sedan punkens utbrott att Freddie Wadling är den ledande inspirationen för musiker som vågar annat än att vara underhållare för en danskåt massa.
Han har varit med i de flesta punk- och experimentbanden och satsar efter Cortex i ett nytt, Mobile Slaughterhouse.
Visste du också att Freddie tycker att ”Motorsågsmassakern” fyller en slags välgörande funktion?

Som samtalspartner är Freddie bra, för hans röstvibrationer verkar smått tyngdlöst svänga till när hans formuleringar dunkar intensivare. Alltså en naken röst. Alltså en varm bekantskap.
Som intervjuobjekt är han kanske inte lika bra, för han är allt annat än massproducerare av ord.
Dessutom är han ärlig nog i sin livsuppfattning att han kan sabotera någon formulering han har format efter lång tystnad med att tillägga ”Men vem vet? Allting är allting!”
”I see the light that’s telling me…”
— Som inom allting är 80% skit av alla skräckfilmer som görs. Det finns ju oerhört många dåliga skräckfilmer, men det finns också några stycken väldigt, väldigt bra skräckfilmer. Grundinställningen är en sorts pojkaktig slyngelmentalitet, som säger ”Nu ska jag tamejfaan visa er! Nu ska jag skrämma er så ni skiter på er!
Den känns väldigt positiv och kreativ. Och det kan vara bra när det här skrämmande blandas med t ex humor och äventyr, som regissören Romero gör i ”Dawn Of The Dead”, som är en av de bästa skräckfilmerna som gjorts, rent underhållningsmässigt. Det är inte den kusligaste.
”A dinosaur is riding in my elevator”
— Det är en genre som går att göra mycket på, för det är ju en genre som inte anses vara riktigt rumsren. Så det finns kanske en större lekfullhet och frihet än vad andra genrer har.

MOTORSÅGSMASSAKERN GENIALISK

— ”Skräckfilmen” hör till det bildmässigt intressantaste, och även ljudmässigt. Ett praktexempel på det är väl ”Halloween” (”Alla Helgons Blodiga Natt”) som är enkelt och genialiskt gjord. Likadant med ”Motorsågsmassakern”, den är också enkelt och genialiskt gjord. De två filmerna tycker jag är de två bästa skräckfilmerna som gjorts, under 70-talet i alla fall. Möjligtvis då förutom ”Dawn Of The Dead”.
Varför är det den bildmässigt intressantaste?
— Jo, det är väl det att rädslan ligger närmast till hands när det gäller att skapa stämningar. Det är ju alltid rädslan som får en att känna en starkare närhet till livet. Man känner dofter starkare, man ser färger starkare. Ens iakttagelseförmåga ger en starkare upplevelser. Och skräcken går ju att använda i stort sett alla genrer.
Men många tycker att man ställer sig som åskådare till människotortyr och avrättning när man ser en skräckfilm…
— Ofta säger folk sig ha sett saker som de egentligen inte har sett när de har sett på en skräckfilm. Som ”Motorsågsmassakern” ifrån vilken många säger sig ha sett en man upphängd i en köttkrok, när det i själva verket var så att han stod på en pall och så råkade några krokar befinna sig bakom honom. Likadant när killen i rullstol blir uppsågad, det ser man heller inte, man hör bara motorsågen. Så det är som sagt, ”It’s all the mind”.
— Ja, just det, det är inget fel i att binda ihop en fantasibild även om den är grotesk eller skrämmande. För dels gör man fantasin en otjänst genom att kväva dess naturliga flöde, och dels skapar man en rädsla: En rädsla för vissa tankar och att släppa loss. Det är bättre att låta tankarna komma fram, för det är först då man kan börja fundera på varför de finns där. Man kan alltid uppmuntra hjärnan och tankarna.
Nytt resonemang; — Dessutom är det så att människan inte trivs med att leva ett lagom och balanserat liv om de är tvungna till det, och aldrig får se något annat. Det är först när de hör någon skrika, som de inser att man får huvudvärk av det. Det är först när de ser någon slå någon, som de förstår att det inte är bra.

ÖDMJUKHET MED LIV

Därför tycker man att det skulle kunna vara logiskt att när man ser en människa göras sönder på film, så fyller det någon slags välgörande funktion (bland annat beroende på att man då får se vad människan kan vara i stånd till att göra, och då kanske blir ännu försiktigare och ödmjukare med andras liv). Förmodligen mycket beroende på om det används med takt och ”timing” och inte överbrukas (så åskådaren blir blaserad).
”I taste the blood in the garden”.
— Sedan finns det idéer om att konsten ger idéer genom att ta ut svängarna! Visar konsten en uppsprättad mage så skall man inte tycka synd om ägaren, utan ta det som en idé. Eller ta det som ett uttryck för en känsla — att magägaren lider kval, men att några åmande grimaser inte skulle räcka för betraktaren att leva sig in i hennes plågor (och att det dessutom inte skulle passa att lägga på en pratbubbla på tavlan, så hon med ord gett en bild…), så därför kan man istället se det som att hon känner det som om magen slitits upp (varför man naturligtvis kan känna efter om man känt så själv). Alltså ett slags förkroppsligande av en känsla.
— Jag förstår om många äcklas av de här resonemangen. Men människan letar ju sig fram och försöker se hur deras brister ser ut, just bara därför att de vill vara mera kärleksfulla. Skräckfilmen är kanske för vissa människor en del i processen.
Vad gör du om du känner dig rädd?
— Jag tar reda på vad det är jag är rädd för. Egentligen finns det inget att vara rädd för. ”Nothing to fear, but fear in itself”.
Satanbegreppet borde väl erkännas lika mycket som Gudsbegreppet…
— Utan svart skulle inte vitt finnas. Då hade det inte funnits något att jämföra med. Så det är ju en logisk företeelse. Därför kan inte det goda existera utan det onda.
— Men jag har som person på ett orättvist sätt förknippats med Satanism och Satanister. Dem har jag aldrig haft att göra med.
”Allting är allting”, säger Freddie när jag säger att det är med Djävulen och Gud som med skräckfilmer och ”Love-Stories”. Det säger en del om hur svårt det är att få ett lite hemmasnickrat skämt att gå hem. Freddie kommenterar det seriöst, och blir möjligtvis (i så fall förståeligt nog) stött av förenklingen.
Har du något som driver dig?
— Ja, men det är inget man kan peka på. För gör man det så märker man ”Det är inte det! Det är något annat!” Det är ju något som driver mig, ja, egentligen tror jag att det är någon sorts livslust.
Just for life?
— Att man kan ”enjoy life” även om man inte är på solsidan hela tiden. Så en del människor som man tycker skulle må ganska dåligt, de kanske har anpassat sig så till sitt liv att de mår bra ändå.
Soffa, hund och bildskärm.
— TV är det enda som håller en ”sane”! Med den är det meningen att man skall tycka, så där ”instant”. Så det skall ju helst vara något positivt, och det finns alltid något gott i allting.

ALLTINGS VARANDE

Men det finns företeelser som går in för att var programmerande eller i programmerande syfte. Som försöker få en att tycka att vissa saker är logiska, som i själva verket kanske inte är det. Och där kan jag inte dra något exempel, men det enklaste är väl att säja att ”Allting är och inte är”. Dvs ”är” något så skall man inte komma och säga att det inte är. Och allting ”är inte” också, och det är bara att respektera det.
Men det är många som försöker dölja saker som ”är”, och påstår att saker ”är” som i själva verket ”inte är”.
En väldigt rolig kommentar ifrån Freddie mitt under intervjun, som jag måste få återge: ”Så är det när man äter för ensidig litteratur. Risken är att man börjar äta på gamla grejor”, säger Freddie när en tjej berättar om att hon igår var och köpte en till synes ny bok av hennes favoritförfattare. Men när hon kom hem och öppnade bokomslaget, visade det sig att det var det enda som var nytt.
Samlingsparten, från Folk å Rock, med bl a Abcess Exil och Freddies Cortex (3 låtar) har nu kommit. Den är årets bästa svenska platta!
Men det skulle även ha kommit en soloplatta nu i maj:
— Jag skulle ha gjort en soloplatta på Third Ear, som skulle ha fungerat som underetikett på Stranded. Men Johan Vävare som skulle producera den skall åka till Indien under ett år istället. Så det blir nog nerlagt.
— Men när man spelar ensam blir det så ångestladdat. Det är inte roligt. Det är när man är flera som man kan tillföra varandra något.
Och Freddie har ofta varit med flera: Göteborgs första punkband Straijtjacket, som delades i Lädernunnan och Liket Lever, och Freddie var med i båda.
Lädernunnan har alltid hört till Sveriges mest underskattade band framför allt är de vassa musiker.
Liket Lever var det svarta, tungmalande bra bandet bland de mer folkliga Gbg Sound och Perverts.
Liket blev Cortex, som vintern 80-81 slog det mesta ”Live”.
Andra uppsättningen av Cortex hade tre man från Underjordiska Lyxorkestern med, och lät renare, sparsammare och väldigt effektivt.

DANSANTA CORTEX

Tredje uppsättningen finns nu, och är dansant. Cortex finns dokumenterade på LP:n ”Spinal Injuries” (skivbolaget Heartwork) som i mitt tycke var den bästa svenska utgåvan 83.
Dessutom har Freddie varit med i band som Gustav É Död (suveränt experimentband med Brandy), Perverts (på Ullevi dras fortfarande ”Ronka” längs GAIS-läktarna), Aerials (storband med tjejoperasång. Mycket, mycket bra), dessutom är han stolt över att han medverkar på ”Rukorna” och TP:s EP (”Det är nog den bästa 45:a som gjorts efter 77”, säger Freddie).
Nu skall det satsas i ett nytt band: Mobile Slaughterhouse — med folk från DNA, Lyxorkestern, Phauss, Lund och Jean-Lui. ”Mer uppbyggt kring min sångstämma, mer avslöjar jag inte”, säger Freddie.
Du läsare…
Köp Spinal Injuries!
Köp Samlingsplattan!
…gör det.
”It’s just a freakshow”, säger Freddie och, ler på sitt varma sätt, när jag går.