Joakim Thåström, sångare i Peace, Love and Pitbulls, sitter på ett skitigt golv i ett omklädningsrum bakom scenen på rockklubben Cue Club i Göteborg. Han har på sig ett par gamla slitna fotbollsbyxor i Djurgårdens färger — svarta med gula revärer — och på överkroppen en urtvättad T-shirt. I handen har han en stor genomskinlig plastmugg till hälften fylld av ren vodka, som han sörplar lite förstrött ur.
— Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte varför vi blivit så djävla sågade den här gången. Jag menar, det är ju ändå bara frågan om intro, vers, refräng, mellanspel, vers och så refräng igen. Svårare än så är det inte.
Nick Hell, keyboardist i bandet, sitter en bit ifrån Thåström. Han är betydligt mer välklädd. Och nyktrare. Han sitter på en barstol utan ryggstöd, men lutar sig bakåt mot ett av de orangefärgade plåtskåpen.
— Det som har förvånat mig är att alla i Sverige envisas med att jämföra Peace, Love and Pitbulls med grejer Thåström gjorde innan. Det tycks inte falla någon in att utgå ifrån andra band i genren, säger han.
— Ministry och Nine Inch Nails har vi ju blivit jämförda med ibland. Och visst, det är väl kul att musikrecensenterna har minsta lilla hum om vad det handlar om. Samtidigt tycker jag inte att Peace, Love Pitbulls har så mycket gemensamt med just de banden. Det finns ju… andra band som man känner sig mer besläktad med, säger Thåström från golvet.

PLP. Peace, Love and Pitbulls. Fred och kärlek som i den flumromantik Joakim Thåström totalt översköljdes av när han lämnade Sverige för drogdimmornas Amsterdam. Pitbulls för Joakim Thåströms notoriska hundskräck, och det faktum att det tycktes finnas en byracka i varje gathörn i Amsterdam.
Det är Peace, Love and Pitbulls som gäller nu. Ändå blir det bara Thåström av alltihopa. ”Thåströms nya band”, ”Thåströms nya platta” eller ”Thåström live med Peace, Love and Pitbulls”. När Expressens recensent sågade Peace, Love and Pitbulls nya turné var det inte bandet han skrev ner. ”Pubertalt, Thåström” löd anklagelseakten.
Det är tydligt att huvudpersonen själv inte är speciellt road av det hela.
— Du, jag måste ha missuppfattat något här. Jag trodde det här var en PLP-intervju och inte en Thåström-intervju, muttrade han när jag gjorde misstaget att helt ignorera Nick Hell i den första intervjufrågan.
En inte helt otydlig markering.
Precis som när han inte bara la av med Imperiet, utan också såg till att lämna Sverige. Nu var det nya saker som gällde — höghastighetståg in i framtiden — Amsterdam mitt Europa och Europa mitt i världen och här gällde här och nu och allt det gamla var oerhört gammalt. Joakim Thåström skaffade sig en sampler, bytte sound — xploderade! — men metamorfosen var inte tillräcklig. Istället gick Thåström vidare till ett nytt språk, ett nytt band och ett ännu nyare sound. Peace, Love and Pitbulls blev till.
Joakim Thåström försöker förklara vad det var som hände. Försöker berätta varför han övergav en bergsäker rockstjärnestatus, en massa pengar och rollen som hela svenska folkets idealrebell för en tillvaro som underground-musiker, spelande på mörka rockklubbar istället för ishockeyrinkar. Säljande 3000 plattor i Sverige istället för 300 000.
Han försöker förklara, men det blir långt och invecklat, lite sluddrigt och en aning pretentiöst. Sedan av bryter han sig själv och säger att egentligen är det så här enkelt:
— Jag kände mig helt enkelt inte speciellt ball. Men det gör jag nu…

Nick Hell, tidigare keyboardist i All That Jazz, mötte Thåström i exilen. De upptäckte att de hade ungefär samma musikaliska visioner.
— Nick hade med sig en tape och det lät precis, precis, som det där jag själv ville göra, säger Thåström.
Själv skaffade han sig en sampler när han bröt med Sverige. Trött på replokaler, trött på att samarbeta med en massa människor varje gång han skulle göra en låt. För Thåström innebar samplern den totala friheten. Att själv ha total kontroll över musiken; från trumtakt till basgångar och gitarrmattor.
— Med samplern utgår man från ett helt sound, istället för att utgå från ett G-moll. Det är en djävla skillnad, halvsluddrar Thåström.
Ändå finns det kvar lite motstånd, låtsat eller äkta, mot tekniken. Under konserten presenterade han Nick Hell som ”och där bak har vi mannen som spelar fusk — Nick Hell!”.
Fuskaren själv har inget emot beskrivningen, men påpekar att i Peace, Love and Pitbulls fall är det frågan om mindre fusk än vad som är standard i branschen. Här finns inga bakgrundstaper, ingen sequencer och ingen dator. Den samplade ljudmattan är istället uppbyggd av olika loopar där Thåström och Hell har samplat hela repertoaren till små brottstycken, trumtakter för sig, basgångar för sig och diverse oljud på en tredje sampling.
— På det sättet kan vi variera konserterna, ingen blir den andra lik, säger Hell.
Samma teknik används när låtmaterialet blir till. Samplern används mer som en avancerad bandspelare än som ett rent instrument. Korta riff och rundgångsmalanden samplas till små snuttar som sedan byggs ihop till en helhet.
— För mig, som inte kan spela ett enda instrument, var ju samplern ett djävla lyft, säger Thåström.
Som alltså kan sägas vara tillbaka där han en gång började. Tillbaka till garagenivån där idéer och spontanitet räckte för att mala ihop några låtar, utan studiotid, producenter och skivbolagsfolk. Där det inte heller spelade så stor roll om du kunde spela eller inte. Skillnaden är bara att den här gången består garaget av en liten burk med lysdioder och diskdrive. Men cirkeln är ändå sluten.

På sätt och vis har Thåström återskapat ett eget Ebba Grön, fast uppdaterat till nittiotalet. En gång i tiden, när Ebba Grön började höras och synas i konungariket Sverige rynkade de flesta också på näsan. När punkvågen redan var etablerad och accepterad på sina håll i Europa, var Sverige en aning på efterkälken. Ebba Grön var pubertalt skrammel, spelningarna hölls i små lokaler.

Historien upprepar sig. Utomlands är Peace, Love and Pitbulls ett respekterat hardcoreband. De får genomgående goda recensioner och säljer hyfsat. Där är det inte heller någon som höjer på ögonbrynen för att sångaren råkar heta Joakim Thåström — han hade lika gärna kunnat heta Rune Häger.
— I Sverige är ju hela grejen inriktad på Jocke, men det stör mig inte så mycket. Det måste man ju ha förståelse för när man kan historien, säger Nick Hell.
Om publiken på nästan utsålda Cue Club är där för att se Imperiets gamla sångare Joakim Thåström, punklegenden Jocke Thåström, soloartisten Thåström eller hardcorebandet Peace, Love and Pitbulls, det vete gudarna.
En kille i grön tuppkam tillåter i alla fall inte någon att tvivla på varför han gick dit. På hans svarta skinnjacka står det spraymålat med röda bokstäver: Ebba Grön.

PEACE, LOVE AND PITBULLS

MEDLEMMAR
Joakim Thåström: sång och samplingar
Nick Hell: samplingar och programmering
Rickard Sporrong: gitarr och bas
Peter Puders: feedback

STARTÅR
1991

HEMORT
Köpenhamn och Uppsala

SKIVBOLAG
MVG Records (och Play It Again Sam/Nettwerk Productions)

DISKOGRAFI
1992 (I’m the) Radio King-Kong CDM
1992 Be My TV CDM
1992 Peace, Love and Pitbulls (svensk version, numera utgången) LP/MC/CD
1992 Hitch-hike To Mars CDM (Play It Again Sam)
1993 Peace, Love and Pitbulls (internationell version) CD
1994 Animals CDM
1994 Red Sonic Underwear CD

KONTAKT
MVG Records
Box 19003
103 32 STOCKHOLM