Ett möte med en man som för ett par år sedan lirade dödsmetall, stoltserade med upp och ned vända kors på skivomslagen och kallade sig Hellslaughter. I ett soligt Hultsfred kan dock ingenting vara mindre skräckinjagande. Martin Söderström hade frågorna och Johan Edlund svaren.

Namnet Tiamat härstammar från en gudinna ur den sumeriska mytologin. Hon dräptes av guden Marduk, som av hennes kropp skapade världen. Tiamat är även ett hårdrocksband från Stockholm som Grammisnominerades för sin senaste platta “Wildhoney”. Ett pulserande mästerverk i regnbågens alla färger, med Fields of the Nephilims melodier och stämningar, Pink Floyds arrangemang och metallens kraft och attityd. Deras styrka ligger i förmågan att kombinera brutalitet med atmosfäriska stämningar och självutlämnande skönhet.
Musikaliskt sett har Tiamat gått igenom väldigt stora förändringar. De började sin karriär som ett tämligen ordinärt dödsmetallband på debuten “Sumerian Cry”. Via plattorna “The Astral Sleep” och “Clouds” började de en målmedveten utveckling av sitt sound. På “Clouds” började Tiamat experimentera med akustiska inslag och keyboardpartier. De skapade en öppning till vad som skulle komma att nå sin fulländning på 1994 års “Wildhoney”, och utmärka dem som ett av svensk rocks mest spännande och nyskapande namn.

Jag träffar Johan Edlund, Tiamats sångare, textförfattare och gitarrist under Hultsfredsfestivalen, strax efter att de kommit hem från en fem veckor lång USA-turné med Black Sabbath och Motörhead.
— Det har fungerat väldigt bra, konstaterar Johan. Tanken är att vi ska komma ut till lite nytt folk. Vi har ju turnerat länge för våra egna fans så vi vill hitta lite nya områden att spela i. På senare tid har det väl blivit lite väl mycket kringflackande, om jag ska vara ärlig. Nu är vi lediga i tre veckor innan vi ger oss ut i Europa med Black Sabbath.
Inom ramen för Tiamat har det förekommit många medlemsbyten. Johan Edlund är bandets ende kvarvarande originalmedlem. Tillsammans med Johnny Hagel på bas utgör han stommen i Tiamat. Hur utbytbar är då den här sättningen?
— Äh, det där, suckar Johan. Det enda som är jobbigt är att folk förväntar sig att band ska ha stadiga line-ups, vilket krånglar till det för oss då vi hela tiden måste förklara vår situation som är väldigt annorlunda. Tiamat är egentligen mer ett koncept. Folk får koncentrera sig på konceptet. På vad de ser, vad de hör och vad de läser och inte på vem som står och gör det. Vi försöker avdramatisera den personliga aspekten av det hela. Det var bland annat därför vi valde att inte ta med något foto på senaste plattan. Det kommer vi nog att sluta med helt.
Lyriskt sett har Tiamat alltid varit väldigt drömska. Texterna är stora, relativt svårgreppbara och lämnar gott om utrymme för egna tolkningar. Dock utan att någonsin förlora vare sig relevans eller vitalitet. Johan berättar:
— Jag har ofta stunder då jag känner att jag bara måste få ur mig någonting. Man kan i och för sig lägga patiens också men det ger liksom inte lika mycket, fnyser han. Det är i stunder som jag sitter själv, kanske sömnlös hela natten, som texterna kommer och det är väl därför de är, som du uttrycker det, drömska. Jag menar, skulle jag skriva någonting nu så skulle det väl inte bli direkt drömskt. Fast å andra sidan tror jag inte att jag skulle vilja skriva något just nu, säger han, och pekar ut över det soliga festivalområdet.
Jag förstår honom. Jag tror inte att en högljudd festival, full av mer eller mindre berusade människor, ger inspiration till något mer intellektuellt än spaltmetrar i skvallerpressen.

Tiamat har, som de flesta andra band som huserat inom dödsmetall-genren, hämtat inspiration från mysticism och ockultism, och flitigt använt delar av den närbesläktade symboliken med pentagram och dylikt. Detta har dock tonats ned mer och mer med åren. Texten till “The Ar” ser jag som ett försök att göra ett politiskt uttalande. Rader som: “The five pointed grey stone carven / The sign of the Aryan race / The five pointed grey stone carven / On the forehead of an evil face” ser åtminstone jag som en känga åt de fascistoida tendenser som man kan finna inom metal-svängen, med individer som gastar mindre intelligenta saker som “Kill the weak” och “Blessed are the strong”. Eller har jag helt fel?
— Ska jag vara helt ärlig så har det där nästan bara historisk betydelse. “Ar” är en förkortning av “sign of the aryan race” — pentagrammet, den femuddiga stjärnan, vilken ursprungligen är en symbol för människan i kombination med naturens krafter och magi. Vänder man på pentagrammet så får det den innebörd som föder såna uttalanden som du just nämnde. Vad jag försökte få fram var då att det gör att människan i sig är ond. När jag började fundera på texten så tänkte jag “oj, det där kan säkert tolkas fel”, men jag kom fram till att jag inte ska sätta censur på mig själv. Jag är ingen nazist eller något sådant och är det något politiskt uttalande i texten så är det knappast positivt. Jag menar, vem var det som startade världskrigen? Men det kommer säkert att vara någon som tolkar det där fel, och kan jag i så fall reta upp någon så är det bara kul, skrattar han.
Pentagram är inte den enda ockulta symbol gruppen experimenterat med. Tidigare hade gruppen t:na i namnet Tiamat som upp-och-ned-vända kors, något som har försvunnit i och med “Wildhoney”.
— Vi började svetsa samman musik och text först och främst för att sedan få ihop det med skivomslag och design, hur produkten som helhet skulle se ut. Då kände jag att den stämning som vi försöker få fram hade pajat totalt om vi hade haft den gamla logon.
Konvolutdesignen på “Wildhoney” är väl värd att studeras närmare. Låtarna är på varsin egen sida i häftet representerade av ett eget konstverk, som passar oerhört väl ihop med stämningen på skivan. Några av målningarna tillhör något av det snyggaste jag sett i hela mitt liv. Konsten och musiken blir med ens ett, och skapar en närmast hypnotisk atmosfär.
— Det är kul att det är någon som överhuvudtaget lagt märke till det, säger han med ett eftertänksamt tonfall. Jag tycker att det är väldigt viktigt. Har man möjligheten att släppa en platta och då begär att folk ska betala 160, 170 spänn eller vad det kostar nuförtiden så är det ju arrogant att inte lägga ned maximalt med tid på alla delar. Vi arbetade länge med en sådan till synes löjlig grej som att de olika texterna skulle ha typsnitt som passade dem och låten. Det är de små detaljerna som gör det.
Stämningen på såväl “Clouds” som “Wildhoney” och de tydliga influenserna från band som Fields of the Nephilim har gjort att Tiamat fått en stämpel som någon form av gotisk metall vid sidan av band som Paradise Lost och My Dying Bride. Känner de sig på något sätt besläktade med dessa band?
— Jag jämför inte oss med något annat band, sedan får de heta Paradise Lost eller vad de vill, säger Johan och spänner ögonen i mig. Jag tycker inte vi tillhör någon speciell kategori, det är upp till er journalister att hitta på. Fast jag tycker inte alls att vi kan jämföras med de band du nämnde. Ingen av oss äger någon skiva med, eller ens lyssnar på, vare sig Paradise Lost eller My Dying Bride. Vi kanske har samma influenser eller något, jag vet inte. Fast det har tydligen alltid legat nära till hands att nämna oss tre i samma andetag, även om jag aldrig riktigt förstått varför.
När turnén är slut går Tiamat in i studion igen. Vad resultatet blir vågar jag inte ens gissa. Med tanke på hur utvecklingen har gått så kommer det sannerligen att bli en överraskning. Låt oss bara hoppas på en trevlig sådan.