Olle Ljungström har släppt en ny platta, och det finns inte längre någon risk att förra årets album och turnéer bara var en tillfällig historia. Till skillnad från Johan Kinde och Tom Wolgers i Lustans Lakejer har han dessutom i stort sett hållit sig borta från gammalt åttiotalsmaterial.
— Det finns inte någon anledning till 80-talsnostalgi, säger han.
— Jag tycker inte att det behövs någon nostalgivåg över huvud taget. Till exempel så var Elvis Presley en bra sångare och det har ju alltid funnits spridda skurar av femtiotals-nostalgi. Men även om Elvis var en bra sångare så är inte han den enda sångare någonsin som har kunnat sjunga rock. Det finns en väldig massa begåvade människor som har gjort musik sedan femtiotalet.
Det släpptes i och för sig en samlingsplatta med Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn förra året, men den ser han mest som en referens till det han gör nu. Och om Lustans val att bara spela gamla låtar säger han bara att “det låter som om Johan Kinde åldrats snabbare än jag”. Han tycker inte ens att det han gör idag känns som någon slags comeback.
— Det jag gör nu är helt nytt, i den bemärkelsen att det var ganska länge sen jag spelade i Reeperbahn och gav ut skivor. Det är för nytt för att jag skall kunna känna att jag tagit vid där jag en gång slutade.
Men Reeperbahn finns kvar på ett hörn i alla fall, i form av omarbetade liveversioner av gamla låtar som “Marrakesh”, “Förnedringen” och “Det kalla kriget”. Låtskrivarkollegan Heinz Liljedahl var dessutom med redan på Reeperbahntiden.
— Det känns vettigare för mig att göra covers på mig själv än att göra det på någon annan, säger Olle Ljungström om det gamla materialet. Och det jag spelar är ju faktiskt låtar som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Jag menar, jag har ju ingen anledning att skämmas över dem. Det är låtar som, hoppas jag i alla fall, man fortfarande kan tycka rätt bra om.
Olle var inne på att sätta ihop ett nytt band när han började jobba med musik igen, men att starta upp Reeperbahn på nytt var aldrig på tal. Förra plattan släpptes dock under det egna namnet, det var först under vårens och sommarens turnéer som ett band växte samman.
— På samma sätt som jag var en skitegoist i Reeperbahn så blev det så nu också. Mitt namn är väl inte världens mest kommersiellt gångbara pryl, men det kanske i alla fall är bättre än nåt fullständigt anonymt.
Även om Olle inte gör musiken helt själv, så är han fortfarande diktator på ett område; texterna. Olle Ljungströms texter har alltid varit väldigt speciella. Meningar som “jag vill vara där moralen är som högst, men mitt rykte följer mina spår”, “att hitta nånting litet smått, att förstora, multiplicera, ger mig stånd” och “vad jag vet om kirurgi, är att man stänger dörren” skulle nog inte kunna sjungas av någon annan svensk rockartist utan att låta malplacerade.
— Jag skriver faktiskt texter på ett otroligt enkelt sätt. Om jag till exempel får en idé om att min flickvän råkar vara en person som jag tycker väldigt mycket om, så försöker jag komma underfund med — under den korta tid jag sitter där och skriver — vad vi har för gemensamma nämnare eller nåt. I såna lägen kanske det är mer njutbart att ta upp nåt som “vi gick en kväll på stranden” så allt blir mysigt och så, men jag tycker inte det är riktigt okej.
Olle gör en otroligt lång utläggning om en film som gick på TV om en medlem i Beach Boys och hur filmen skildrade dennes förhållande till sin flickvän, och berättar med avsmak om softade kameralinser och hur simpelt det är att bara köra på i de invanda hjulspåren. Slowmotionbilder på promenader i solnedgången. Leende plaskbus vid strandkanten. Grillparty på tu man hand med stråkorkester i bakgrunden.
— Jag tycker att det är så otroligt tråkigt med här typen av 1800-talspoeter som lever kvar med “vindarna drar över skogarna och dalarna…”. Nån slags naturromantisk symbolvärld som är ganska körd, tycker jag. Den är inte ens till för vår föräldrageneration. Det känns ännu larvigare när jämngamla eller framför allt yngre fortsätter i den andan.
Och den verbala avrättningen av vissa svenska textförfattarkollegor är inte slut än:
— Det finns så djävla många svenska musiker som jag anser skulle ha slutat för länge sen, och väntat tills de hittat något som var rimligt, både för deras eget välbefinnande och framför allt för dem som tvingas lyssna på det.
Olle Ljungström försöker istället skriva med ganska korta, avskalade, “i bästa fall rätt laddade” meningar. Han säger att han inte alltid har som målsättning att ha en berättelse som leder från ax till limpa, han är hellre motsägelsefull.
— Om du jämför med svensk 70-talsprogg, som faktiskt är unik för hela världen, så var ju uttrycket helt underordnat innehållet. Om det var “political correct” kunde man vräka ur sig vad fan som helst. Jag tycker istället att en bra text ska vara vacker i sig.
Med Olle Ljungströms egna ord om att orden i princip är viktigare än innehållet är det snarast komiskt att så många av landets musikjournalister geniförklarat hans texter. Skriver du bara en text som inte journalisten förstår, så kan du lita på att han skriver att den är hur bra som helst.
— Fast jag tror inte vi skall ödsla tid över huvud taget på att tala om mina texter, säger han sedan. För dom… är där helt enkelt.
Sådan är Olle Ljungström. Motsägelsefull, ironisk och ganska knepig att intervjua. Han faller in på sidospår och små funderingar. Plötsligt säger han “jag tror förresten att AIDS uppstod i bearnaisesås”. Eller att “öl är fanimig det enda vettiga som kommer från Tyskland”, apropå att ölet i logen där vi sitter är både mexikanskt och ljummet.
I ett annat kommenterar han närgångna intervjufrågor av typen “gillar du att runka” (Slitzjournalist till Joachim Thåström) med att de bara är korkade (“Mig veterligen finns det inte en grabb i hela världen som åtminstone inte har testat”). Några minuter senare besvarar han frågan om vad han gjorde tiden mellan Reeperbahn och sin solokarriär med orden “jag runkade faktiskt, oavbrutet”.
En annan sida av Olle Ljungströms motsägelsefullhet visade han under sommaren genom att uppträda med en Che Guevara-tröja på sig på scen. Givetvis var det inget politiskt ställningstagande, snarare ett sätt att försöka förvåna lite grand.
— Ibland tycker jag om att göra vissa saker som är… fel. Jag såg Ian Dury en gång kring 80 ungefär. Han haltade in på scenen med en Bay City Rollers-tröja. Det var ju ett band man kom ihåg sen man var tretton. Det var så tråkigt, han satte på sig den tröjan när det var över, och det är ju precis det jag gör nu. Jag sätter på mig en Che Guevara-tröja nu, när murarna redan är fallna. Jag har en NKOTB-tröja också, som jag köpte innan jag visste vilka de var, för att de var så djävla otroligt rara. Så där riktigt nöt-gulliga.
Om någon å andra sidan trott att Olle haft på sig tröjan på allvar har han i och för sig sagt att han haft den på allvar.
— Och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha den på allvar, fast just Che Guevara är innan min tid. Även om jag nu skulle vara en rättrogen marxist, så ligger han ändå så långt förbi det som Malcolm X är för 18-åriga hip-hopare i New York. De kan ändå relatera till nånting som har hänt, men i mitt fall så är det bara en symbol, en ganska kul symbol för något som är fullständigt hårresande.
Men Olle Ljungströms sätt att vara har också gett tråkiga konsekvenser. I den svenska tonårsfilmen “G” som spelades in i början av 80-talet spelade Reeperbahn ett fascistiskt rockband. Många hade svårt att skilja film från verklighet och trodde att Reeperbahn stod för samma värderingar som filmens “Nürnberg 47”. Olle Ljungströms reaktion när han fick veta att även filmteamet trodde att han var nynazist; att varje dag hälsa godmorgon med klackarna ihop och utsträckt högerarm. Något som inte direkt lättade på stämningen.
— Jag tyckte att det var så larvigt att jag hade svårt att ta det på allvar. För det första så var det ju lite utav tidens anda. Det räckte med att man bar en viss typ av frisyrer och kläder som redan de gav kommentarer.
Så Olle Ljungström gick aldrig ut och förklarade offentligt sin syn på saken. I stället blev han och de andra i bandet rejäla ovänner med filmens regissör Staffan Hildebrandt. En människa som Olle Ljungström fortfarande kallar för “ett djävla fån”.
— Jag hamnade i bråk med honom och inför filmteamet och sa att “jag vet inte om ni känner till det, men att på film så är det så att de som medverkar spelar någonting. Det är inte alltid så att han som är bagare alltid är bagare. Ibland händer det saker bara i filmen. Det kan till och med vara så att brödet redan är bakat”.
— Vad som var tråkigt med Staffan Hildebrandts film var bara att han inte hade fattat att han anställde oss som skådespelare. Att vi bara tog en viss roll för att tjäna pengar. Jag menar, han får väl klargöra för folk att det här är ett gäng killar som skall spela en fascistisk popgrupp, och det är inte så djävla enkelt att göra det. Är man kapten på skutan så skall man väl faktiskt kunna ta det ansvaret mot alla som medverkar.
Men Olle Ljungström ångrar inte att de var med i filmen. Och han tror inte att det hade gjort någon större skillnad för Reeperbahns karriär om de var med i “G” eller inte.
Reeperbahn lade dessutom ändå av strax efter filmen. Om anledningen till att de lade av då för drygt tio år sedan säger Olle Ljungström bara:
— Jag var ointresserad av musik helt enkelt. Jag hade spenderat på tok för mycket tid med att tänka på musik. Bara det faktum att man bryr sig om en sån djävla… sekundär sak. Det finns andra saker man bör upptäcka.
Efter Reeperbahn jobbade Olle Ljungström istället med reklam. Ungefär samtidigt som reklambyrån började gå åt helvete, ville folket på Rockparty att Olle skulle göra någon gammal Reeperbahnlåt för deras “Absolute Hultsfred”-platta. Av en ren slump hade han och Heinz Liljedahl börjat knåpa ihop några låtar igen för första gången på evigheter.
— Sen frågade de om inte jag och Heinz hade lust att spela på festivalen, eftersom jag berättade att jag spelade igen. Då var vi tvungna att skriva låtar för att kunna vara med på festivalen. Sen efter det köret fick vi erbjudande om skivkontrakt, och då blev det på allvar.
Om att hålla uppehåll i tio år och sedan börja spela igen säger Olle Ljungström bara:
— Allt har sin tid. Fast jag antar att man inte ens får tänka så. Musik ska vara något man är dedicerad till: “Jag kan inte leva utan musik! Utan en g-klav, så…” Men visst fan kan man det. Det är väl alla som det går bra för exempel på. De drar sig undan när de är stenrika och kommer tillbaka när de fått taskigt med stålar. Och i mitt fall får jag ju säga att jag slutade när jag ändå försörjde mig på att spela, och kom tillbaka utan att ha en möjlighet att försörja mig på det.