Yvonne är inte indiepop och Yvonne är inte depprock. Snarare någonstans mittemellan. Och med sin självsäkra, lite kaxiga attityd blir de åtminstone en liten nagel i ögat på en till stor del likriktad svensk musikindustri. Deras debutsingel släpptes nyligen på Energys underetikett Beat That! och ett album från det kritikerrosade Eskilstuna-gänget är på gång. Skäl nog för en pratstund med frontfiguren och sångaren Henric de la Cour? Självklart.
Sex man starka Yvonne bildades i Mälarstaden Eskilstuna under 1993. De gjorde en demo och blev rejält upp- och omskrivna i svensk musikpress.
— Då kändes det lite taskigt att vi inte fick något skivkontrakt, men så här i efterhand är jag verkligen glad för det, berättar Henric. Vi är så mycket bättre nu och har utvecklats otroligt mycket under det sista året.
Det var ändå redan då en del mindre independent-bolag som var intresserade. Men sextetten blånekade till alla förslag.
Kontraktet med Energy ger helt andra möjligheter och en helt annan miljö.
— Jag tycker det var charmant att vi skulle ligga på ett råsynthbolag, där vi verkligen skulle sticka ut. Tyvärr placerade Energy oss på en underetikett och det var verkligen en rejäl miss i protokollet, anser Henric.
Yvonne startade som en grupp med tre medlemmar med samma syn på musik; viljan att göra något bra och annorlunda, men inom kort hade antalet medlemmar dubblerats. Vilket i sin tur hade både för- och nackdelar. De sistnämnda finns givetvis mer på det praktiska planet; att kunna samordna tider och så vidare. Fördelarna kommer i andra situationer.
— När vi spelade in singeln var vi instängda i ett rum utan fönster i fem dagar, men det gick ändå ganska bra. Jag var rädd att det skulle bli ett självmord på våra personligheter, berättar Henric vidare.
— Samtidigt tycker jag inte att det hörs att vi faktiskt är sex i bandet. Förut var vi nästan ett renodlat gitarrband men numera använder vi mer och mer keyboards och soundet blir mer och mer minimalistiskt. Det sätter liksom upp väggar av stål. Vår musik är väldigt stel och i den finns inget utrymme för utsvävningar. Det händer exempelvis att folk stagedivear när vi spelar, men det blir bara fel.
Och det är här en av de mest slitna klyschorna om Yvonne träder in i bilden. Nämligen att de skulle låta exakt som Joy Division, vilket givetvis inte stämmer. Yvonne rör sig visserligen i samma dystra landskap som Joy Division och The Cure en gång gjorde, men de har tillfört nittiotalets nerver och nittiotalets attityd. Att avfärda eller benämna Yvonne som kopior är fel, samtidigt som det är svårt att bortse från släktskapet mellan banden.
— Man kanske skulle kunna säga att Joy Division är en grundsten i vad vi alla lyssnar på, förklarar Henric.
Det finns också de som retar sig på deras klädstil; slipsar, vita skjortor och blankputsade finskor. En lagom butter uppsyn och inga ytliga bortkastade leenden. Än sen då? skulle jag vilja säga. Jag har redan sett tillräckligt med trasiga jeans, toviga otvättade hår och sönderslitna basketkängor. Yvonne har stil och Yvonne är annorlunda. Punkt slut.
— Det är ju viktigt att det ser bra ut visuellt också, kommenterar Henric. Vad som är roligt är att det nu börjar komma fram svenska band med en bra attityd. Det är vi, Kent, Broder Daniel och flera andra. 1992 fanns det bara en massa småband som gjorde någon demo och beundrades av sina närmaste, fast musiken inte sade någon ett smack. Nu har också alla stora skivbolag sitt ”lilla” band, så var det inte för ett år sedan. Tidigare hade många attityden att band skulle vara små och ligga på ett litet oberoende bolag, annars var det inte fint att lyssna på dem. Idag finns det inte många kvar som är så inskränkta.
Själva ser Yvonne (nej, det finns ingen ”kul” förklaring till bandnamnet) framtiden an med tillförsikt. Trelåtarssingeln ”Frozen” är ute sedan en kort tid tillbaka och det hett efterlängtade debutalbumet kommer till hösten.
— Det skulle aldrig hålla att släppa en skiva under sommaren. Dels för den kommersiella biten, och dels för att vår musik inte alls funkar på sommaren. Det är ingenting man tar med sig till stranden precis, avslutar Henric.
Visst har han rätt. Yvonne är mörka höstkvällar när vinden viner runt husknuten och löven kämpar desperat för att sitta kvar på trädgrenarna, inte sand mellan tårna, solglasögon och isglass. Och de har attityd, låtar och en järnhård vilja. Det finns ingen anledning att inte stämma träff med Yvonne.